Världen med dig (Del 2) |
Här kommer nästa del! Blev förresten jätteglad då flera stycken
hade kommenterat! Hoppas det fortsätter så!
______________________________________________ ___________
Jag vaknade tidigt nästa morgon. Jag gjorde mig i ordning och gick till skolan. Dagens schema löd så här:
8:00 - 8.55 Musik
9:00-10.00 So
10.05-11.00 Fysik
Lunch
12.00-13.00 Engelska
13.05 - 14.00 Drama
14.05- 16.00 Matte
Detta var vår västa dag. På fredagar. Skolan tyckte att innan helgen skulle vi kämpa allt vi orkade, Till skillnad från andra skolor.
Jag suckade och började Musiken. Musik tyckte jag egentligen om, om vi inte hade en sådan hemsk lärare.
Skoldagen var som vanligt, dryg. Men den gick mot sitt slut. Jag gick till matten med tunga steg. Jag var redan dödstrött och var nu tvungen att utstå cirka 2 timmars retningar.
Suck.
Jag satte mig vid min vanliga plats i det vita rummet. Erik stod redan längst fram vid sin kateder. Han kollade upp när jag kom, och log.
Jag drog upp böckerna och suckade tungt. Han kom emot mig idag igen. Han satte sig som igår framför mitt bord.
- Tänker du arbeta idag eller ta av dig tofsen? sa han.
- Dröm vidare, suckade jag.
- Någon som har haft en jobbig dag?
- Det kan du tro.
- Vad bra att du får en rolig lektion för en gångs skull då, log han.
- Gå och reta någon annan, fräste jag. Jag var på min dåliga sida idag.
Han såg faktiskt lite sårad ut, men sedan sket han i det.
- Jag skulle ha gjort det ifall det fanns någon annan att reta, log han.
Jag suckade djupt.
- Är det något fel? Sa han och hördes faktiskt som om han var orolig.
- Nej, viskade jag. Jag är bara på jäkligt dåligt humör.
Han såg på mig med oro i sin blick men sa inget mer. Han bara tog upp sin hand och smekte mig kind. Sedan gick han. Han retade inte mig på hela lektionen. Han såg på mig hela veckan därefter fortfarande orolig. Jag var arg och ledsen hela den veckan också.
- Ha en bra helg, så ses vi på måndag igen, sa han när vi skulle avsluta 2 timmars mattelektionen.
Jag började packa ihop mina saker som alla andra.
- Aileen, började han. Jag såg upp på honom, liksom alla andra gjorde. Stanna kvar, avslutade han.
Alla tjejer drog en djup suck av längtan och avundsjuka för att de inte var jag.
Jag visste inte varför jag skulle stanna kvar, men jag gick fram till honom, när alla förälskade tjejer hade gått ut.
- Vi måste prata, sa han och satte sig. Sätt dig.
Jag gjorde som han sa och såg förvirrat på honom.
- Aileen, sa han. Du har varit nere i en vecka nu. Vad har hänt?
Jag ryckte på axlarna och försökte se likgiltig ut. Det lyckades inte.
- Jag ser att något har hänt. Du kan inte ljuga för mig, sa han och drog en hand genom hans mörka hår. Jag försökte svälja klumpen i halsen och stänga av kontakten till mina ögon, där tårar samlades. Jag vägrade svara.
Efter en stund kom Erik fram till mig böjde sig ner och såg djupt in i mina ögon.
- Aileen, sa han kort. Jag började gråta.
Han tog in mig i sin famn. Han hade på något sätt satt sig i sin stol. Men det märkte jag inte. Han hade rätt, det hade hänt någonting. När jag efter ett tag hade lugnat ner mig, satt jag kvar. Han strök mig lugnande över håret.
- Kan du berätta? När jag inte svarade fortsatte han. Det blir inte bättre av att hålla det inne. Det skadar dig, det kan vem som helst se. Du kan inte fortsätta så här.
Jag drog ett djupt andetag och började berätta.
Jag hade två syskon, två systrar. Den äldsta var 22 år. Hon hette Jessi, och var den bästa storasystern man kunde ha. Min lillasyster hette Emi. Hon var 8 år. Jag hade 2 föräldrar så klart och de bodde tillsammans. Vi var en rik familj. Man kunde tro att vi var lyckligt lottade. Och det var vi iallafall fysiskt.
- Du vet min lillasyster?
Han nickade.
- Emi?
- Ja. Vi var hos doktorn förra veckan. Jag kunde inte fortsätta.
- Vad sa han? Frågade Erik.
- Min lillasyster.. Jag snyftade. Har Leukemi.
Han drog ett djupt andetag innan han kramade mig hårt.
- Åh, herregud. Jag är.. Jag avbröt honom och bröt mig loss från hans grepp.
- Jag vill inte höra dina meningslösa försök att trösta mig, sa jag kallt och gick. Jag gick inte hem direkt efter skolan. Istället var jag hos min lillasyster Emi på sjukhuset.
När jag kom hem hörde jag röster ifrån vardagsrummet. Konstigt. Mina föräldrar var nästan aldrig hemma. Och de talade absolut inte tillsammans. Dessutom var det en röst som inte hörde hemma här. Efter ett tag kände jag igen den. Toppen. Det var Eriks. Jag suckade tyst och vände mig om för att gå ut.
- Aileen, vill du vara snäll och komma hit, ropade Erik.
- Fan också, mumlade jag för mig själv.
Jag suckade och gick ut till de. Min mamma satt sammanbiten i en soffa och stirrade på mig.
- Vad fan har jag gjort nu?
Mamma blev arg.
- Inga svordomar i detta hus!
