Välsignelse och förbannelse [Del 1] |
Kapitel 1; Wilmersen-dimensionen
Gabriellas bil gled ner för kullen mot Calgary som ett leksakståg på en järnväg. Hon föreställde sig att bilen var ett förnimmande djur som visste precis vart det var på väg, och hon log åt den fåniga tanken.
När hon var ett barn hade hon alltid gillat tanken på att objekt levde, att de hade personligheter och åsikter, meningar och öden, saker som hon själv kände sig nekad till att vid vissa tillfällen. Hon hade nöjt sig med att döpa ett träd, en stol, sin cykel, till barnsligt löjliga namn, och fantisera att de var hennes vänner.
När Alexander hade fått reda på det hade hon blivit onådigt retad, och hon tvingade sig själv att ge upp dessa tankar.
Alex, kved hennes förrädiska tankar med en nypa hysteri. Sluta, varnade hon sig själv, medan hon tog ett helande djupt andetag och började en kort visualiseringsteknik.
Hennes psykolog, Angela, sa alltid att hon framför skulle se den bäst möjliga resultat istället för att hoppa till mardrömmen direkt.
Hon föreställde sig att hon gick upp för stentrappan till det nygotiska stenhuset, och för en gångs skull såg det inte ut som ett spökhus. Till slut var hon helt uppslukad av visionen och Gabriella slappnade av ytterligare medan hon föreställde sig att bli mött av familjen Wilmersen i hallen. Connor skulle lyfta henne upp från golvet som han alltid gjorde, och hon skulle luta sitt huvud mot hans axel och tänka på en björn.
Wilmer skulle kyssa hennes kinder och hon skulle förnimma hans avlägsna doft; som ett mustigt bibliotek.
Och Alexander skulle också vara där. Han skulle artigt utbrista att det hade gått minst fem år sen de senast sågs. Sex, faktiskt, skulle hon rätta honom med ett leende. Han kanske skulle skämta med henne om gamla hyss från deras uppväxt, och när han böjde sig ner för att omfamna henne skulle hon känna... ingenting. Och han skulle inte höra någonting.
När de drog sig undan skulle de le lättat mot varandra och njuta av att allt var över. De skulle alla gratulera hennes förlovning, och Connor skulle hämta en flaska champagne från källaren.
Och sen, skulle Gabriella klättra upp för trapporna till andra våningen för att träffa sin gudmor Mary. Hon skulle vara uppallad mot sänggaveln med hundratals duniga kuddar instuckna bakom hennes späda rygg, till synes mycket frisk trots hennes obarmhärtiga cancer som härjade fritt i hennes kropp, och en kostymerad specialist skulle utbrista till Wilmer att det var ett mirakel! De skulle alla skåla för Marys hälsa, för Gabriellas glädje, och för...
Ett rådjur löpte ut framför Gabriellas bil och bröt henne ur hennes vidsträckta fantasi. Hon svängde tvärt och lät ett tomt skratt eka genom bilens trånga förarsäte. Det fanns positiva visualiseringar, men faktumet kvarstod att hon just nu endast lurade sig själv. Med ett tungt hjärta körde hon vidare mot sorg.
#•#•#•#•#•#•#•
Hon fann den undangömda infarten utan problem. Hon kunde ha funnit den i sömnen. Hennes gräddvita mini petade undan grenarna, och hon var i deras värld nu, eller som hon i hemlighet gillade att kalla det, Wilmersen-dimensionen.
Vägen sluttade skarpt, och hennes mage tycktes hamna någonstans uppe vid hennes öron, världen på ända utanför fönstret. Detta hände henne varje gång.
Hon undrade vagt vem som nu bodde i huset hon och Peter hade delat under hennes första barnaår. Det hade sålts för ungefär fyra år sen. Hon kände ingen förlust; det hade aldrig riktigt varit hennes hem. Det hade stått precis utanför Wilmersen-dimensionen, separerat av en handfull träd som nästan konstant var omgivna av dimma.
När hon sprang över fältet och genom träden som ett barn, brukade hon inbilla sig att hon kände när hon klev in i Wilmersen-dimensionen.
