Starkare än allt, del 16 |
Fredag 22 oktober
Julias känslodagbok
Idag är det slutligen fredag. Festdagen. Dagen D. Allting hänger på ikväll, idag. Bara vetskapen om det tynger ner mig så djupt att jag inte längre kan resa mig ur sängen. Det känns som att madrassen kommer tvingas ner till golvet med mig tunga kropp fastgjuten i sig. Jag kommer att få ligga här tills jag blir en stanklump, de enda resterna av en sorlig flickfigur.
Folk kommer inte att se mig förrän jag grävs upp ur jorden, med maskar slingrandes kring mina benrester.
Vad har hänt med mig? Jag vill inte längre. Jag orkar inte gå på Bellas fest, jag vill inte se henne skratta. Jag vill inte se hur alla som vanligt blir fulla och klamrar sig fast vid nattens potentiella ligg innan de vinglar iväg och spyr i någon buske. Jag vill inte vara där, vara en av dem. Jag är inte en av dem, inte längre.
Förut hade jag Gina. Det var hon och jag och man visste att vad som än hände så skulle det gå bra. Jag visste vart jag hade henne, hur hon fungerade. Hon var lätt att förstå sig på och det var inte heller allför komplicerat att förstå vad som rörde sig i hennes huvud. Smink, killar, jag, ha roligt, festa, vara snygg. That’s it. Men nu? Jag trodde jag skulle klara mig utan hennes ytlighet, att jag skulle ha mig själva kvar. Men saker har förändrats, ingenting är som det var förut.
Jag är kär. Och jag vet att det är helt fel. Jag är kär i helt fel i någon jag inte vill, och den jag vill ha finns inte för mig. Han svävar runt på egna moln i en helt annan dimension, utan mig. När mina tankar honom där borta?
Kim sa faktiskt att det skulle vara vi, och att jag var det bästa han hade. Så varför tvivlar jag då? Jag borde inte tvivla så mycket som en sekund när jag hör hand ord. Men det är när jag ser honom i ögonen som någonting känns otroligt fel. Kanske har jag bara dåligt samvete för att jag har börjat drömma om Jade…
Julia klickade ner spetsen på bläckpennan, fäste den på skrivblockets pärm och sköt den under huvudkudden. Kanske skulle någon komma om några hundra år och hitta boken som en förklaring till varför skelettet på en femtonårig tjej låg där. Hon kunde somna om nu och aldrig vaka mer. Om hon slöt ögonen nu och bara sjönk ner. Kanske bara kanske…
Julia skakade oroligt på huvudet, höll fast det med händerna som i rädsla att det skulle springa iväg annars.
”Vad händer med mig?”, viskade hon högt för sig själv och pressade ihop ögonlocken i ett försök att hålla tillbaka tårarna. ”Jag vill inte lägre. Jag vill inte att jag ska vara såhär. Jag vet inte vad som händer, jag har ingen kontroll.”
Julia, Julia, Julia. Trodde du verkligen att du skulle klara dig?
Hon ryckte till när rösten kändes otäckt verklig, som att den inte längre bara höll till i hennes huvud, utan faktiskt i rummet. Den förde med sig ett obehag som kröp nerför hennes ryggrad och lår.
Du har alltid vetat att det skulle sluta såhär. Du har varit duktig, och hållit dig till manuset. Men pjäsen är snart över. Jag vet, det är jag som bestämmer hur det slutar. Det är jag som är författaren.
”Du är ingen alls!”, skrek Julia med hes och nedgråten stämma som genast skar sig.
Är jag inte? Vem är det då du pratar med? Dig själv?
”Ja, du är jag. Du är ingen mer. Du finns bara inom mig. Du är en tanke, inget mer!”
Det är just det. Jag är bara en tanke, men jag är DIN tanke. Jag kommer att finnas så länge du finns, och kommer inte försvinna förrän du gör. Det är därför jag är så farlig. Din värsta fiende – som sliter upp dig inifrån - är du själv, för jag är du.
”NEJ!”
Julia vaknade av ett våldsamt skrik och en skenande puls. När hon samlat sig och insåg hon att det var hennes egen. Lugn nu, tänkte hon. Djupa andetag. In, ut.
”Jag somnade faktiskt. Det var bara en dröm. Du är inte galen, Julia.” Hon uttalade orden högt och med så tydlig auktoritet hon kunde. Med hjälp av darrande händer hävde hon sig ur sängen och skyndade sig ut i badrummet innan tvivlet åter skulle övermanna henne, vilket hon visste att det skulle, det gjorde det alltid.
Natalie
Det var inte många steg kvar tills hon skulle passerade den uppspelt fnittriga gruppen tjejer som stod hopträngda med varandra som skydd mot omvärlden. Bara några kliv till innan hon ljudlöst slöt upp bland dem och lät blicken studsa från flicka till flicka ju längre diskussionen löpte.
