Världen med dig (Del 1) |
En novell jag började skriva för ca ett år sedan.
Jag är inget proffs så jättebra är den inte..
Skulle ändå uppskatta om någon vill läsa och lämna en
kommentar. Då skulle jag bli glad. Fler(många) delar kommer
om intresse finns. 8)
__________________________________________ _____________
Mitt största misstag någonsin. Inget kunde slå det här i
dumhet. Ändå ångrade jag ingenting, eller jo, en del.
Men den andra delen kunde vara intet bättre. Aldrig hade
jag någonsin upplevt några sådant upplyftande,
glädjegivande och lyckliga minnen som jag gjorde då.
Fast det fanns förstås dåliga stunder också. Men att det
skulle sluta som det gjorde, trodde jag aldrig. Frågan var
om svaret på historian blev bra eller dåligt.
Men det beror väl på hur man ser det. Eller något.
Han gick mot mig. Jag såg undrande upp på honom.
Vad skulle han göra den här gången?
Alla andra suktade efter honom.
Antagligen för han var så överdrivet snygg.
Men ingen kunde honom få. Inte nog med att han var 7 år
äldre än var vi var, han var dessutom lärare.
För att göra saken klar, så var jag inte kär i honom,
som alla de andra. Kom ihåg det. Fast jag var inte säkert
att de älskade honom på riktigt.
De älskade honom inte, de bara älskade honom.
Nej nu blev det krångligt, vi släpper det.
Jag suckade. Han var nu framme vid mig.
Han satte sig ner vid mitt bord.
Jag såg på honom med undrande ögon.
Vad skulle han göra den här gången?
– Funderat på att arbeta? Sa han.
En av de vanligaste frågor jag någonsin fick.
Men jag svarade lika kaxigt som vanligt.
- Funderat på att byta jobb?
Han skrattade.
- Tänk, ja det har jag.
Jag himlade med ögonen.
- Och varför har du inte gjort det?
Han skrattade igen.
- Jag vill inte förlora mina beundrare, sa han.
Jag himlade med ögonen igen så han skrattade igen
och rufsade om i min tofs innan han gick till nästa person.
Jag stirrade ner på matteboken, ämnet han undervisade i,
och suckade tungt. Jag tog upp pennan och började räkna.
Han heter Erik Lovright och jobbar som mattelärare
i vår skola. Han är väldigt lång, och då menar jag väldigt.
Säkert 3 meter. Eller? Nej, tror inte det.
Men minst 2 meter. Han har hår svart som natten och hy vit
som snö. På alla andra skulle det ha sett skumt ut,
men såklart inte på honom.
Hans ögon var mörka och hemlighetsfulla och hans mun var
smal och smäcker. Han retades alltid, speciellt med mig.
Men det var för att jag alltid käftade emot.
Resten bara sänkte huvudet och rodnade. Ja, för det fanns
inga killar i vår klass av någon andledning.
Vilket var tur, eftersom då slapp vi massa slagsmål.
Vi gick i yngsta klassen. Erik hade lärt sig att inte
reta andra, så han tog allt mot mig. Han verkade tycka
att det var kul. Ärligt talat tyckte jag det också.
Jag är själv en tjej i mina bästa år. Jag är 17 år
och är blond. Naturligt. Jag hade alltid håret uppsatt
i en tofs, för att det var så långt.
Erik kom tillbaka till mig, för att retas ännu mer.
- Jag vill gärna se dig med nersläppt hår, sa han och
satte sig ner framför mig. Han såg på mitt hår med
sina mörka ögon. Jag suckade.
- Som jag har sagt många gånger innan, det kommer inte att hända, sa jag för tusende gången.
- Jo, sa han med ett leende.
- Om jag går och tar av dig tofsen. Han skrattade.
- Det kommer du inte få göra så det finns ingen chans, sa
jag kaxigt. Han skrattade.
- Som om du skulle kunna stoppa mig," skrattade han.
- Hur vet du att jag inte kan? Frågade jag på.
- För det första är du alldeles för svag och för det
andra kommer jag först att blända dig med min skönhet så att
du inte hinner göra något, sa han med ett självsäkert
leende. Jag fnös.
- Som om jag skulle kunna bli bländad
av din skönhet, sa jag härmande.
Han skrattade.
- Ska vi se vem som har rätt?
- Nej! Sa jag förskräckt.
Han började gapskratta och hela klassen kollade på oss,
eller de få som inte hade gjort det innan.
- Jag skulle aldrig säga emot en liten försvarslös jungfru,
skrattade han. Mina ögon blev ett streck.
- Det är jag inte alls!
Han skrattade igen.
- Nej, nej, som du vill, sa han och gick.
Jag suckade ut och vände mig mot matteboken igen.
Men precis när jag vänt blicken mot matteboken,
kastade han sig över mig. Men jag var för snabb för honom.
Jag kom snabbt upp från stolen och sprang iväg, 5 meter från honom.
Han kom snabbt ikapp mig. Hela klassen stirrade.
Han högg fatt i min arm, när jag skulle springa iväg.
Jag började skrika och skratta samtidigt. Han tog tag i min
andra arm medan jag försökte slita mig loss. Vilken lärare
man har va? Han tryckte in mig mot en vägg.
- Nu ser du att du blir bländad, skrattade han när jag såg
upp på honom.
Jag fnös och försökte komma loss. Men han var för stark
och jag för svag, precis som han hade sagt.
- Vem hade rätt och vem hade fel? Skrattade han.
Jag vägrade svara.
- Så, ta av dig tofsen annars får du kvarsittning, sa han,
fortfarande skrattande.
Jag skakade på huvudet.
