*inget bra namn - tips?* |
”Herregud, vilka freak det är här idag”, viskar Anna när vi sätter oss ned i ett av båsen längst in i caféet. ”Är det möte för patetiska personer punkt com eller?”
Hon tittar på mig med sina hundögon, och väntar på att jag ska skratta åt hennes skämt. Jag tvingar fram ett hånfullt leende, trots att det var ett patetiskt försök till ett skämt. Hon ser nöjd ut, trots den halvhjärtade bekräftelsen, och rör runt i sin latte. Min blick glider runt i caféet, och jag tar en lugn klunk cola.
”Alltså, herregud, vilken jävla hora!” utropar Anna, och skrattar gällt. ”Man går ju för fan inte och blir gravid när man är i vår ålder. Hur många tror du har hon legat med, Matilda?” Anna pekar mot en höggravid tonåring vid ett bord längre bort, som ärligt talat inte ser ut att vara mycket äldre än oss.
”Precis… Har hon inte hört om preventivmedel?” svarar jag, men känner skulden tynga mig när orden faller ur min mun.
”Tilda, jag är ledsen att säga det här, men du är tyvärr gravid.”
Jag känner hur munnen blir alldeles torr, och halsen snärjs ihop – det känns som att andas genom ett sugrör.
”Men det är inte möjligt”, gråter jag, och doktorn tittar medlidande på mig. ”Jag menar… Jag har bara haft sex en gång!”
”Tyvärr är en gång allt som krävs. Men då vet du i alla fall vem fadern är, du kanske borde berätta för honom. Så kan ni diskutera olika valmöjligheter.”
Jag hulkar olyckligt av gråten, och den manliga doktorn klappar mig tafatt på ryggen. ”Det här kanske du skulle tänkt på innan du hade oskyddat sex.”
”Det var inte direkt mitt fel”, säger jag arg, och blänger på honom. ”Jag menar, jag kunde inte veta att min pojkvän skulle tröttna på att vänta och våldta mig istället.”
”Haha, titta, där är Alex!”
Jag höjer ointresserat blicken igen, och betraktar vår klasskompis. Han sitter vid ett bord längre in, och skriver febrilt på ett pappersark.
”Tror du att det är uppsatsen? Det är ju lite sent att börja med den nu, jag menar, den ska ju vara inne efter lunch. Andra gör ju sista minuten arbetet dagen innan, i alla fall.”
”Precis”, säger jag, och tar en klunk cola. ”Andra skrev uppsatsen igår kväll.”
Själv hade jag skrivit uppsatsen samma dag som vi fick den, en vecka tidigare.
Jag dubbelklickar på dataikonen, och trummar ottåligt med fingrarna på skrivbordet när jag väntar på att Word ska öppnas. Mobilen som ligger bredvid tangentbordet surrar, och jag öppnar jäktat textmeddelandet
Hej Alex… Har d pratat me Frida på senaste tiden?
Jag suckar, och knappar in ett ”Nej, vaddårå?”, och börjar skriva på min uppsats istället. Stressen ligger som en tung dimma omkring mig. Jag borde ha börjat med uppsatsen tidigare.
Nejmen, asså… Dt ser typ ut som att hon tänker ta livet av sig elr ngt :s
Luften känns plötsligt kall och kompakt istället. Jag trycker iväg ett sms där jag frågar var, och ställer in datorn på viloläge. Jag får fortsätta med uppsatsen senare. Nu är jag tvungen att prata min bästa vän ur att ta livet av sig. Igen.
”Fattar inte folk att det finns någonting som heter hårborste och tvättmaskin, eller?” frågar Anna med en patetiskt sarkastisk röst. ”Så svårt är det inte att dra borsten genom håret och byta till rena kläder på morgonen.”
”Vem pratar du om nu då?” frågar jag ointresserat, och himlar med ögonen. Jag kunde inte bry mig mindre om Annas fördomar.
”Den där killen vid kassan såklart!” säger hon, och tittar förvånat på mig, som att hon trodde att jag självklart borde ha hängt med när hon slutade klaga på Alex och började klaga på främlingen istället. ”Hallå, in need of a makeover or what?”
Jag nickar oengagerat, och kastar en blick mot killen vid kassan, som precis tar emot en pappersmugg att ta med sig. Han ser faktiskt ganska sliten ut.