”Hon kan ju alltid fixa. Det har hon ju alltid gjort, men hon har ju aldrig krävt något. Men det är klart att om det är hennes fest så…”
”Men om hon bjuder så får hon fan stå för det, och då ska det vara gratis!”
”Hon har ju aldrig påstått att ho ska stå för spriten”, morrade Vendela buttert tillbaka som svar på Jessikas upprörda utrop.
”Men det har hon ju alltid gjort tidigare…”
”Men hon kanske bara vill att alla ska fatta att folk inte ska komma bara för spriten?”
”Eller?”, frågade Sanna och hela skaran fäste sina blickar på Natta.
”Ehm, asså vi får väl fråga henne. Hon vet väl.”
”Men nu frågar vi om din åsikt, vad tycker DU Natta?”
”Att ni borde snacka med henne”, mumlade Natalie och såg ner i solvet.
”Men hur gör du då, med drickat?”
De fick nöja sig med en lam axelryckning till svar.
”Kom”, suckade Jonna och drog med sig halva hovet och försvann ut genom den stora entrédörren, medan resten av flickorna lät sina blickar grilla Natalie. ”Snyggt jobbat. Hur blir det nu då, men spriten?”
Natalie såg upp på de tjejer som stod henne närmare, som hon faktiskt kände. Jonna, Vendela och de andra gick i d-klassen och hon hade inte så mycket som utbytt ett ord med dem tidigare. Hon var Bellas bekanta, inte hennes. ”Julia fixar väl som vanligt. Men asså det hade vart lite strul först, så hon visste inte hur det skulle bli. Men nu vet hon. Men säg inget till någon annan än. Jobbigt med folk som snyltar liksom. De får ta med sig eget, då minskar risken med att de baxar.”
Tjejerna nickade instämmande.
”Ja men precis”, nickade Malin förstående. ”Men vet du om de kommer nå andra, än oss alltså?”
Natalie ryckte på axlarna igen men samtligt kunde man skönja hur ett försiktigt leende börja formas på henne läppar. ”Det gör det alltid.”
”Fan va kul, ikväll blir det fest!”
”Shit, nu blire att strula.
”Ligga menar du väl”, fnittrade Jennie. ”Eller du kanske nöjer dig med en tungrullare?”
”Det beror väl på vem man lyckas haffa. En del vill ju ta det med tungan, och då är det väl bäst att värma upp med ett rejält strul först.”
”Jasså”, skrattade Tiff och fick snart med sig de andra. ”Låter som att du har rutin, Malin. Eller vad säger du, Ellie, jag har hört att du har något på g?”
Ellinor såg upp mot de andra och sedan in i väggen. ”Äsch, det är väl inget.”’
”Inget och inget, va?”, flinade Tiff och Natalie kände en djup lättnade att de bytt pricktavla.
”Mh”, mumlade Ellinor och såg upp igen. ”Asså det är ju inget… än”, var hon sedan snabb att tillägga. ”Men ni får väl se tids nog.”
”Men vafan, det är väl bara att du säger. Vem ä det?”
”Nej”, sa Ellie och verkade hålla sin punkt. ”Som sagt, ni får se…”
Skolklockan ringde innan meningen han anslutas och tjejerna kramades hejdå innan de skingrades som rök i luften för att inte missa sista lektionen.
Vad spelar det för roll, tänkte Natalie. Vem bryr sig om man kommer sent nu egentligen. Folk brukar aldrig bry sig om tiderna här, så varför göra det nu, en fredagseftermiddag när ingen ändå kommer lyckas hålla sig till skolarbetet. Alla kommer ändå bara prata om en sak, kvällens fest.
Det han gå en kvart av lektionen innan Bella kom inhasandes genom biblioteksdörren, innan hon avslutade sitt fortfarande mumligt lågmälda mobilsamtal, slog igen mobilen och gjorde en teatralisk gest emot Natta och Terese.
”Gissa vem!”
”Gissa vem?”
”Men ja, vem som lyckats fixa allt tills ikväll. Asså det kommer bli så sjuuuukt bra!”
”Vad då?”
Isabella ignorerade Terese och log bara triumferande medan hon betraktade si perfekta franska manikyr. ”Jag trodde inte jag skulle kunna ordna det först, men!”
”Men vadå?”, tjatade Natta vidare i Tereses spår. ”Vad är det du fixat?”
”Ni vet Linus band… Baby Lizard? Jag fixade så de kommer spela på festen.”
”Omg, de är ju så jävla snygga. Speciellt han basisten. Hur lyckades du med det?”, flämtade Terese och var tvungen att kippa efter några andetag innan hon fortsatte, ”Vet någon om det eller?”
