Hp ff - Have you heard the rumours? [del 19] |
Först och främst vill jag tillägna den här delen till min underbara vän Maudi, eftersom det är hennes förtjänst att den ens skrevs, sen vill jag be om ursäkt för min seghet och den här delens korthet, jag vill även be om ursäkt för att jag måste vara borta en veckas tid vilket kommer leda till att nästa del kommer komma ut lite senare än vad jag egentligen vill. men jag hoppas att ni gillar den här och lämnar en lång, lång kommentar efter er.
kramar, JvJ
Även om jag glömmer källan till mina känslor, så kan jag aldrig glömma känslorna.
Kathy hade haft rätt, hennes lilla äventyr tvingade henne att stanna i sjukhusflygeln i ytterligare tre dagar men under tiden fick hon besök av både sin familj och vännerna som stundom förbannade hennes dumhet och stundom grät över glädjen att hon fortfarande mindes dem.
”Hela skolan pratar om dig”, sade Hallie när hon satte sig ner i fotändan av sjukhussängen, Lea satt på en bakvänd stol och lutade hakan mot ryggstödet.
Kathy såg upp från skolböckerna som de haft med sig åt henne och höjde på ögonbrynen.
”Vadå, vad säger de?” Frågade hon med en orolig min och lade undan böckerna för att kunna sätta sig bättre. ”Snälla, ni har inte sagt någonting om vad jag ville glömma men ni kan väl i alla fall berätta vad folk säger om mig?”
Lea sände Hallie en bekymrad blick och skakade trött på huvudet, de mörka ringarna under hennes ögon sade att hon, till skillnad från den blonda flickan i andra änden av sängen, hade sovit dåligt de senaste veckorna.
”Vi får inte säga mer än vad rektorn och madam Pomfrey tillåter oss, det vet du”, sade hon med en suck och gnuggade sig i ögonen. ”Men jag sade åt dig att inte göra det, det gjorde jag.”
Kathy drog ihop ögonbrynen.
”Jag vet att jag tvingade Flint att förhäxa mig på något vis”, sade hon och klev ur sängen, hon kände sig nästan helt återställd och om det inte varit för madam Pomfreys envishet hade hon säkert kunnat lämna sjukhusflygeln redan föregående dag. ”Att jag ville glömma något. Men jag kan inte minnas vad.”
”Konstigt”, sade Hallie och himlade med ögonen. ”Av alla konstiga saker du någonsin har gjort måste det här toppa allt, att frivilligt glömma Fred-”
Hon slog handen för munnen och Lea grimaserade. Kathy lade huvudet på sned och såg på dem en lång stund medan hon försökte minnas. Fred. Fred. Fred. Hon borde känna någonting, hennes hjärta borde pumpa hårdare när hon hörde det namnet, det visste hon, men det hände ingenting. Hon fick bara ont i huvudet.
”Fred vem då?” Frågade hon och gnuggade sig i pannan för att lindra huvudvärken. ”Jag är trött på det här, jag vill veta allt. Jag vill kunna hjälpa Marcus, jag vill kunna lämna sjukhusflygeln och kanske träffa Oliver Wood igen, jag vill -”
Stämningen i rummet ändrades drastiskt så fort orden lämnat hennes läppar och Kathy rodnade när hon såg blickarna som hennes två väninnor sände henne.
”Oliver?” Frågade Lea och reste sig upp från stolen, hon drog en hand genom sitt skitiga hår. ”Du minns Oliver?”
Dörren till Madam Pomfreys kontor öppnades och sjuksystern gav de tre flickorna en blick som sade till dem att vara lite tystare medan hon gick för att undersöka en liten pojke som under en lektion i örtlära drabbats av en allergiattack.
”Jag träffade honom och George på väg till rektorn, han gav mig sina strumpor”, sade hon och rodnaden på hennes kinder djupnade när hon höjde på sjukklädseln för att visa dem de tjocka raggsockorna. Hallie grimaserade och Kathy mindes med ett svagt leende att hon avskydde fötter.
