Nicholes Life HP-FF (Del 15) |
Krav från Jenny om att jag ska skriva på svenska eftersom jag suger på engelska :p Ne, men själv tycker jag det är lite skönare att skriva på svenska också :) *sucks in english* Fast det blir det ändring på nu, eftersom jag använder skit mycket engelska när jag spelar WoW x´D ganska bra på engelska faktiskt.
Nichole
Mörkrets Herre dök upp från ingenstans som en skugga, jag kände inte något obehag, jag kände mer välbehag. "Du ser Nichole," sa han med ett rysligt väsande ljud. "Draco fick i uppdrag av mig, att döda dig. Som jag trott förlorade han mot den jag frivilligt gett mina krafter, den som ska tjäna mig, tjäna mig i att döda Harry Potter." Jag blev inte ens rädd, eller ens skuldmedveten, jag kände mig okej. Den obehag jag hade från att vara med de personer jag älskade var borta, det hade känts som om jag hatade dem. Nu kände jag behag, jag kanske rentav kände att jag älskade Mörkrets Herre. Han gav till ett skratt som saknade glädje. Ett påhittat skratt. Det fick mig att tänka efter. Jag var ond, men jag ville inte. En röst som kändes som om den var mil borta ekade över isen. Voldemort kollade mot något bakom mig, höjde trollstaven och pekade mot den bakom mig, och jag vet inte hur men jag lyckades lamslå Voldemort. Någon omfamnade mig sekunden senare och transfererade sig och mig bort därifrån.
Jag fick tillbaka mitt mod, och nu kände jag ett ännu bättre behag. Ett hårt grepp höll fortfarande om mig. "Vad gjorde Voldemort mot dig?", frågade en lite mörk, upprörd röst. Han släppte mig och jag vände mig om, där stod Sirius. "I-inget," svarade jag. Jag kände mig på något sett svag. "Jag fick inte berätta något Nichole, du fick inte veta, men du lyckades trots hemligheterna få reda på det, men du vet inget annat än att jag är din far?", fortsatte han, med något lättare ton. Jag skakade på huvudet, fast jag visste inte vilket som skulle ha varit det ´rätta` svaret liksom. Han kramade om mig, det var länge sen, det var ingen känsla som mamma ha, på något sett. Jag kunde tycka att hon var stel och ond, ingen människa med känslor liksom. Men den kramen var så skön, så faderlig typ. "Vad finns mer för hemlighet?", frågade jag tyst, trots att jag visste att jag inte skulle få något svar. "Ingen, ingen hemlighet."
En stund senare var vi tillbaka vid grinden, jag som varit så sur, så arg för att jag hade en morsa som var Mörkrets Herres favorit, en ond och stel typ. När vi anlände till tröskeln skyndade jag upp för trappan. När jag svängde åt vänster hann jag se mamma omfamna Sirius, på ett konstigt, mer älskvärt sett. Jag skakade av tanken och fortsatte gå. Fast jag hellre hade dragit till Rachel, eller kanske? Jag gick fort in på mitt litet stökiga rum bytte om till ett par jeans och en ljust lila tröja. Jag satte mig en stund på sängen, kollade upp på klockan och gav mig sedan iväg. Mer som en dödsätar-rök en som en transferering. Där flög jag genom luften som en svart skugga, det gick fort sen stod jag framför det risiga, mångvåniga huset.
Någon kom utspringandes ur huset med en trollstav i handen. Jag kunde förstå varför. Jag=Dödsätare.. Tada! Jag drog lätt med trollstaven framför masken och där stod nu jag. Framför Harry igen, med någon som följt efter honom ut, Ginny. Han glodde lite lätt på mig. "Vadå, har du aldrig sett en dödsätare förut Harry?", frågade jag honom, visst det måste ha låtit lite sinnesjukt. "Våga inte röra Harry!", skrek Ginny och ställde sig framför honom som något slags beskydd. Jag ryckte på axlarna och slängde iväg min stav. "Jag skulle aldrig skada min halvbror." Sa jag och log mot henne. Hon sprang mot den ivägslängda staven och tog upp den. "Stör jag?", frågade jag lugnt. "Ja d.." svarade Ginny, men jag avbröt henne. "Så bra, då kan jag följa med in."
