Jag trodde jag var lycklig nu
Men det kanske inte är lycka trots allt
Att kunna räkna mina revben
(När jag andas in)
Men jag ler ju när jag ser dem?
Den där välkända bubblande känslan i magen
Som får den smutsiga badrumsspegeln att känna sig ren
Som ett barn känner när det lärt sig räkna:
Ett, två, tre (andas djupt) fyra revben
Titta jag kan!
Men min mamma vill inte se
Hon får inte
Och pappa tror ändå inte att det är någon fara
Och till sommaren är de försvunna
Vad blir min lycka då?
Mat? Jag ser det endast som något ondskefullt
Till för att förstöra
En tillfällig eufori som når sin kulmen när mättnaden kommer
Ty mättnad är en hatad känsla
Och jag vill bara springa bort allt
Är det lycka?
Mitt BMI måste höjas
Måste bli frisk nu
Jag som trodde att jag redan var frisk
Men det verkar inte så
Sa läkaren
Som jag pratat med i tio minuter
Jag skulle inte sagt något
Människor hittar vad de letar efter, de dömer så snabbt
Nu dömer hon mig till döden
Och jag vill sluta äta för att slippa räkna kalorier
Fastän jag vet att det är fel
Och jag tar en portion till
För kanske mitt BMI kan höjas
Kanske ger hon mig bara livstid
Livvstids övervikt
Ty numera vet jag inte vad normalt är
Ett halvt kilo extra
Och jag ser mig inte som vacker och tanig längre
Tänker inte alla på vikten varje dag?
Hur kan man undgå tankarna om mat?
Kalorier gör en fet
Att vara fet är dåligt
Är det inte?
Jag vill kunna räkna mina revben
Vill se vad som kommer efter leendet vid fyra
Jag ska ut och träna nu
Jag åt faktiskt en chokladkanin idag
Utan att söka uppmärksamhet på hur frisk jag är
Det var första gången på över ett år
Nu måste hon läkaren inse att jag är inte sjuk
Jag är bara hälsosam
Visst är det lycka att kunna räkna sina revben?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
| essii - 29 jan 12 - 15:58 |
Vackert och berörande. Varenda rad gav mig rysningar. Känner igen mig i denna.
Jag har alltid tyckt och tycker att du skriver bra, och denhär. Den gav mig rysningar.
Du e bra som du är, keep strong! :) |
| flickan-1994 - 7 okt 11 - 13:06 |
| vackert skrivet..och som alltid du lyckas alltid beröra folk med dina under bara texter<3 |
familjeflickan - 26 maj 11 - 22:28- Betyg:  |
| Vackert! |
| Jakktar - 25 maj 11 - 18:46 |
Alla har sagt så kloka saker redan men.. Hoppas du kan ta till dig...? <3
Om du har lust kan vi fika någon dag, typ om du bara vill snacka om nåt random eller vad som helst (: |
| abusedchildren - 28 apr 11 - 22:56- Betyg: |
| Smärtsam läsning som verkligen går in under huden. |
| akakabuto - 25 apr 11 - 03:52 |
| Hoppas du kan inse att du behöver hjälp; hoppas du kan finna lycka från annat håll än genom smalheten!! |
| akakabuto - 25 apr 11 - 03:50 |
Och här också; gå gärna med i båda grupperna :)
http://www.facebook.com/group.php?gid=15794226 0919&ref=ts#!/group.php?gid=132387350135396 |
| akakabuto - 25 apr 11 - 03:49 |
| Här finns ett ställe där du skulle kunna dela med dig av dina ord;http://www.facebook.com/group.php?gid=15794226 0919&ref=ts |
| _Live_life_ - 23 apr 11 - 00:39 |
Mycket fint skrivet om ätstörningar, det var enkelt men ändå
så vackert. |
| Freaket_93 - 20 apr 11 - 12:59 |
"Människor hittar vad de letar efter, de dömer så snabbt" åh, jag ryser över hela kroppen.
Så sorgligt ärligt, vemodigt vackert. |
| Dj_snuffe - 16 apr 11 - 08:14 |
Du är värd så mycket mer Rebecca, för lycka kommer aldrig aldrig aldrig att vara att kunna räkna sina revben. Jag har varit där, är där fortfarande ibland, men jag vägrar fastna i det träsket igen. Jag är värd riktigt lycka, precis som du. Och du, du är så otroligt vacker.
Och du skriver grymt, detta rev upp en del känslor.
Kram
<3 |
| kaffekick - 15 apr 11 - 23:35 |
sånt här gör extra ont i mig. jag önskar så förtvivlat att det inte fanns. att ingen, ingen någonsin behövde ha det såhär. jag önskar verkligen det. men verkligheten ser annorlunda ut och vad ska jag säga för att hjälpa andra. man kan inte säga något, man måste inse det själv. man måste vilja för att det ska gå. och jag hatar det där, för hur fan ska man kunna vilja något som man aldrig velat ha? (åhja, jag bara svamlar nu..) kanske vill jag bara säga att.. att det kan bli bra igen. det tar tid, en sådan fruktansvärd tid, det gör det. men, sen är det värt det. jag måste tro det. än är jag inte helt fri(sk) men jag är långt ifrån sjuk. jag kan äta och jag kan må bra, samtidigt. inte alltid, men oftast. och jag vet att man inte bryr sig alls när man är där nere, när man är fast. då tycker man bara att folk är dumma, tänker att det kanske går för andra, men jag kommer minsann aldrig att kunna äta utan ångest.... så tänkte jag också. nu sitter jag här, snart tre år sedan jag på riktigt började kämpa mig ur det. och det Är värt det, jag kan säga det trots att jag inte är helt fri från allt, men det är trots allt ändå värt det. känslan av att inta äta en godisbit och ha ångest, är väldigt mycket sämre än känslan av att äta den och må bra. och ja.. (vet inte alls vad jag egentligen tänkte när jag skrev det här...) kanske vill jag att du ska veta att det inte är omöjligt. att du ska veta att ibland är det väldigt skönt att få hjälp. ha någon som säger "ät såhär mycket, den här tiden". ibland är det jävligt skönt, trots att man hatarhatar allt som mat innebär. och ja.. även om det är skrämmande så kommer det något bra ut ur att ta emot hjälpen. det är ju inte lätt, tro mig jag veeeet, men.. jag vet också att det är betydligt enklare att hitta tillbaka till sig själv och till livet om någon hejjar på och hjälper.
(troligtvis helt obegripligt allt jag skrev nu.. men det bjuder jag på..)
/Annika |