”Pratar ni om mig?” I dörröppningen stod en lång kille med eldfärgat hår och fräkniga kinder, han saknade ett ögonbryn och luggen såg svedd ut. ”Härligt att se dig frisk igen Kathy.”
Madam Pomfrey hyschade honom och han log ursäktande innan han sjönk ner på en av sängarna för att vänta på sin tur. Kathy lade huvudet på sned medan hon betraktade honom.
”Ett experiment som inte gick så bra”, sade han och pekade på det förlorade ögonbrynet. ”Men det är lugnt, Poppis här klarar allt.”
”Mr Weasley, ni får dämpa er annars saknar ni snart två ögonbryn”, varnade madam Pomfrey från andra sidan salen men trots den barska tonen ryckte det i mungiporna. George blinkade åt henne innan han vände sig tillbaka mot tjejerna.
”Nå, vad var det ni sade om mig?” Frågade han och lutade hakan i handflatan, den eldfärgade luggen hängde ner i ögonen och hans leende visade genuin nyfikenhet. ”Har jag gett dig mina strumpor?”
Innan Lea hann stoppa henne hade Hallie svarat:
”Nej, hon sade att du och Oliver Wood följde henne till rektorn för ungefär tre dagar sedan”, sade hon och slängde med sitt långa, blonda hår. ”Och att Oliver gav henne sina strumpor.”
Georges leende dog bort och hans panna lades i besvärade veck.
”Verkligen?” Mumlade han och skakade på huvudet. ”Din dummer.”
Kathy satte sig på sängen utan att släppa honom med blicken, eftermiddagssolen sken in genom fönstret och hon tvingades kisa för att inte bli bländad.
”Det var inte du, eller hur” konstaterade hon med sammanpressade läppar och gnuggade sig i ögonen, hon började bli tröttare och visste att det egentligen var dags att vila nu. ”Han som jag mötte var inte George – det var Fred, inte sant?”
Och plötsligt, som om en spärr i hennes huvud släppte, mindes hon ett par mörka, glittrande ögon och ett leende som fick hennes hjärta att stanna. Fred Weasley. Hon kände till och med doften av honom, en blandning av fyrverkerier och kanel – men så blev det svart igen och hon mindes inte mer.
Tre par ögon såg på henne med oro och det var först när Lea drog henne intill sig i en mjuk kram som hon insåg att hon grät. Kathy lindade armarna kring hennes varma kropp och lät vännens lugnande doft trösta henne.
”Jag vill minnas”, viskade hon med bruten röst och försökte förgäves väcka minnena till liv igen. ”Snälla, jag bryr mig inte om vad folk säger – jag är redo. Jag vill veta vem Fred är, jag vill veta varför Oliver Wood får er att kolla så konstigt på mig”, hon slöt ögonlocken och bet sig i underläppen. ”Vad de än gjort, vad de än får mig att känna kan det inte vara så illa att de förtjänar att glömmas. Det är inte rätt mot någon av dem. Det var ett enormt misstag.”
Det följde ett par minuters tystnad då allt som hördes var Kathys hackiga snyftningar.
”Kanske ni är redo”, sade madam Pomfrey som kommit fram för att undersöka Georges svedda ansikte. ”Låt mig tala med rektorn och er familj, jag tror att ni har rätt.”
Kathy vred på huvudet så att hon kunde se den åldrade sjuksystern, tårarna rann fortfarande ner för hennes kinder när hon nickade.
”Snälla, gör det.”
okej, det kändes lite cheesy i slutet, men jag hoppas att ni kan godkänna den ändå, snälla glöm inte den långa kommentaren, ni vet att jag älskar era ord
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | LisaHoglund - 24 apr 11 - 00:12- Betyg:  | Har inte kommenterat tidigare, så gör det nu! Jag tycker att det är hur bra som helst, en av de bästa delarna du har skrivit i den här berättelsen. Den var helt underbar, så fylld av känslor att man för ett ögonblick fick känslorna själv och jag tycker så synd om Kathy! Hoppas verkligen att de låter henne få minnas nu... och att allt blir bra!