”Jag vet inte, han kanske bara behövde lite kaffe”, muttrar jag, mest bara för att inte hålla med Anna.
”Sebastian, du behöver inte sitta med mig tjugofyra sju, vet du”, skrattar mamma trött, låtsas att hon inte alls mår dåligt. Som om jag var fem år.
”Larva dig inte mamma, jag tänker inte låta dig dö ensam.”
Mamma låter en bekymrad blick glida över mig. ”Åk åtminstone hem och byt kläder. Ta en dusch. Sov en stund.”
”Nej! Tänk om du inte finns kvar när jag kommer tillbaka. Jag skulle aldrig förlåt mig själv”, svarar jag bestämt, och fixar beslutsamt till hennes gula sjukhusfilt.
”Du kan inte leva på det där skräpet som finns i automaterna här utanför. Gå åtminstone ned till fiket på hörnet och köp en smörgås. Lite kaffe, kanske.”
Jag funderar på det. Tanken på ordentligt kaffe känns faktiskt lockande. Blasket de serverar på sjukhuset borde inte ens få kallas kaffe, egentligen.
”Okej då”, svarar jag försiktigt. ”Men lova att du är här när jag kommer tillbaka?”
”Jag går ingenstans”, ler mamma, och lutar sig trött tillbaka mot kuddarna när jag raskt går ut genom dörren.
”Helvete, vad patetiska människor det finns i världen”, skrattar Anna, och sveper det sista av sin latte. Jag känner hennes hundögon på mig igen – sökande efter bekräftelse.
”Ja, helvete vad patetiska människor det finns i världen”, svarar jag skarpt, och möter stadigt hennes förvånade blick. ”Tonåringar som går och blir gravida, ja vad hemskt, att de inte förutser att kondomen ska spricka! Och herregud, hur kan någon vara så fräck att han glömmer läxan? Och se risig ut på en allmän plats? Han borde skjutas till döds!”
Jag reser mig snabbt upp, och slänger en sedel på bordet för min cola. ”Vi ses senare”, säger jag argt. ”Jag orkar inte med de här patetiska människorna just nu.”
Anna sitter stum kvar på sin plats. Kanske går det helt enkelt lite segt för hennes huvud att bearbeta informationen som nyss landat framför henne. Att jag inte bryr mig om hennes fördomar.
”Anna! Vart fan är du?”
Mammas röst hörs från hallen, och jag sparar snabbt den tre sidor långa uppsatsen på datorn. Vill inte att hon ska få för sig att jäklas genom att radera alla bokstäverna.
”Jag är inne i mitt rum!” ropar jag osäkert, och vänder mig mot dörren. Den flyger snart upp, och den där välbekanta lukten av alkohol slår emot mig som en vägg.
”Varför sitter du här som en jävla idiot? Varför är du inte ute och har roligt som normala ungar?”
Jag kastar en blick på uppsatsen igen. Trycker försiktigt in ctrl och s igen, bara för säkerhets skull.
”Den här uppsatsen ska vara färdig imorgon, och jag var inte riktigt klar än.”
Mamma ler kallt mot mig. ”Varför fick jag den lilla losern som bryr sig om skolan? Varför kunde du inte bli mer som mig?
Det kräver otroligt mycket viljestyrka för att inte säga ”Vad då, alkoholist?” När jag inte svarar så suckar hon bara, och reser sig upp. Från hennes väska hör jag det där kluckandet av vodka i en glasflaska. Mamma tar de sista stegen fram till mig, trycker på ett par knappar så att all text försvinner, och stänger ned dokumentet.
”Oops”, hånler hon, och går därifrån. När dörren stängts efter hennes öppnar jag det sparade dokumentet igen, och fortsätter skriva.
Happ. Jag hoppas att det inte blev allt för komplicerat att förstå :o I alla fall. Kritik? Namnförslag? Någonting fint att säga? *fladdra med ögonfransarna*
...hur fladdrar man med ögonfransarna, egentligen? Det har jag inte riktigt fattat. Är det bokstavligt, eller bara någonting man säger?
HAHA, smartchey.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | zara96 - 29 apr 11 - 01:22- Betyg:  | | bra skrivit!! |
|
|
|
