Välkommen till min värld/helvetet |
(Nu lägger jag upp den här, bara för att jag vill höra vad ni tycker, och jag vill ha högar med konstruktiv kritik.
Sedan vill jag veta om ni tycker att jag ska lägga upp nästa kapitel, eller vill ni helst slippa? Kommentera!)
Huvan över hennes bleka, smala ansikte var pösig och buktade utåt över halsen, hennes smala händer djupt nerstoppade ner i den stora fickan på den svarta huvtröjan med den såkallade ’elektriska pantern’ på.
På både magen och ryggen, fast på den sistnämnda var den i en avsevärt större upplaga, fanns ett stort, svart kattdjur som det verkade ledas blå ström genom.
Trycket var mycket vackert tecknat och det gjorde bilden både levande och skräckinjagande, och det fanns vissa röster som imponerat viskade att flickan hade gjort den själv.
Armarna på tröjan pryddes av, på den vänstra armen, fyra olika tigerprofilstryck, och på den högra var det leoparder eller geparder som röt mot åskådarna.
Flickan, som var så smal, nätt och bräcklig, gav vid en första blick ett kallt och hårt, järnhårt, intryck – och även vid det andra och tredje.
Hon var född till en ledare – och hon visste det.
Även om hennes blick var sänkt till stengolvet och stegen var graciösa, men dämpade, började folk omärkligt dra sig undan, börja gå på andra sidan av salen, höll sina barn hårt i handen.
Under den djupa huvan så flinade flickan hårt, avskräckande.
Det, och ett mörkt hårsvall som trasligt föll ner för hennes smala axlar, och en blek hud var allt som syntes av flickan.
Flygplatsen verkade helt plötsligt för liten, för klaustrofobisk.
Ingen kunde fly – ingen vågade.
Plötsligt skars den isande tystnaden av att rösten som meddelade allting som behövde höras sade med uttråkad röst att flight nummer femton hade landat, och att de som skulle ta emot passagerarna skulle infinna sig vid välkomsthallen.
Med en knyck på nacken och ett snett, roat, överlägset flin så började flickan gå, eller snarare sväva, mot den lilla flygplatsens välkomsthall.
Egentligen var det bara ett bagageband mitt i en tom sal gjord av klinker som var enkelt målat, och en gigantisk glasdörr för passagerarna att komma in från planet genom.
Genast banades det väg genom folkmassan när den unga kvinnan uppenbarades.
Hon nickade kort, och ställde sig sedan uttråkat och väntade som alla andra på dem som skulle ta emot passagerarna.
Plötsligt öppnades glasdörrarna, och en flicka i hennes egen ålder var den första att kliva in.
Förberett hörde den unga kvinnan bara svagt skriken från flickan och hennes antagliga vänner.
Andra runt omkring henne log roat, innan de skyndade iväg mot sina bekanta.
En äldre, gråhårig man; en sådan där typisk norrlänning; ett medelålders par med en skrikande unge, och två bebisar i ungefär samma åldrar som skrek ikapp med den lilla flickan som såg ut att vara i femårsåldern, och sedan, där.
Den hon tvingats iväg till stadens lilla flygplats för.
Den unga mannen var bredaxlad, med korpsvart hår och svällande muskler, och som gav ett gigantiskt och muskulöst uttryck.
”Ah, du behagar äntligen visa dig, förstår jag, monster!” Utropade hon med kvittrande röst, som var överdrivet orolig/förbannad-fru-aktig.
De andra människorna runt omkring dem ryckte till vid vad de hörde som en förolämpning, men pojken bara flinade, och antagligen skrämde han hälften av dem till en hjärtattack.
En blåtira prydde hans ena öga, och han verkade ha svaga skuggor efter blåmärken.
”Men herregud, kan du inte hålla dig en helg från att slåss, kära du!?” Utbrast hon skämtsamt grälande.
Nu började de övriga på flygplatsen öppet att dra sig bakåt, med skrämda blickar på paret.
”Men…” Började den unge mannen argumentera med ett flin. ”De muckade, Lucia”, gnällde han ynkligt, på ett sätt som inte alls hörde ihop med hans utseende.
Hon kunde höra hur bagagebandet började rulla, och hon kunde snabbt höra snabba, lättade steg och rullandet från resväskornas hjul över det hårde golvet.
Allt medan hon leende skakade på huvudet.
”Jag är fortfarande förvånad över att de träffade dig.”
Från den mjukt grälande rösten till uppriktig förvåning, förebrående och misstroende.