Du hittade på en så oväntad konflikt som jag väntar så spänt på att få veta hur den reds ut att jag knappt vet vad jag ska göra. Sitter och hoppar så fort det kommer en ny del för att det är så spännande och för att jag älskar ditt sätt att skriva, Det är trollbindande att läsa dina ord, man blir fast <3 | | LipsOfAnAngel - 21 apr 11 - 18:32- Betyg: | | Stackars Kathy! Jättebra!:D | | devilseye - 19 apr 11 - 00:17- Betyg: | | OMG! Jag tror jag håller på att flippa ur!!! Så fruktansvärt bra!!! Längtar efter nästa del!!! | | MoRoTpOwEr - 18 apr 11 - 22:31 | OKEYY
LÅT MIG KORTA DETTA< FÖR MIN PAPPA STÅR BAKOM MIG MED EN SPADE
( r i p )
IAF NU SKA JAG SKICKA TANKE SKIT SOM DET ÄR FYLLD MED TVÅNGSTANKAR ATT DU SKA SKRIVA NU SOM I NUNUNUNNUNUNUNUNUNUNUNUNUNUNUNUNUNUNUNUNN
SOM BETYDER LIXOM SKRIIIIIV
OCH TYP JAG HATAR DEN DÄR IDIOTISKA BRUDEN SOM INTE KAN BESTÄMMA SIG
ME ♥ FREEEED :d | | Edwin82Therese98 - 16 apr 11 - 19:45- Betyg: | FAN! Skrev i dokument och råkar kopiera över det.. Fan -.- Nu ska jag skriva en lika lång kommentar igen.. DAH! Ja men dåså! *gråta* mitt svarta Voldemort hjärta har dött igen. *Digga Voldemort* BLÄÄÄHHHH :`````````````(((
Har Dessutom ont i hela kroppen, har ont i benen, kan knappt röra mig, har migrän, kan knappt röra fingrarna, och har jätteont i nacken, kan knappt sitta på en trästol, har ont i baken. Tror att jag har ont i ryggen tack vare en kille i min klass som är CP! Han slog in mig in fönstret och gjorde mig typ medvetlös några sekunder. Var jättehemst. Han har slått mig och jag har slått honom... Men han börjar ju alltid :o Men nu ska du få beröm.
Gillade denna extra mycket! Den är så lik J.K Rowlings stil-typ. För hon skriver "seriöst" ibland och liksom lite roligare ibland ^^ Du fattar. För typ om man skriver lite "slarvigare" blir det lite mer roligt, om det bara står allvarligt så blir det som att läsa robotspråk ^^ Digga dig :D
Som jag har sagt innan så vill jag ha Marcus med Kathy, de andra kan dra åt hel*ete :) Therese=Jättesnäll [not] Men.. Men.. Om Oliver och hon blir ihop blir jag också glad :D <3 Så gör det är du snäll <3^^ Fast helst Marcus! :D Gillar honom, han är så söt! Men du jag kunde änna förstå att det var Fred där med Oliver, fast tyyp.. Aaa.. Eftersom Oliver och han typ "bråkade". Jag gillar Lea :D Är lik henne, fast lite mer Hallie, eftersom jag är värsta skvallerbyttan. [ibland].
