My life is in your hands [2*] |
Dylan hade varit vaken i någon enstaka timme innan flyget landade i Serbien. Han hade redan varit där en gång innan när han skulle rädda en av cheferna från Pentagon, när hans liv hotades av en självmordsbombare. Dylan hämtade sin motorcykel som hade följt med honom till landet, och satte snabbt iväg mot ett skitigt motell som han hade läst att han skulle bo på i mappen han fick av Mr Cruz. Klockan var efter åtta, och Dylan bestämde sig för att inte göra något förhastat nu när han hade flugit och det började skymma försiktigt. Han checkade in på motellet, och gick till sitt rum. Med en suck iakttog han rummet. En säng som knappt stod på sina fyra ben, och bruna väggar var inte något som Dylan föredrog. Innan han lade sig för att vara utvilad till morgondagen, läste han igenom mappen en gång till. Han tittade på klockan när han hade läst färdigt, och somnade sen snabbt.
Dylan vaknade av att solen bländade honom. Som den morgonpigga människan han var, var han snabbt ur sängen och på väg ur rummet med alla sina saker. Eller tja, hans ryggsäck med allt i, inklusive en kikare som han hade hittat i ett fack i ryggsäcken. Dylan åkte iväg på sin motorcykel mot ett litet café för att äta frukost. Men han hade en baktanke bakom det hela. Det sades att ledaren för Derenchas ofta kom till det caféet. Och inte lång tid efter att Dylan hade beställt, kom han. Milos Pandic. Dylan tackade servitrisen som kom med hans frukost, och iakttog Milos. Efter en lång stund försvann han bortåt, så Dylan satt kvar en kort stund, och följde sen efter. Han hoppade upp på sin motorcykel, och följde efter den svarta bilen som Milos hade satt sig i. När bilen svängde in mot ett hus, fortsatte Dylan en bit framåt. Han drog fram kikaren som han troligen hade glömt sen han var i Irak. Dylan satte kikaren mot sina ögon, och iakttog det stora huset. Han fick syn på Milos i ett fönster. Han satt ner i en fåtölj, och han pratade med någon. Dylan vände kikaren mot ett annat fönster, men som tillhörde det rummet, och hans blick möttes av presidentens dotter. Hon var smutsig, och hon såg sliten ut. Dylan lade ner kikaren, och rörde sig runt huset. Han uppskattade antalet vakter till omkring trettio, och alla var beväpnade med minst ett vapen. Dylan smög tyst till sin motorcykel, och åkte därifrån. Han stannade vid en park, och drog fram sin mobil. Han slog numret till sin chef, och det tog inte lång tid innan han svarade. ”Cooper.” Dylan harklade sig, och uppgav den informationen han hade tagit reda på. Mr Cruz lät väldigt glad på rösten, vilket Dylan tyckte verkade konstigt. Hans chef brukade inte bli uppspelt över någonting. ”Vad bra. Om hon är så illa faren, vill jag att du hämtar henne imorgon. Hämta hem henne till USA så fort som möjligt, hon ska inte behöva vara där mer än nödvändigt.” Dylan mumlade ett ja till svar, och sa hej då. Men han lade inte på, eftersom hans chef fortsatte att prata. ”Snart är hon vår. Cooper är på väg på att hämta henne till oss, och då kan vi ordna ut en lösensumma.” Dylan rynkade ögonbrynen och tryckte telefonen närmare örat. En mörk röst hördes svagt. ”Bra. Vi kan inte vänta mycket längre. Jag behöver pengarna, Cruz!” Ett hest skratt ekade. ”Oroa dig inte Hudgens! Cooper kommer inte att misslyckas, det vet jag.” Dylan skakade på huvudet. Hans chef var svart, en förrädare. Han lade på luren, och åkte tillbaka till motellet. Han började göra upp en plan på hur hans räddning skulle se ut. Men han tänkte inte vänta tills nästa dag. Dylan tänkte sätta igång inatt.
|
|
|
|