”Men, Lucia, de var…”
Hon avbröt honom med en huvudskakning.
”Har du tagit dig så här långt nu så ta din väska så drar vi. Mike väntar på oss där ute med bilen.”
Bilen passade flickan lika lite som det hårda leendet eller tröjan som blivit hennes symbol.
Den var gigantisk, motorn vrålade och gav den hälft som redan inte fått en hjärtattack, sin.
Rutorna var tonade, och den var tungt bepansrad.
Flickan satt näst intill kungligt i passagerarsätet bredvid den pojke som blivit presenterad som Mike. Hans hår var mörkt sandfärgat och ögonen brungröna.
Pojken i baksätets mörka hår och mörka, mörkbruna ögon och grova drag gjorde honom totalt och skarpt annorlunda än den finlemmade, ljusa pojken.
Mike hade samma position och ’ämbete’ som flickan, Lucia, men ändå var de så totalt olika.
Och det behövdes för deras uppdrag.
”Gick uppdraget bra, Isaac?” Frågade Lucia mjukt, men ändå var det en skärpa i undertonen som var bitsk och kryddade den flytande sirapslena tonen annars.
”Ja då, inga problem, förutom de där…” Han avbröts.
”Tack vi vet, Isaac.”
Kylan i hennes röst, tillsammans med det irriterade uttråkade himlandet med ögonen fick genast tyst på pojkarna i bilen.
Bilen vrålade fram längs den först tomma, mörka bilvägen från flygplatsen, sedan in i stadens lilla ’centrum’ och sedan ut till den lilla stadens fulare delar.
De mörka, de farliga, de gator som var hennes hem.
De röda tegelstenshusen som stod i givakt runt gatorna höjde sig på sin vakt när den gigantiska, svarta bilen passerade dem.
Näst intill spinnande såg den unga flickan ut genom de mörklagda bilfönstren, betraktade stolt de stora, fula byggnaderna, lyktstolparna som kastade sitt skumma sken över trottoarerna, de få människorna som rörde sig i deras sken.
Huvan som dolt kvinnan föll nu ner över hennes späda axlar, blottade ett spikrakt, mörkbrunt, näst intill svart hår, en månskensvit hy, och stora, vackra, gnistrande grå ögon.
En nätt, rak näsa, höga kindben, klara drag och näst intill ärrfri hud.
Ärren som fanns var så dåligt upplysta, så mästerligt översminkade och så små i vanliga fall att de nu var osynliga.
Nästan obefintliga.
Dörrarna till den gigantiska bilen öppnades, och först ner fanns ett par smäckert skurna läderstövlar med självlysande skosnören.
Efter det ett par vanliga sneakers, och till sist ett par gigantiska, tunga kängor.
Tre dörrar som smälldes igen, och en sportbag som hängdes på en muskulös axel.
”Ah, äntligen…” Återigen blev han nertystad, men den här gången av den yngre pojken.
En varnande blick, ett osynligt skakande på huvudet, och de båda var tysta.
Den unga flickan dansade över den mörka asfalten utan ett ljud, trots att båda pojkarna oundvikligt förde ett klafsande oljud.
Metalldörren som ledde in till den lokal som hon längtade så hett efter öppnades med ett gnissel, och genast välde en vägg av skränande oljud ut genom den.
Genast försvann flickan in, men dörren hann aldrig stängas innan Isaac slet upp den igen.
Han hade också längtat hem.
Precis i mitten av ringen som bildats av medlemmarna av det gäng som Lucia nu inofficiellt ledde stod hon, och det raseri som utstrålades runt flickan var nästan lika illa som den blå strömmen som leddes genom hennes favoritdjur.
”Heider, Eric, upp! Nu!” Det sista tillades i en varnande ton och hennes hand låg redan på det vapen hon alltid bar med sig.
De två pojkarna som vilt slogs med varandra hejdade sina slag för en sekund, innan en av dem fortsatte sin rörelse.
Plötsligt förändrades flickans röst, den blev mjukare, men vassare på en gång, och ett hotfullt leende rann på hennes mjuka läppar, och det slog blixtar om hennes grå ögon.
”Eric, det här är min sista varning. Heider, kära du…”
Återigen förändrades kvinnan, och rösten skar genom märg och ben, och rytandet – trots att det var på svenska – verkade mer som en lejonhannes rytande än en flicka i slutet av tonåren.
”Släpp Eric, nu!”
Ilsket, nej, förbannat, varnande och en ledares sista rop.