Nu till vad du är: Bästast fantastigast och älskast x´´D. Vet du en grej? Du är fantastisk och jag har just lärt mig skriva fantastisk. :D *Hehehehehe* [Lärde mig faktiskt det nyss:$]. Eee hade jättemycket vettigt med i förra kommentaren ju :o I alla fall vet du vad jag vill att du ska göra? Jag vill att du ska skriva lite på din "Harry Potter - Med magi är allt möjligt" serie ^^, Diggar den hårt :)) Gissa varför. DEN SLUTAR KOMISKT =D Men annars kan jag säga att du kan få del 15 av Nicholes life innan du drar ner till dit du ska.. *ehh....* Vet du att mitt hjärta har delats i två? Bara för du ska åka? Ena halvan följer med dig och kikar efter nytt om del 20 ^^ Andra stannar här och tar emot info. By The Way, utan dig kommer inte jag kunna skriva. (Har lov så tänker bara spela WoW ändå^^, Eller ne. Får inte bli beroende igen) Men du vet Nichys Life [15] har en stor skillnad mot de andra delarna. Den är mycket roligare, gladare, typ. De andra är ju typ sorgliga :O
SAKNA DIG MEDANS DU ÄR BORTA! *Stalka Stalka Stalka Stalka* Kan skicka med dig en dator så att jag får reda på resten nu :D Så får du skriva skriva ^^
Vill veta resten nu så jag inte får ångest och dör! :O Nu blev den här kommentaren, precis som alla andra skitdålig och skitkort? Inte sant? :( Men jag suger ju på att kommentera så spelar ingen jävla roll. Men försökte för din skull :) Men så började jag tjöta på med blablabla så max en mening här är väll till dig?
Ha det jättebra i ... Eh.. Men men! Jag ska åka ner till Spanien *bläblää* [rädd fö flyga] Men ha det jättegött nere i.. xD
Jättestora fina söta siriuskramar från Therezeeeee :D | | Maadelen3 - 16 apr 11 - 17:22- Betyg: | 1. jag älskar fred mer än jag älskar mig själv (detvillsäga VÄLDIGT mycket) och jag får ont i hjärtat av allt dethära och jag blir så otroligt lycklig men samtidigt väldigt nedstämd när hon börjar minnas honom men ändå inte kan minnas helt och herrrregud det är sånthär som gör mig blödig i min annars kyliga själ.
2. jag avgudar och älskar george (nästan) lika mycket som fred och jag älskar då han kommer in i sjukhusflygeln och har sprängt bort ett av sina ögonbryn (otroligt genialiskt förresten! kan se det framför mig, hahaha!) och bara.. åh!
3. jag älskar att de äntligen ska berätta för henne VAD som hänt (eller ja, ja hoppas ju att de ska det och antar det hehe), och älskar verkligen när hon säger att de inte förtjänade att glömmas - för det gjorde de ju inte! (iaf inte fred, HE HE HE)
4. hallie är otroligt härlig, faktiskt, jag älskar verkligen hennes taktlöshet och hur klumpig hon är som lyckas försäga sig haha, åh!
5. nu blev det jobbigt att skriva i punkter såååå nu får du inga mer punkter
men jenny. ibland undrar jag hur en sådan genialisk människa som du har kunnat uppstå på denna jord! jag förstår inte riktigt hur man kan skriva en sådan här bra historia som får någon (mig, som har väldigt få känslor ibland) känna en explosion av känslor i bröstet, så mycket känslor att jag nästan kvävs och blir mållös och bara inte hittar orden och bara.... ja. jag förstår verkligen inte! men jag är dock väldigt glad att jag inte förstår haha :) du skriver ALLTID otroligt bra och får en ALLTID att vilja läsa mer,mer,mer,mer,mer,mer och åter mer. (om du skulle ge ut en bok skulle jag nog inte lägga ifrån mig den förns den var utläst, sen skulle jag nog gråta mer än en skvätt för att den var slut, och sedan läsa om den igen.) jag är otroligt lycklig att jag får läsa nått sånthär bra!
och förresten spelar det ingen större roll att det är en kortare del och kanske lite cheesy i slutet, den är lika genuint brilliant som vanligt och den idioten som inte godkänner detta förtjänar att brännas på bål eller dödas med vattentortyr typ... hehehe, nej, inte är jag nå elak eller nått....
ALL MAKT ÅT JENNY, VÅR J.K!!
du är bäst, glöm aldrig det! <3<3<3
(if I may add: 1. HA DET AWESOME I RHODOS! 2. jag tror jag kan detta med långa kommentarer även fast de oftast spårar...) |
|
|
|