”Är du dum”, så Bella och log. Det lät mer som ett påstående än en fråga. ”Jag kirrade det hela just. Det ska bli en surprise.”
”Asså shiiit, du är helt otrolig!”, pep Terese och klappade händerna då hon upphetsat studsade upp och ner på stolen.
Bibliotekarien harklade sig och kastade en ansträng blick åt tjejerna, men som Bella avfärdade med en lätt fnysning och knäppte med fingrarna. ”Det var något… jo har ni sett Jejje?”
Natalie kropp frös ihop till en liten isklump av förakt så fort Bella nämnde Jade. Jade, hon som trängde ut folk. Som tog plats. Bellas nya perfekta Jade.
Jade
Skåpet for igen med ett metalliskt klang som fick några av åttorna att titta upp. En tjej med mörka flätor blängde irriterat och jag kunde inte låta bli att blänga surt tillbaka på henne. So what, det här var min korridor och inte hennes. Det är väl itne mitt fel att skåpen låter när man stänger dem?
Det satt flera elever på bänkarna i väntan på sin lektion och ingen av dem lyckades speciellt bra sina försök att vara diskreta när de följde mina steg genom korridoren. Jag märkte inte ens att en av dem pekade finger och försökte att inte bry mig om krökljuden en grupp flickor utstötte när jag gick förbi. Föraktet i deras ivrigt viskandes röster var tydligt. Vad fan var felet?
Jag såg mig om och kastade en iskall blick på dem. Vafan trodde de att de höll på med egentligen?
”Omogna småungar”, muttrade jag tyst för mig själv just som jag höll på att springa ihop med Casper och hans gäng.
”Tja” ha han och tillade sin sedvanliga nickning. Äntligen en någon som betedde sig normalt.
Jag hade hunnit ett par steg förbi honom när jag hörde hans fråga.
”Ska du på festen eller?”
Jag snurrade om och bemötte hans och hans kompisars breda flin. ”Jag trodde du var för liten för sånt skit.”
”Äsch”, sa han och såg på sina tre kompisar, försökte väl antagligen vara lite stöddig som de flesta småpojkar. Precis som sin bror. Polarna verkade hittills inte speciellt imponerade av hans insats att prata med en äldre tjej.
”Nejnej, jag är precis så ung som jag behöver vara.”
Killarna verkade rätt nöjda med svaret och två av dem high-fivade med varandra efter ha visat ett ”if you you what i mean” till den andre.
”Jasså, jag trodde Kevin hade lärt dig att inte leka med de stora pojkarna. Du vet ju hur de slutar.” Jag kunde höra den överlägsna självsäkerheten i min egna röst och det värmde i magen. Jag visste vad jag gjorde, jag visste att det skulle gå vägen.
En av killarna i svart keps såg helt oförstående innan den upplivade skaran puffade till Casper menade i sidorna och utstötte djurlika läten.
”Men vafan, det var ju länge sen ju”, muttrade han som visste precis vilken kväll det var jag syftade på. Trots sin ovana av att hantera alkohol och hela kvällens timlånga date med toaletten verkade han komma ihåg. Eller så hade Kevin dragit upp det en miljard gånger vilket inte skulle vara helt olikt honom.
”Ska ni också komma eller?”
Med en tystnade killarna tvärt och mötte mig med storögd blick. ”Öh..”, mumlade de med ett och ett annat ”Eh…” eller ”Asså…” emellan.
”Men det är väl bara att du messar så jag kan se till att förvarna Bella om att reservera en toalett i ditt namn. Utifall att.”
Först såg Casper nästan förnärmad ut, men efter en hastig kram verkade han mjukna och jag kunde nästan känna hur hans kropp blev till gelé när den rörde vid min. Vad lustigt, han kändes så liten och späd med mina armar kring sina axlar, så maktlöst. Trots det var han både längre och bredare än mig, han hade nästan gått om Kevin i längd.
”Mm vi hörs”, mumlade han med blicken ner i golvet, antagligen för att dölja sina rodnande kinder för kompisarna. ”Vi får se om vi kommer. Kanske tar med nån.”
Jag bredde på ett sista leende innan jag kom på, ”Just ja, hälsa bitcharna i er klass att p12-fjortisar inte är välkomna.”
nu såg Casper upp och mötte mig med ivriga, leende ögon. ”Jasså?”
”Mm, men trots det så kan jag väl göra ett undantag med dig”, flinade jag och rufsade om håret på honom som på ett litet barn. Det gäller ju att ta ner honom på marken igen, killar med storhetsvansinne är något jag länge ogillat.
”See ya”, sjung jag vände mig och för att fullkomligt flyga nerför trapporna bort mot biblioteket.