På något vis hade ingen annan än Harry och Ginny märkt att jag kommit dit i skepnaden av en dödsätare - tack och lov för det. Men jag ville ändå, fast jag inte ville. Jag kände ett behov av Voldemort, men också av de andra. - Jag följde med Harry till Ron och Hermione, och fick träffa Rons mamma. Något inom mig skrek att jag skulle skrika blodsförrädare till henne. Men den godare sidan vann. Jag gjorde det inte. Det visade sig att hon var den mest fantastiska moder jag någonsin mött. Tänk om min mamma var sån? Det hade varit så mycket bättre. Harry bodde ju nästan hos Weasleys. Det var som om han var hennes son med. Jag väcktes ur mina tankar av Fru Weasley, "vill du ha lite mer kokt potatis?", frågade hon. Trots att jag inte brukade äta, så kunde jag inte säga nej till maten jag tyckte var världens godaste. Jag lade på ett stort lite oborstat tandleende och svarade "Ja tack Fru Weasley," hon svarade genast, samtidigt som hon la på ett par mellanstora ljusgula potatisar på min bruna tallrik. "Kalla mig Molly kära du.", sen log hon ett leende som var så där moderligt fint. Jag log tillbaks. Tog tag i min gaffel och delade en potatis med gaffeln, tog den ena biten och proppade in den i min mun.
"Där är ju Arthur!" sa Molly glatt när en lite längre, också rödhårig, man kom in genom en liten dörr vid sidan av köket. Jag satt och diskuterade med Hermione. Men vi båda hade vänt blicken mot honom. Jag log, ställde mig upp och räckte fram handen. Han gjorde detsamma. "Nichole," sa jag och log lite mindre. Han svarade "Arthur," starkt. Jag satte mig ner igen. "Vem är det här då?" Frågade han lite glatt. "Nichole Hawk, hon kom hit för en stund sen." Svarade Ron. Vilket gladde mig, jag hade inte orkat förklara, hade inte ens vetat hur jag skulle förklara. Det skulle ha blivit något vettigt först sen något babbel. Men han sa det kortfattat. Arthur nickade, tydligen visste han inte vad han skulle göra. Men beslöt sig sedan för att gå ut i köket. Hermione nickade mot trappan. Jag nickade, vi ställde oss upp. Hermione gjorde en stanna-här-blick mot dem, de nickade sen gick vi upp till det som jag förstod var hennes rum medans hon var här. Det var mest fyllt av böcker, en liten vit bok, mammas bok låg i en av högarna. En röd säng och två stolar fanns också i rummet. Jag satte mig ner på den tomma stolen och hon på sängen. "Så, Draco försökte alltså.. döda dig? Men det är jag säker på att han aldrig skulle våga.." Började Hermione. "Jag har min teori Hermione. Jag tror Mörkrets Herre hade honom under imperius förbannelsen." Avbröt jag henne med. "Jag vet. Men tror du verkligen att Jessicka gav bort dig till Mörkrets Herre för hans ändamål innan Harry´s föräldrar blev mördade?", Jag nickade stillsamt, trots att jag ville skaka på huvudet. "Jag tror det." Ron kom in genom dörren med Harry efter sig. "Nich[uttalas Nish]du får stanna här tills skolan börjar om du vill!" Sa han med ett brett flin. Jag nickade och log tillbaks.
Jag spelar WoW just nu, så ni får den här delen, sen en om tre dagar igen ungefär :) jaja kommentera. -.-
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 26 apr 11 - 20:48- Betyg:  | Åh, en mycket härlig del! Jag gillar hur hon faktiskt börjar acceptera Sirius och hur gullig sirius är mot henne, jag gillar också hur hennes tankar och känslor brottas mot varandra och hur hon ändå kämpar för att vara god och hur hon gillar familjen weasley. åh, dålig kommentar jag vet, och jag ber hemskt mycket om ursäkt, jag skulle helst vilja överrösa dig av fina ord och lovorda din berättelse, men jag måste ut och springa med mamma nu :( ska försöka läsa nästa del och kommetnera den så fort som möjligt :)
kramar, jenny |
|
|
|