Jag ignorerade henne och vände mig till Erik.
- Vad vill du? muttrade jag.
- Aileen! Ropade mamma. Han är din lärare!
Erik tittade på mig.
- Prata, eftersom sist sprang du iväg, sa han. Jag fnös.
- Och hur ska du kunna göra det bättre? Skit i mig! Bry er om Emi istället!
- Aileen! skrek mamma.
- Kan ni göra så att hon inte dör? Nej! Ni kan inte! Och det hjälper inte ett skit att snacka om det!
Jag sprang ut. Jag hann höra att Erik ursäktade att han stört och sa hejdå.
Tårarna rann som floder och till sist kunde jag inte se. Jag hade hunnit ut men kunde inte längre se något. Jag satte mig gråtande mot en husvägg och kurade ihop mig där. Nästa sekund var Erik där. Fan. Jag hade inte hört att han följt efter. Såklart.
- Du beter dig som en idiot vet du va? Sa han.
Jag skrattade bistert, utan glädje.
- Du har lov att vara ledsen men inte vara oförskämd, fortsatte han.
- Du vet inte hur det är, jag oroar mig varenda dag, timme, minut och sekund, sa jag.
- Tänk jo, det vet jag. Det är ett helvete men inget kan göras. Min syster hade också det.
Jag stirrade på honom. Jag var tvungen att fråga.
- D-dog hon?
Han såg bort från mig.
- Ja, svarade han.
- Förlåt.
Han svarade inte. Han satt alldeles stilla och hade ögonen på en punkt långt bort. Han var inne i sitt förflutna. Det förstod jag. Efter en lång stund vaknade han till liv igen.
- Kom, jag följer dig hem, sa han och sträckte ut en hand så jag kunde ställa mig upp. Jag tog den och kom på fötter. Han följde mig hem som han hade sagt. Han kramade mig lätt.
- Vi ses på måndag, sa han och gick. Toppen, han var arg.
Jag gick in där mamma väntade.
- Vad menar du med att rusa här ifrån?
Jag svarade inte henne.
- Fattar du hur mycket din lärare har gjort? Jag ignorerade henne.
- Han har väntat här sen du slutade skolan!
Jag stelnade till, men visade inte det för henne. Ändå... sen...skolan slutade? Hur mycket gjorde han för mig egentligen?
Jag hörde inte längre på mamma. Så till hennes babbel i bakgrund, gick jag upp till mitt rum och slängde igen dörren. Jag tog fram min mobil.
Hej, är du hemma? Skrev jag till Star.
Nej. Är med Christian (L). Skrev hon tillbaks.
Jag suckade.
Hänt något? Skrev hon efter ett tag.
Om, ja.
Vad?
Allt. Får inte plats i ett sms. Måste träffa dig.
Jag kommer. Ses i parken om 10 minuter.
Tack<3
Jag föreställde mig vad hon gjorde nu. Hon kysste Christian och sa att jag behövde henne. Han frågade om hon inte kunde stanna. Men hon svarade att hon inte kunde svika mig. Jag log för mig själv. Hon gjorde allt för mig.
Jag tog min jacka och tog på mig skor och gick ut. Mamma var fortfarande rasande. Skönt att slippa hennes tjat.
Jag satte mig i en park i bänken. Det var helt folktomt. Det var mörkt, men månen lyste mjukt över marken.
Jag fick vänta en stund innan Star kom. Men hon kom iallafall. Jag kramade henne hårt. Hon satte sig ner på samma bänk. För en stund var det helt tyst. Vinden ven inte. Fåglarna sjöng inte. Det enda som hördes var fontänens porlande långt borta. Star granskade mig en lång stund. Sedan suckade hon.
- Du är gravid va?
Jag stirrade på henne. Gravid? Av alla saker?
- Med den där slimmiga läraren, fortsatte hon.
- Va? För det första har jag inget förhållande till någon, allra minst min mattelärare. Jag är inte kär i honom!
Hon skrattade.
- Och? Sa hon.
- Vaddå och?
- Måste man vara kär för att göra det?
Jag stirrade på henne. Hennes ord ekade i mig. Klart man måste. Man bara måste. Det är väl självklart.
- Ja, det måste man. Jag gör inte det, förrän jag har hittat den rätta, sa jag surt. Men du har säkert gjort det. Med Kurt!
Hon skrattade.
- Med Kurt? Kurt var den i vår klass som aldrig tvättade sig, alltid luktade svett och såg ut som ett helvete. Jag försökte föreställa mig Kurt och Star tillsammans och hamnade tillslut i ett skratt anfall. Sjukt. Det gick inte ihop.
Men sedan blev båda allvarliga.
- Men vad har hänt då Aileen?
Jag berättade. Allt från sjukhus besöket till Eriks snack. Hon såg på mig en lång stund och försökte smälta det jag sagt. Hon sa inget till slut. Bara kramade mig.
Vi småsnackade sedan, men undvek ämnet jag hade berättat. Efter ett tag var hon tvungen att gå. Hon kramade mig och sa att vi skulle ses på måndag. Hon gick. Jag stannade kvar för lugnets skull. Jag tror jag somnade. För när jag senare vaknade var jag inte hemma. Inte i parken heller.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mizzkitty - 23 apr 11 - 18:19- Betyg:  | bra del, men lite förvirrande i slutet precis som Eme_96.
Men annars var den bra :), så fortsätt gärna. Hör av dig när
när en till del kommer ut :) | | Eme_96 - 22 apr 11 - 12:08- Betyg: | | bra, blev lite förvirrad i början men den blev bra i slutet! mejla nästa! :) |
|
|
|
