Hoppar du, hoppar jag |
Jag går på de tomma mörka gatorna i det nya New York, jag känner inte längre dragningskraften från den som en gång höll mig kvar på jorden.
När jag fick samtalet från hans mor, och fick den sorgliga nyheten …Johan tog sitt liv i går natt… så försvann dragningskraften som höll mig kvar på jorden, och därmed bestämde jag mig för att ta mitt liv.
…Jag känner ångesten i magen, och ser knappt vägen framför mig eftersom mina tårar suddar ut allting, ingen vet vad jag gör och ingen bryr sig heller.
Jag lyfter Mp3n ur fickan och höjer volymen för att slippa tankarna som trängs i mitt huvud, musik var det ända nu som stoppade mig från att bara lägga mig ner på den kalla gatan och vänta på att något omöjligt skulle hända.
Jag såg en ensam uteliggare gå emot mig en bit bort, han ser på mig med en ledsen blick och verkade vilja säga något men vågade inte …det nästan ingen vågade göra bara för att man bar sylvassa nitar på sig.
Vi passerade varandra och mina tårar föll åter igen ner för mina kinder, mina steg ökade och jag halv sprang nu.
Jag känner den första regndroppen från himlen i min panna och jag stannar till och kollade upp på den svarta himlen medan allt fler regndroppar faller ner ..och så tillslut öser regnet ner över mig från den stora svarta himlen som halvt doldes av de höga skyskraporna runt om mig.
Jag började gå igen, och känner inte längre de varma tårarna som faller ner från min kind, men vet att dom finns där gömda bakom regnets iskalla droppar.
Men så känner jag plötsligt en hand på min axel och jag vänder mig om i förväntan om att kanske ….kanske skulle Johan stå bakom mig upplivad från de döda med sitt underbara leende på sina läppar.
Men nej, min förväntan övergick snabbt i förtvivlan och jag kände hur ångesten börjar gripa tag i mig med sin fulla kraft när jag såg att det bara var en polis.
- Vad gör en ung flicka som du ute såhär sent? Frågade polisen snällt, och hade inte märkt mina tårar som var dolda under regnet.
- Inget, sa jag tyst, och ville hälst bara att polisen skulle lämna mig ifred.
- Jag tror nog att det är bäst att du går hem. Det är inte så säkert som man kan tro ute på gatorna en sådan här natt, sa polisen och log snällt mot mig.
- …Jag.. Jag är på väg hem nu, sa jag och försökte dölja min sorgsna röst så mycket det gick så att jag inte var tvungen att följa med polisen till polisstationen.
- Okay. Men skynda dig då, så du inte blir förkyld, sa polisen och log snällt mot mig.
Jag nickade och vände mig om och började halv springa på vägen, medan det blev allt svårare att andas eftersom ångesten blev allt värre ju mer tiden gick.
Tillslut så kom jag fram till parken där vi hade träffats. Alla mina vackra, underbara och lyckliga minnen var härifrån, men nu var alla de minnena borta, mitt liv var för evigt bort blåst av ödets sorgsna vindar.
Jag föll ner på mina knän, och la armarna om magen medan jag försökte att lugna mig själv… i alla fall tills jag kom fram till den platsen som Johan pratat så mycket om.
Jag reste mig upp, struntade i att borsta bort smutsen från knäna och så började jag gå mot ytter delen av stan.
Jag hade tänkt på om jag verkligen skulle göra det här, jag visste att jag ville …men om jag skulle låta mig bli inlagd på sjukhus för självmordsförsök för alla andras skull… men efter en dag efter att Johan tagit sitt liv kunde jag inte stå ut längre … jag kunde inte leva utan min Johan.
Efter några minuter som kändes som timmar kom jag fram till den höga övergivna byggnaden som stod mitt ute på en tom slätt, Johan hade sagt en dag när vi legat på det mjuka gräset och kollat upp på stjärnorna “om jag någonsin skulle ta mitt liv… skulle det vara.. om du inte lyssnat på mig att stanna kvar på denna jord med mig, så skulle jag ha hoppat med dig.. eller ifall du skulle försvunnit utan mig… då hade jag bett till gud att jag skulle ha fått komma till samma plats som dig …och sedan hoppat” sedan hade han kysst mig.
Jag gick fram till den smala brandstegen på utsidan av huset och började klättra upp för den, medan jag försökte att inte titta ner.
När jag var halvvägs så stannade jag när jag kände att ångesten grep tag i mig igen och nästan fick mig att ramla ner, men jag tog några djupa andetag och började klättra uppåt igen.
Det kändes som en evighet men tillslut var jag uppe på taket på den höga byggnaden.
Jag satte mig ner på det kalla taket och kände det kalla blöta betongen under mina händer, och hela tiden såg jag Johan framför mig som om han varit här.
Jag kunde inte andas längre, ångesten gjorde det omöjligt och jag lutade mig mot ett trasigt elskåp medan jag höjde volymen ytterliga på Mp3n för att inte höra ljudet från den stora staden runt om mig.
Med en skakig hand vred jag av en av de vassa nitarna från mitt armband …jag visste att Johan inte hade gillat detta, men vad kunde det hjälpa nu? Han fanns ju inte här hos mig… jag förde den vassa sidan av niten mot min handled och tryckte den in i mitt sköra skin.
