Flickan som av allt slit blev pyroman. |
Rummet var alldeles kolsvart och ljudet av tystnad rev i huvudet på henne, hon tog försiktigt med darrande hand fram en tändsticka ut fickan och drog den mot det bruna nästan förfallna skrivbordet. En låga tändes och hon förde den mot det vita gamla ljuset som gav ett stort sken åt rummet, man kunde nu se hennes ansikte där hon satt på vad som liknade en gammal lantsoffa som fanns förr i tiden. Hon hade en ljus hår nyans som i ljuset växlade mellan ljust blont och mörkblont, hennes kropp som var relativt liten och tunn hade en blå gammal filt omsvepen runt sig och under den fanns en mörkgrön trasig klänning, Hon var blott femton år men på grund av att hon var så tunn och inte fick den mat hennes kropp behövde för att växa såg hon mycket yngre ut, kedjorna hon hade runt armar och ben rasslade till när hon rörde sig mot väggen och försökte vila. Hennes andning var djup och det pep från luftrören och gjorde ont i lungorna när hon andades, väggarna i rummet var vitt och var faktiskt det som kallades för vind i detta hus. Hon föddes i staden Kiruna men hennes mamma var bara sexton år när Hon föddes så hon adopterades bort till denna familj hon nu arbetade åt. Hon tittade ut mot det frostiga vita fönstret och såg hur snöflingorna yrde ner i den kalla byn Jukkasjärvi där de flesta antingen var rika och högt satta människor, eller så var man det Klara var, en slav som behandlades som om man inte ens var värd en krona, klaras ägare var en rik affärsman som hade en fru och fyra barn, och dem ansågs vara den strängaste familjen i hela byn, men även den rikaste. Klara var såklart inte den enda som var tvungen att arbeta hos familjen Granström, utan alla tjugo stycken barn som jobbade där hade dem adopterat endast för att ha dem som städerskor eller kökspersonal, men detta visste såklart inte någon annan i Sverige om förutom dem som bodde där, det var den största hemligheten byborna hade.
På vinden där hon nu satt denna tidiga fredagsmorgon började solen lysa in i, och minut efter minut så såg man fler små tunna kroppar röra sig och synas i det förra kolsvarta rummet, efter en timme var vinden hel upplyst och varenda en av barnen syntes. Det var mest flickor som satt fastbundna mot den vita väggen, men ett fåtal pojkar i hennes ålder syntes även. Efter att ha suttit där varje morgon i nästan femton år hade hon lärt sig vars solen befann sig när dunsen från herr granström hördes i den långa trappan för att skicka ut dem för att städa eller laga frukost åt hans familj. Ljuset som hon hade tänt under natten brann fortfarande även om lågan var väldigt liten och den lågan gjorde att hon tog ett beslut som skulle förändra hennes liv föralltid, när dunsen började höras i trappan tog hon upp en dunk som stod bredvid henne med texten ”Bensin” på, hon öppnade den och hällde ut den över sig själv och dem andra som satt i rummet. Dem skrek och bönade och bad om att hon inte skulle göra det dem redan förstått att hon skulle göra, men hon hade redan bestämt sig och tog det vita ljuset i handen och slängde det på golvet där hon hällt ut det sista som fanns i dunken och lutade sig bakåt med tårar som rann ner för dem bleka kinderna. Lågorna slog upp och det började brinna på en av de andra flickornas ben och skriken från henne och dem andra som även dem snart hade fått en brinnande underkropp gjorde så att Klaras hjärta skrek på grund av all ångest, men hon kunde inte leva såhär längre, att bli befallas och knappt få någon mat eller gå ut var inte en dröm hon hade, hennes största dröm var att få åka tillbaka till Kiruna och där kunna få gå på staden med vänner och ha kul helt enkelt, så hon försökte hålla ut. Dörren in till vinden öppnades och en stor kraftig man steg in och han blev chockad över det han fick se, han blev stillastående en stund men insåg sedan att branden skulle sprida sig ner till dem han häll kär om han inte gjorde något, han tog dem barns filtar som inte hade hunnit börjat brinna än och försökte kväva elden. Samtidigt blev klaras klump i bröstet allt för stor och hon började kämpa för att komma loss ur bojorna, efter att ha försökt ett par gånger kommer hennes armar loss och en stund senare även hennes små ben som inte var tjockare än ett träds gren. Hon tog sedan mod till sig och hoppade över dem som dötts kroppar och sprang ut ur vindrummet och ner för trappan med en fot som rykte av en låga som hade hunnit ta fäste på henne, på vägen ut mot dörren som ledde till frihet stötte hon på Fru Granström som skrek på hjälp till grannarna som befann sig i familjens kök för tillfället och bakade bröd, dem kom springandes men Klara han ta sig ut ur huset och sprang mot skogen där hon skulle kunna gömma sig tills allt nästa kväll kom och övertog byns människor och vaggade dem till sömns. Hon sprang så fort hon kunde men en bil kom körandes rakt emot henne med en gammal man som körde, hon hann knappt reagera innan hon blir påkörd och allt svartnar för den unga flickan som bara kämpade mot friheten.
Några timmar senare vaknar hon upp med ett bultande huvud och liggandes på ett smutsigt golv med råttor omkring krypandes om sig, hon var alldeles för svag för att röra sig utan började istället göra små läten ifrån sig i ren skräck. Hon lyckades efter en stund sätta sig upp och se sig omkring och upptäckte att hon var inlåst bakom galler, ljuset som sken från en lampa bländade henne och hon var tvungen att kisa för att se hur det såg ut i övrigt där vars hon befann sig. Tre personen kom gående mot cellen och en av dem var Herr Granström, han sade med en bestämma och arg ton att det hon gjort var något som aldrig skulle förlåtas, visst han hade haft tjugoen barn som slavar men han hade inte låtit dem lida så mycket som Klara hade låtit dem göra, och att han inte hade något annat val än att bestraffa henne med döden.
Klara tittade upp och bönade och bad att han inte skulle låta dem göra henne illa, men hennes böner var förgäves och dem två andra männen som hade slagit följe med Granström lyfte upp henne och band fast henne i ett tjockt rep och satte en trasa i hennes mun för att inte hennes skrik skulle höras och störa andra i byn som var helt ointresserade av avrättningen. Framför kyrkan stod nu en svartklädd bödel med ett svärd i handen redo att ta ett barn liv, Klara lades ner på den kalla marken med folk som skrek omkring sig, hon tänkte på vad hon hade gjort men allt hade gått så fort och hon förstod inte varför detta hände. Hon lät tår efter tår rinna ner för kinderna och kände sedan hur något kallt kördes en bit ner i hennes nacke, hon kunde nu inte röra sin kropp utan bara vicka lite på huvudet och försöka att inte skrika av smärtan. Sedan svartnade det för denna by flicka vars namn alltid blev ihågkommen av dem resterande slavarna som alltid hade tyckt om henne för den kämpe hon var. Kvar nu finns bara ett svart kors med hennes namn på och en text som lyder ”Mördare”.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Cilises - 13 nov 06 - 20:59 | Gud, jag förstår inte
Du har en gåva vännen, en äkta gåva! | Lovely__ - 18 jun 06 - 03:05- Betyg:  | | Jätte bra, fast sorglig! Du kan verkligen skriva..du tar med mkt detaljer, så att man ser det framför sig :) Du kan nog gå långt!! |
|
|
|
