Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

Välsignelse och förbannelse [prolog]

Genom tiderna, så länge som människor har älskat, har vi även trott på själsfränder. En person där ute, bunden till dem, den saknade biten av deras själ. Vad kan annars förklara den där känslan av ofullständighet, behovet av att söka, att rensa jordklotet tills pusselbiten är funnen?

Alla från kungligheter till bönder har sökt, har sett in i ögonen hos en annan, och undrat, är det du? Har jag funnit dig?

Men ödet ger ej en enkel väg åt alla. Ibland slår döden till. Ibland håller världens olika delar själsfränderna fångade i ovissheten om den andres existens.

Men ibland är det suraste pillret själsfränden som har varit med dig hela vägen. Själsfränden som vill konsumera dig, äga dig, dricka din styrka. Själsfränden som är bunden till dig, och du är fastkedjad i honom.

Ödet delade ut ett ondskefullt kort till Gabriella Wayne. Det här var ett undantag då det kanske hade varit bäst att själsfränderna aldrig möttes, men, som alltid, hade de tillslut dragits till varandra som två svarta magneter.

På ena sidan av myntet var det en välsignelse, för Gabriella hade sin själsfrände vid sin sida från det ögonblicket hon slog upp ögonen för första gången.

Men på baksidan var välsignelsen hennes förbannelse; hennes fräcka själsfrände kunde höra hennes tankar, läsa henne som en bok och använda vad han ville till sin fördel.

Det tog henne större delen av livet att inse att hon blev erövrad, och år att fly från sin tyrann.

Medan Gabriella körde mot Calgary, hennes ögon fästa vid horisonten, tvingade hon sitt sinne att stanna upp. Val, intalade hon sig själv. Livets gåva var val.

Hon tog några djupa andetag, tekniker hon fått från sin psykolog, och stirrade på de lila molnen hängandes över Calgary likt blåmärken. Hon lossade målmedvetet sitt grepp om ratten, den sista glimt av sol reflekterad i hennes förlovningsring.

Hon tillät behaget av den rika grönskan runt om lugna henne, och vevade ner fönstret för att andas den söta luften. Hon försökte att sluta känna sig som en soldat på väg in i krig. Även fast hon var det.


-----------------------


Lite respons är alltid trevligt, dock har jag hela historien färdigskriven i datorn (gammalt bortglömt projekt) så uppdateringen kommer gå undan!
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)


Skriven av
bullkompisen
28 apr 11 - 19:07
(Har blivit läst 40 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord