En början, Ett slut. Del 3 (sista) |
Matilda!? Vi har slutat” hördes Noras röst, otåligt drog hon mig i armen.
”Ja, jag kommer” svarade jag frånvarande och tog blicken bort från Julia. De var ju inte bara mitt fel att Julia satt ensam. Hon kunde ju faktiskt ta steget och komma till mig.
”Så Matilda, berätta om dig själv. Jag vill veta allt” sa Nora och log falskt.
”Jag kommer från stan, ville bara komma bort från all stress typ” svarade jag osäkert och tittade ner i marken.
”Vad jobbar dina föräldrar med?”
”Båda jobbad med SVT” svarade jag. Ja, jag vet att jag ljög. Dom jobbade på ICA. Men hon skulle aldrig ändå få reda på sanningen.
”Va häftigt, berätta mer” fortsatte Nora med ett leende som små barn har när man skulle läsa god natt sagor för dom.
Så jag drog en lögn, et stor lögn. Vad kunde det skada? Jag vet inte hur mycket jag ljög, det blev lögn på lögn.
”Wow, du får fixa in oss på SVT någon gång” sa Nora medan vi gick genom korridorerna.
”självklart”
Vi gick resten av dagen och pratade om SVT. Dagen blev fylld av lögner. Jag såg inte Julia på hela dagen, inte änns i stallet.
Ridlektionen var nog de bästa på hela dagen. Jag fick ägna all min tid åt hästen, borsta och mysa. Men mina tankar kunde inte lämna bilden på Julia som satt ensam. Jag hade struntat i henne på hela dagen. Även fast det hade varit hon som hjälpt mig med allt första dagen. Henne behövde jag inte berätta lögner för, jag kunde vara mig själv. Men jag visste att vara mig själv var det värsta jag kunde vara, när jag var mig själv dög jag inte. Jag räckte inte till, så därför var det bästa valet att vara med Nora. Jag kunde kanske ändra på mig själv så att jag dög.
Som Julia och jag hade pratat om var ridlektionen helt underbar. Jag lärde mig hela tiden något nytt, och tankarna kretsa bara kring mig, ridläraren och hästen. Hur jag fick ridlärarens ord att komma till liv. Aldrig att jag var så lycklig som när jag satt på hästryggen.
Efter en timme på hästryggen var ridlektionen slut. Jag ville inte sluta, aldrig att jag någonsin skulle kunna leva ett liv utan hästar. Medan jag stod och borstade hästen gick det upp för mig. Jag kan ju vara vän med både Julia och Nora. När jag väl hade kommit in i Noras gäng, när jag blev cool. Då kunde jag bestämma att Julia skulle få komma med i gänget. Hon skulle aldrig behöva bli retad. Jag skulle inte längre bara göra det för min skull, utan också för Julias. Även fast hon inte bad om hjälp visste jag att hon ville ha min hjälp. Vem vill inte ha självförtroende och ville inte bli cool?
”Matilda, vill du följa med till en sjö här i närheten?” rösten väckte mig ur mina tankar och jag stirrade på Nora som stod utanför boxen.
”Visst” svarade jag och gick ut ur boxen.
Tätt i hälarna följde jag efter och Noras två kompisar. Promenaden till sjön gick vi tysta. Mörkret höll på att ta över dagens solsken och jag kunde känna kylan närma sig.
”Vart ligger sjön?” frågade jag och tittade nervöst på Noras ryggtavla.
”Vi är snart framme” svarade hon utan att vända sig om.
Träden stod tätare och tätare intill varandra desto längre in vi gick. Plötsligt upphörde träden och en sjö öppnade sig up framför oss.
”Nu är vi framme”
Det var för mörkt för att jag skulle kunna urskilja vem som sa något, men det var inte Noras röst.
”Ok, vad ska vi göra här?” frågade jag och försökte urskilja deras ansikten.
”Vi alla gillar dig, men vi har regler vi måste följa” svarade Nora och jag kunde känna hennes andedräkt vid mitt vänstra öra.
”Regler?”
”För att du ska bli en av oss måste du simma till botten och hämta en sten. Vi har alla gjort det”
”ok…” svarade jag och började gå mot det jag kunde urskilja av sjön. Det var för mörkt för att kunna se vad sjön befann sig exakt. Jag tog av mig kläderna tills jag endast stod i underkläder. Steg för steg gick jag försiktigt framåt med vetenskapen att det kalla vattnet kunde komma när som helst. Paniken inom mig var som en vild brand. Jag kunde inte simma, aldrig att jag hade badat i havet eller i en sjö för den delen. Men om jag sjönk till botten och sedan sköt ifrån kraftigt med fötterna från botten skulle de lösa sig. Nora skulle inte få reda på att jag inte kunde simma.
”Nora, vi har aldrig gjort det här, sjön är flera meter djup. Det är omöjligt att klara”
”Jag vet”
Vinden förde bort deras röster innan de nådde mig.
Plötsligt försvann marken under mig, jag föll handlöst ner i det kala vattnet. Jag höll andan och lät min kropp sjunka ner i det kalla vattnet. Försökte hålla mig till planen, men bottnen kom aldrig.
Vattnet började tränga in i mina lungor, jag kunde inte hålla vattnet ute. Desperat försökte jag komma upp till ytan, men jag kom ingen vart. Från den stunden visste jag att mitt liv var slut. Allt det jag hade varit med om i den här skolan hade varit tusen gånger värre än det mina föräldrar hade utsatt mig för. Att vara så nära sin dröm, men ändå inte. Tro att man hade en chans att få vänner, och sedan inse försent att de bara var falska och inte menade något de sa. Mina fötter nådde botten, men jag hade ingen ork att försöka komma upp till ytan. Lät kroppen falla på den hårda stenytan, lät vattnet tränga in i mina lungor och fylla dom. Tänkte på Julia, vad hon gjorde i denna stund. Innan allt blev svart och mitt hjärta slog sitt sista slag. Mitt hjärta som sedan länge hade varit dött.
|
| Kommentarer | | 134643 - 29 apr 11 - 23:09 | Men gud så sorglig :(
Riktigt hemsk, men du skriver bra" :) |
|
|
|