Min röst hade burit som på moln. Det var helt galet hur enkelt det var, det där. Det var nästan så att jag glömde hur jag hade varit innan, som att jag hade varit såhär hela livet. Bara kunnat studsa fram på små moln utan de minsta tankar som tynger ner en. Som att de aldrig funnits några problem, någon rädsla eller mörka minnen. Det spelade väl ingen roll om några fjortistjejer inte tyckte om mig om jag trivdes här. Det gick bra i skolan, jag hade vänner och jag stortrivdes, så varför skulle jag låta dem få hindra mig nu när livet äntligen var så vansinnigt enkelt och underbart?
”Jadish!”, utbrast Isabella och hoppade upp från stolen innan hon fullkomligt övermannade mig med sin omfamning. ”Jag är så sjukt lycklig!”
Jag försökte att inte få mitt leende att se allt för spänt ut. ”Jasså, nervös inteför ikväll då?”
”Jag, nervös?”, fnys hon och viftade bort frågan som om det vart en irriterande förbipasserande fluga, trots att både jag och hon visste att hon brukade darra som ett asplöv på insidan. Det var kanske därför jag ändå stod ut med henne, hon var rätt lik Julia. De hade båda ett hårt yttre men på deras insida hade de allt annat dolt, det som aldrig fick visas för världen men som vis små ynka tillfällen strålade igenom. Skillnaden var bara det att Isabella spelade teater bara för att rollen som Kaxiga-Bella var en bättre roll, på väg uppåt, medan Julia däremot tvingades fast i ett kramaktigt tag om sin mask för att hon var mer tvungen. Hon gjorde det inte för att det var kul, det var bara hennes ända livlina. Även om väggarna rasade till ruiner kämpade hon som ett djur för att upprätthålla fasaden.
Jag fick med ens en stor klump i magen och nästan dåligt samvete för att ag stod här och log emot Bella. Jag visste ju att hon skadade Julia, jag visste att det skulle gå åt helvete ikväll. Jag visste redan nu att människan framför mig med de perfekta naglarna och tandgluggen mellan ett par läppglanskladdiga läppar skulle göra allt för att krossa min Julia. Bella skulle inte ens behöva kämpa för det, som det såg ut nu.
Det plingade till i min mobil, och precis när jag fiskat upp den ur fickan snurrade världen till en aning. Det var ifrån Julia.
Jag orkar inte gå på festen, jag år fortfarande inte nå bra.
Kim lovade att han skulle komma förbi, men det gjorde han ju inte. Jag sa ju att han inte skulle komma.
Hälsa tjejerna från mig
/ J
Paniken inom mig bröt ut på riktigt, vafan märker ingen vad som håller på att hända eller? Varför sitter alla bara där på sina förbannade jävla trästolar och läser sina helvetes helvetiska böcker medan Bella pladdrar som vanligt och munnen rör sig men inte ett ljud när in till mig. Varför gör ingen nånting, fattar de inte att Julia mår dåligt just nu, att hela hennes liv, att hela mitt liv hänger på det här. Jävla Kim. Jävla Bella.
”Kommer Kim eller?”
”Va?”, sa Bella plötsligt och stirrade förvånat på mig. ”Va, ja men det är väl klart… han och alla andra, de…”
”Var är han?”
”Jade, vad är det med dig? Har det hänt något?”
”Nej inget…”, muttrade jag avvärjande och såg mig om i biblioteket. Ingen Kim, ingen Joel. Hade Niklas eller Kevin varit där hade de hört på mils avstånd. Ingen Sanna, Fanny eller Elina heller. Ingen fanns någonsin när man behövde dem som mest. ”Jag måste få tag i Kim… vet du vart han är?”
Bella ryckte lamt på axlarna.
Det var det här som var värst med IP, den individuella pluggtiden vi fick med Hans. Alla fick plugga med vad de ville fördjupa sig i eller komma ikapp med i skolarbetet, men det fanns ingen som hade den minsta koll på dem. Inte ens Jade brukade arbeta nå vidare på de lektionerna.
”Men vafan…”
”Jag kan ringa honom om du vill?”
”Ja, ringa, fan, tack…”, mumlade jag frånvarande och började febrilt leda igenom varenda ficka innan jag upptäckte att jag fortfarande hade den i handen. Hon v ar fortfarande inne på Julias sms, och det kändes nästan jobbigt att klicka bort det utan att svara. Hon får vänta ett tag, tänkte jag och trängde mig ut ur biblioteksdörren. Jag brydde mig inte det minsta om bibliotekariens både irriterande och undrande blickar. Hon fick undra så mycket hon ville, hon var väl det sista jag brydde mig om just nu.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | maddeemaddee - 30 apr 11 - 00:46 | bra!!
mejla? | Sabbe_sabbe - 21 apr 11 - 22:24- Betyg:  | | super! :) mejla | | mizzkitty - 20 apr 11 - 17:47- Betyg: | | Bra del :) |
|
|
|