Gabriella kände sig otroligt lyckligt lottad över att ha uppfostrats till en hedervärd Wilmersen. Efter hennes mors plötsliga död när hon var ynka 5 år, hade Peter totalt brutit ihop och hade ännu inte återhämtat sig.
Han var som en stad som hade blivit bombad, och ingen orkade bygga upp. Livet efter Georgiana höll inget intresse för honom, och han fortsatte med sin ändlösa cykel av "vakna, polispatrullera staden, återvända, äta, sova." Han hade varit bortom tacksam när Gabriellas gudmor (och Georgianas bästa vän) hade tagit Gabriella från hans rutin. På det sättet slapp han se hennes lilla, oroade ansikte, med de mörkbruna ögonen så lika hennes bortgångne mor.
Han brukade hålla ut hennes gummistövlar, en i taget så att Gabriella kunde trä dem på sina små fötter, innan hon började den långa vandringen över fälten till Wilmersens hus, oftast bärandes på en väska innehållande hennes pyjamas och skoluniform.
Gabriella log när hon tänkte på Mary. Hur hon skulle ha överlevt åren efter Georgianas bortgång utan henne visste hon inte. Extravaganta, varma, bohemiska Mary. Hon var en sådan person som lyste upp omvärlden.
Gabriella var akut medveten om vilken ära som tilldelades henne varje gång ytterdörren var öppen. Gabriella hade alltid känt sig bofast vid den yttersta kanten av deras sfär, och trots att hon var inkluderad som en dotter för Mary och Wilmer, hade hon alltid känt sig separerad; alltid analyserandes och letandes efter spår av ömkan.
Hon hade insett för länge sen att det fanns en person som alltid fläckade eller förgyllde hennes minnen, hur hon än såg på dem. Alexander. Han hade fötts 3 timmar före Bella; Mary och Georgiana brukade alltid skämta om att de var tvillingar födda ur två olika mammor.
Dom föddes på samma sjukhus, och sov deras första natt i spjälsängar bredvid varandra. De var definitivt en underlig sorts tvillingar.
Gabriella skakade av sig den störande tanken samtidigt som hon kände hur bildäcken krossade gruset på den lilla parkeringen, och med svindlande lättnad såg hon att Alexanders bil inte var där. Hon andades ut och det brände i hennes lungor som syra, och hon kände det som om hon hade fått en benådning. Hon kunde låtsas att han inte existerade en stund till.
#•#•#•#•#•#•#•
Gabriella kände på ytterdörren. När hon fann den olåst klev hon försiktigt in, nostalgin svepandes över henne i vågor. Luften smakade annorlunda i det här huset.
"Wilmer?" ropade hon. "Connor?" Hon betraktade den vida trappan rakt framför henne; de mörka panelerna på väggarna, fotografierna av Wilmersenfamiljens förflutna...
Gabriella stoppade ner nycklarna i fickan och gick tvärs genom farstun till höger, genom den mörka hallen, förbi det tomma vardagsrummet, in till det industriella köket som badade i solsken. Ingen där. Inte ett ljud hördes, förutom tickandet från klockan och brummet från kylen. Det fanns disk i vasken.
Wilmer hade bett henne att vänta tills det hade talats vid innan hon gick upp och hälsade på Mary. Gabriella visste att detta betydde att Mary var väldigt dålig. Att hon hade väldigt lite tid kvar. Gabriella var förvånad över att hon ännu inte hade börjat gråta. Hon var så van vid klumpen i halsen att hon knappt kände den mer.
Hon drack från kranen och förundrades som så många andra gånger över hur gott vattnet i det här huset var. Det var verkligen ett kungarike hon hade snubblat in i. Hon fyllde på örternas krukor med lite vatten. Kanske en kort tupplur, tänkte hon för sig själv, gick ut från köket och tillbaka till vardagsrummet igen, kollapsade på den mustiga sheslongen som hade hjälpt henne genom många sjukdomer genom barndomen. Hon lyckades sparka av sig skorna. Hon somnade så snabbt att det kunde ha varit en avsvimning.
#•#•#•#•#•#•#•
Gab riella drömde, hon visste att hon drömde. Hon stod och såg på en yngre version av hon själv och Alexander, sittandes på den lägsta grenen i ett av träden i den spöklika lilla skogen som separerade deras hus. Troligen sju år gamla.