Jag kände hur det sved till lite i såret som blev, det fick mig lite på andra tankar men smärtan i mitt hjärta överrumplade smärtan i handleden.
Jag tänkte en sista gång på min familj …eller det som var kvar av den, efter att farsan lämnat mig och morsan, och syrran stuckit med en idiot till Africa… och medan jag sakta reste mig upp tänkte jag på Johan, vår sista kyss och de lyckligaste av våra minnen tillsammans.
Det slutade regna och jag kände återigen mina varma tårar blandas med de kalla regndropparna som fortfarande låg kvar på mina kinder.
När jag ställde mig vid hustakets ena kant tyckte jag mig höra någon ropa något, men jag tänkte att det nog bara var ett önsketänkande att Johan var tillbaka.
Jag stängde av Mp3n, och lade den i fickan medan jag förberedde mig för att hoppa.
Jag tänkte en sista gång på min Johan …jag kunde se det så tydligt när vi låg i solskenet på en storgräsmatta, jag brydde mig inte så mycket om omgivningen utan bara på Johans leende som sken upp hela mitt liv. Jag hade inte märkt ifall det regnat bara hans leende fick mig glömma allt annat, och de bruna ögonen som glittrade till varje gång jag log mot honom… …sedan tog jag steget …men när jag började falla ner för den stora byggnaden tog någon min hand i ett stadigt grepp.
Jag kollade förvånat och lite förtvivlat upp, för än en gång hade jag misslyckats med att ta mitt liv.
…men när jag kollade upp så kunde jag inte tro mina ögon. Det måste vara en ängel, tänkte jag.
- Släpp inte taget, sa ängeln med sin änglalika mjuka röst, medan han tog ett fastare grepp om min hand.
Jo… det var verkligen han, min Johan var verkligen här.
Johan låg på mage på taket och försökte dra upp mig, medan jag hjälpte till så mycket det gick.
Våra händer slank nästan ur varandras men när våra händer inte längre nuddade varandra och jag var på väg att falla ner igen gled Johan ner mera så han halvt hängde nedanför hustaket och så tog han min hand igen, och jag höll hårt i hans hand.
Så tog han sin andra arm som inte höll i min hand i taket på byggnaden och så drog han upp mig och sig själv. Och höll sedan mig tätt intill sig när vi var i säkerhet på taket.
Ingen av oss sa något, utan jag halvlåg bara i hans famn medan han smekte mig på min kind med sitt pekfinger.
Medan vi låg där försökte jag hämta andan och förstå vad som precis hänt. Jag kunde inte förstå hur Johan kunde vara här, först trodde jag att jag blivit galen, och sen om jag var död.. men jag föll aldrig ner för huset helt, utan Johan hade räddat mig, och jag undrade mer och mer hur han kunde vara vid liv.
- Hur.. hur kan du vara vid liv? Frågade jag och svalde osäkert, jag ville inte att Johan skulle ta det på fel sätt.
- Det var morsan som sa att jag var död, eller hur? Frågade Johan och han lät arg och lite osäker.
- Ja…, svarade jag, och undrade vart han ville komma med det här.
- Hon ljög för dig. …och du vet att jag aldrig skulle lämna dig, så länge du finns kvar här hos mig kommer jag aldrig att släppa taget om dig. Om du hoppar, hoppar även jag, viskade Johan och höll mig tätare i sin famn och vilade sin haka mot min axel.
Jag kysste honom och kände hur mitt hjärta slog ett dubbelslag när våra läppar möttes, och vid det ögonblicket kände jag hur dragningskraften som höll mig kvar på jorden återigen var tillbaka.
- Men varför skulle hon ljuga om en sån sak? Frågade jag osäkert, när Johan avslutade kyssen när han såg att det var något jag ville säga.
- Du vet kanske att hon inte tycker om dig så värst mycket.. Så då medan jag var hos farsan så hittade hon på att jag tagit mitt liv för att få dig ur vägen, viskade Johan sorgset och han verkade inte vilja säga det.
- Hm.. okej, sa jag och visste inte riktigt vad man kunde svara, för jag ville inte vara elak.
- Du är alldeles för snäll, viskade han och pussade mig lätt på kinden.
- Va? Frågade jag förvånat och log osäkert mot honom, jag blev förvånad att han sa att jag var för snäll ..jag hade ju inte gjort något.
- Jag känner dig tillräckligt väl nu för att förstå att du inte tycker om morsan, men är för snäll för att säga något, sa Johan och log mot mig.
Jag vred mig lite i hans famn så jag nästan låg på mage i Johans famn, och så lyfte jag min hand mot hans nacke så böjde han sig över mig och kysste mig…
…jag visste att det inte spelade någon roll vart jag var eller vad som hände med mig, med jorden eller något.. så länge Johan var hos mig brydde jag mig inte om något annat. Han var mitt livsglädje, och som han sagt till mig så många gånger ..hoppar du, hoppar jag… det var något jag trodde på, det var det jag tyckte var äkta kärlek.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | zara96 - 6 maj 11 - 22:54 | | fin! | blackrose14 - 4 maj 11 - 17:53- Betyg:  | | fint | | FR3KSHOw - 27 apr 11 - 20:33- Betyg: | | vackert |
|
|
|
