wish I was over you/wish I was all over you. |
Och de hade inte känt varandra länge alls, månaderna gick att räkna på en hand, men trots detta så pumpade hennes hjärta varje gång hon såg honom stå i slutet av korridoren med sina klasskamrater. Det var en läskig känsla det där, som att falla i all tid och rum fastän fötterna alltid nuddade mark, men hon tänkte överleva för trots rädslan var det den mest underbara tiden hon någonsin haft. Besvarade han känslorna? Hon visste inte, ibland kändes det som att allt han ville var att vara lika nära som hon ville ha honom, medan han andra dagar stretade för sitt liv. Så hon kunde inte ens försöka gissa.
Det hade börjat som ett skämt, någon lunch tillsammans och oskyldigt prat innan kvällen då han följde med henne ut på äventyr. Hon, kompisarna och han, i en sen Stockholmsnatt under tidig vinter. Hon hade fallit lite för pladask lite för fort, men det låg något bakom fräknarna och leendet han alltid bar på. Hon mådde bra, kunde andas och slapp tänka på monster under sängen i hans närvaro, och just då var det allt som hade betytt något. Dagarna löpte vidare i mer skoj om ingenting och efter lite kramar i en spelbutik var hon fast. Kär, betagen, förälskad, förtjust om du så behagar - det spelade ingen roll, hon bara kände lite för mycket på för kort tid. Hjärtat tog en sväng om på dansgolvet och hon dog lite halvvägs när hon insåg att det aldrig skulle bli dem, men så länge hon fick vara i hans närhet skulle allt vara bra.
En kväll fick han reda på hennes känslor mot hennes vilja, och hon erkände. Hon sa att det gör inget om han inte känner likadant, de kan vara vänner.
Nu skulle hon ge upp tänkte hon, för det fick helt enkelt vara så: de skulle vara vänner. Inget mer. Det var förbjudet att känna något mer och hon lät bli att dra med blicken när han gick förbi och hon skulle inte stanna kvar, för då var då och nu måste hon gå vidare - punkt.
Allt förblev så som det var, de umgicks ofta och trots att hon ofta anade illdåd när han såg ledsen ut när hon pratade om andra pojkar så anade hon nog inget alls. De rörde gärna varandra och satt mer än gärna nära, men så kunde det gott vara om man bara var kompisar också.
Sedan kom dagen när man skulle träffas och umgås, vara social och skratta fastän man ville dö efter att ha nästan kräkts upp hela livet efter orsaker som man inte behöver nämna, man behöver aldrig nämna sådant. Hon formade sin kropp efter hans där de låg i sängen, tryckte framsidan mot hans baksida och han tryckte tillbaka. Lät henne hans glida in under tröjan och ta på hans rygg, la armen längst hans mage och han la armen där ovanpå så att det inte gick att ta upp. Vid ett tillfälle bad hon till och med att släppa, “jag måste klia mig” sa hon - han lyfte upp armen och väntade snällt på att hon skulle lägga tillbaka den där. De låg så, i en säng som är lite för stor för en singelflicka, och höll om. Hennes korta ben nådde inte ner, så han drog upp sina och så låg det i något som kändes som tid och rum fastän det egentligen bara var en halv film kvar på tv’n. Men ingenting spelade någon roll - hans andetag anpassade sig efter hennes och de gjorde allt samtidigt, tills han skulle gå. Hon vinkade av dem, kramade två vänner samtidigt men gav honom en individuell, andades in hans doft och kände att hon återigen var fast. Nu har helvetet på jorden brutit löst, och snart vet hon inte vad hon ska ta sig till. Fast. För en pojke. Hon som lovade sig själv att aldrig gilla någon igen. .
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | kallavinterdagar - 28 apr 11 - 21:57 | | elinpelin. nu åkte du dit igen :/ | Breathe_Me - 26 apr 11 - 17:43- Betyg:  | Riktigt otroligt bra,
Ditt beskrivande får en att le, för orden stämmer, så så mycket.
Vackert. |
|
|
|