Dom höll varandra i handen, som alltid. Folk tyckte att det var sött när de var fem, något ovanligt när de var tio. Vid femton orsakade det en hel del oro, och stycken som "ohälsosamt band" kastades runt omkring dem. När de fyllde sexton höll Alexander henne inte i handen, utan runt handleden, ett mänskligt återhållande. Hon kunde fortfarande minnas det heta, elektriska stinget av hans hud mot hennes varje gång de rördes vid.
"Gaby" höll sjuårige Alexander på att säga, "du är min. Du är min person. Säg inte emot" tillade han, trots att hon inte hade öppnat munnen, "Det kommer inte hjälpa. Jag äger dig."
Vuxna Gabriella, som såg drömmen genom ett fönster i hennes minne, öppnade sin mun för att skrika på sitt yngre jag, skrika åt henne att slå tillbaka, att släppa hans hand och bryta kontakten.
Hon såg på medan hennes yngre jag bet sig i läppen, ville säga något, öppnade munnen för att tala men bet tillbaka orden när Alexanders grepp om hennes hand hårdnade, hans naglar sylvassa mot hennes handrygg, och förundrades över hur underlig och onaturlig, men helt sann hans påstående var.
Drömmen skiftade form, och hon kände igen omgivningen; skolans gymnastiksal, hennes första skolbal. Hon såg nu scenen genom sina egna ögon, istället för att vara en observant i bakgrunden. Stående i utkanten av dansgolvet, obekväm i sin svarta ärmlösa klänning, väntades i timmar på att bli uppbjuden. Det var meningen att hon skulle vara där som Alexander "dejt" (Mary hade insisterat) men han hade övergivit henne sekunden de klev innanför dörren.
En ny pojke hon kände igen från mattelektionen närmade sig henne, och de pratade en stund om hur han trivdes i Calgary. "Vill du dansa?" hade han frågat besvärat och hon kände hur hon log.
"Nej, hon kommer aldrig dansa med dig." Alexander, uppsprungit från tomma intet, hade talat med drypande sarkasm.
Medan han släpade iväg med henne, hörde han hur en annan pojke sa till den som hade frågat; "John, det där var att be om trubbel!" Gabriella kände det som om hon drogs mot ett svart hål.
Det var hennes kvävda skrik som väckte henne. Det, och ljudet av en bildörr som slog igen.
#•#•#•#•#•#•#•
Gabriella hoppa upp på fötter, grimaserade när hennes stela rygg protesterade och gick bort till fönstret.
Hon kunde se bakre delen av en silvrig Aston Martin, från början Wilmers bil från ungkarlsdagarna, parkerad halvt i ringblommorna som kantade grusbeläggningen. Inget rörde sig inom hennes synfält. Inget ljud från ytterdörren. Om Mary såg de mosade ringblommorna hade hon dragit Alexander över kolen.
Fortfarande inget ljud. Gabriella stod still, som en skrämd hare. Hennes mage krampade smärtsamt i ängslan.
Självhatet steg medan hon klev i de vita sneakersen, och sprang genom köket, ut i luften, och över fälten. Hennes tunga röda hår kom hela tiden i vägen för hennes syn och hennes steg var ojämna där hon sprang genom den våta leran.
Hon hade inga tankar på andningsövningar, positiv visualisation, små bekräftelser att hon var en stark människa. Alla månader av terapi med Angela hade lett till detta ögonblick.
Men instinkt tog över, och Gabriella gjorde motsatsen till vad hon skulle ha gjort. Om han såg på genom fönstret just nu, och såg att hon flydde skulle han skratta förtjust.
Han kunde inte höra hennes tankar om han inte rörde vid henne, och Gabriella påminde sig själv om att han inte var någon sort Gudalik, allvetande närvarande. Han kunde inte höra hennes tankar medan hon sprang över de leriga fälten. Han kunde inte nå henne än, men hon visste att han snart skulle.
---------------------
WOH, det var längre än vad jag trodde! Ge det en chans iallafall, haha! Kapitel två kommer när jag har tid!
|
|
|
|