- Nej jag vägrar, och hur dessutom ska jag kunna göra det
när du håller mina händer? Frågade jag kaxigt.
Han böjde sig ner så hans huvud var i höjd med mitt,
5 cm ifrån och stirrade in i mina ögon. Jag hörde att
klassen drog ett djupt andetag. Alltså inte klassen,
men alla tjejerna i klassen.
- Genom att låta mig göra det, viskade han.
- Du har rätt jag blir bländad av din skönhet, sa jag stumt.
Han blev förvånad och tappade kontrollen ett litet tag,
men det räckte. Jag slet mig loss samtidigt som klockan
ringde ut och skrek:
- Inte!
Jag sprang och tog mina saker och sprang ut skrattande.
Erik stod och kollade förvånat där jag sprang. Men sen
ryckte han på axlarna och skrattade.
Jag skrattade hela vägen till nästa lektion när jag kom
på vad det var för någon. Svenska. Suck.
Det var det ämnet jag tyckte sämst om. Jag slutade tvärt
att skratta och kollade ner samtidigt som jag gick in i
någon.
Jag ramlade baklänges och slog i ryggen.
- Aj, vem fa... Jag tittade upp mot personen jag just hade gått in i. Åh, det var han.
- Gick det bra?
Jag kunde inte förmå mig att svara. Han gick i äldsta
klassen och var efterlängtade nr 2. Efter Erik alltså. Jag,
som inte var kär i Erik, var däremot störtförälskad i
Shane som efterlängtade nr 2 hette.
Han log mjukt mot mig och sträckte ut en hand till hjälp.
Jag tog den och han hjälpte mig upp.
- F-förlåt jag såg inte mig för. . Sa jag.
- Ingen fara, sa han. Den största skadan hände dig.
Jag log nervöst. Jag var egentligen kaxig till alla.
Men inte han av någon andledning. Då var jag rädd att
göra bort mig.
- Du får förlåta mig, men jag måste till min lektion, sa han
mjukt.
- Eh-h ja visst.
Han släppte mig och gick. Jag stod förvånad kvar.
Jag sprang till klassrummet då klockan ringde in.
Jag kom ändå för sent och läraren som jag hade så,
stirrade argt på mig. Men hon sa inget så jag gick och
satte mig.
Lektionen gick i snigelfart och jag var först ut när
klockan äntligen ringde. Det var dags för mat. Jag sprang
till engelska klassrummet för att vänta på Star, min bästa
vän.
Star kom äntligen ut och såg helt utmattad ut. Men
samtidigt såg hon helt förtrollad ut av någonting.
- Star?
Hon såg på något långt borta och hörde inte mig.
Jag tog tag i henne och skakade henne.
- Star? Jorden anropar Star!
Hennes blick kom till mig.
- Förlåt Aileen, sa hon. Hennes blick fladdrade mot
platsen hon nyss kollat på och mig. Jag skakade henne igen.
- Skärp dig! Vad är det?
Hon tvekade ett tag sedan log hon stort.
- Han har frågat chans, sa hon.
Jag gapade stort.
- Han? Du menar..?
Hon nickade leende.
Jag kramade om henne hårt.
- Grattis älskling!
Han var lika med Christian. Star hade länge varit kär i
honom och han hade frågat chans på henne nu. Men jag hade
alltid undrat om inte han också var kär i Star. Annars
skulle han vara dum i huvudet.
Star, som var den sötaste på jorden. Hon hade långt, rakt,
brunt hår. En liten uppnäsa och mossgröna ögon. Hon var
alltid glad och positiv. Man kunde inte låta bli att bli
glad i hennes närvaro. Många retade henne, av avundsjuka
och hon sa aldrig emot. Bara försökte se ut som om hon
inte lyssnade. Men jag visste att hon blev sårad. Det var
hennes stora problem. Hon kunde aldrig säga emot.
Jag var hennes raka motsats. Iallafall inuti. Kanske var
det därför vi dragits till varandra.
Jag hade lockigt blont hår och blåa ögon. Jag hade väldiga
humörsvängningar och käftade alltid emot, speciellt om
någon retade mig. Mitt problem var att jag ibland käftade
emot på fel ställe till exempel inne hos rektorn som jag
var hos rätt ofta.
Jag tog tag i hennes hand och drog henne med mig.
- Men nu måste vi gå och äta annars kommer jag dö av hunger, sa jag.
Hon fnissade och följde med.
Vi kom fram till matsalen samtidigt som Shane.
Vi skulle precis öppna dörren när någon annan tog tag i
handtaget.
Han öppnade dörren och gjorde en gest in mot matsalen.
- Damerna först, sa han. Jag rodnade och kunde inte få
fram ett ljud. Star räddade mig. Hon drog in mig i matsalen.
- Tack så mycket, sa hon och gick iväg till matkön med mig.
- Du borde verkligen skärpa dig, vad gäller honom, sa hon
argt. Du beter dig som en riktig mes, du som alltid är en
riktig skata annars.
-Tack så mycket, sa jag beskt. Du var likadan när du
inte trodde att du kunde få Christian.
Hon himlade med ögonen och blev glad igen. Och så klart
blev jag också glad då.
Vi tog upp mat och satte oss och åt. Klockan ringde in och
vi skildes åt. Resten av dagen var dryg och när jag
äntligen kom hem var jag så trött att jag slängde mig på
sängen.
Lämna gärna en kommentar! 8)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | gillardig7 - 21 apr 11 - 20:44- Betyg:  | | Början var jättebra. MERMERSNART! :D | | Eme_96 - 21 apr 11 - 17:54- Betyg: | | jättebra! :) mejla nästa? | | blackgirl - 21 apr 11 - 12:16- Betyg: | | Fortsättning? :) |
|
|
|