Och sakta slutade slagen och sparkarna hamra på varandra, och de tilltufsade pojkarna ställde sig rodnande upp inför flickans ögon.
Den ene av dem var lång, muskulös, gyllenblond och blåögd – idealsvenskens dregelmaterial alltså – och den andre var så olik man kunde komma.
Eller, ja nästan.
Också han var lång, men på ett mer gängligt sätt, han var svarthårig, brunögd, fast med otroligt mörka ögon, och verkade fogligare än den andres vilda, brutala sätt.
”Säg mig, varför jag åker till flygplatsen med Mike för att hämta Isaac som han utfört sina uppdrag i Amerika, och när jag kommer tillbaka så finner jag att mina viktigaste pojkar slåss och inför ögonen på de andra, speciellt utvalda personerna!? Kan någon berätta för mig vad anledning är? Eller nej, den vill jag nog inte höra, men ni har inget annat val än att jobba tillsammans, som en person, eller dra åt skogen! Har jag uttryckt mig klart?” Hennes röst var klar som glas, skarp som en silverkniv, och nedlåtande som från en farao till en slav.
Skamset nickade de två tonåriga pojkarna.
”Men, Lucia, han…” Hon avbröt den mörkhyade pojken efter tre ord.
Samtidigt drog hon upp vapnet som alltid bars i byxlinningen, när hon skulle beblandas med vanligt folk.
”Heider, inte ett ord till.”
Varnande, med en mjuk röst.
”Heider kan jag förstå, men Eric, du vet konsekvenserna av att slåss innebörders.” Sakta började hon gå runt den blonde pojken som nu flackade vilt med blicken.
”Ja, men…”
Flickan skrattade, men det var någonting hysteriskt som fick alla de unga männen i lokalen att ta ett halvt steg bakåt.
”Du vet att jag avskyr ordet ’men’. Det borde du veta.”
När flickan riktat sin fulla uppmärksamhet mot Eric hade Heider börjat att röra sig bakåt, mot folkmassan.
Fortfarande med blicken stint fäst i Erics ögon, så kallade hon på honom.
”Vad får dig att tro att du får gå, Heider?” Kallt, så svidande iskallt att han ryckte till.
”Jag…”
Hon suckade.
”A-a. Inte ett ord.”
Sedan muttrade hon någonting ohörbart och himlade med ögonen.
”Herregud, jag ger upp.” Sade hon uppgivet. ”Jag ger upp. Jag finns på kontoret om det är akut.”
Med svävande steg banade hon väg genom den manliga folkhopen, och lämnade två skamsna slagskämpar efter sig.
”Isaac. Kontoret. Nu.” Hennes tålamod var slut och det var en order.
Nu var hon trött och arg, och hon orkade inte med fler tjafs.
Och när hon var trött och arg, då var det bara att hålla sig ur vägen.
Isaac följde henne försiktigt, lyhört, och försökte att inte göra ett ljud av sig.
Sakta stängdes dörren med ett litet knarrande efter honom.
Lucia stod redan med ryggen mot honom och blickade ut i den mörka natten genom fönstret.
Sakta vände hon sig om och bjöd honom att sitta ner på den lilla stolen på andra sidan skrivbordet.
Trots sängen och sängbordet kändes det verkligen som polisens förhörsrum.
Eller så var det hennes professionella kyla och tyglade ilska som gjorde det.
Eller, fel, det här var värre än polisens förhörsrum.
Där hade han varit in flera gånger.
Hon drog ett djupt andetag.
”Så, hur gick det i det stora Amerikat?” Frågade hon svalt.
”Ja, jag fick allt sålt, och så råkade en av de andra falla död ner, när jag var i närheten.” Först var han stolt, men nu spändes hans muskler och han höjde avvärjande på händerna. ”Det var inte meningen, Lucia!”
Det blixtrade i hennes ögon, alla hennes muskler spändes, och så kröktes hennes fingrar till klor, så hårt att senorna stod ut.
Sedan började det stormskälla utanför dörren med en djup, dov röst som skrämde honom bara ytterst lite mindre än Lucia alltid gjorde.
”Såja, Grey, såja.” Muttrade hon.
”För in Heider och Eric, så glömmer vi det här.” Han reste sig upp, yr av lättnad. ”Men släpp för i helvete in hunden!”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | blackgirl - 21 apr 11 - 00:44- Betyg:  | | Jättebra mer :) | | jagemma - 18 apr 11 - 01:04 | | Mer mer mer ! |
|
|
|
