hpff - Le, min kära, le! (del tre) |
är för lat för att läsa igenom denna ifall det är massa slarvfel och saker som ska va kursiva men som nu inte blir det, men det skiter jag lite i (a)
iallafall, lägger ut den här delen bara för att min käraste Jenny bad mig så snällt om att få en ny del innan hon drar iväg till Rhodos, haha! hoppas ni än gillar det, ENJOY!
Jag gned mig ömt i pannan - jag hade sett trädet först när jag gåått rakt in i det. Den skrovliga barken rispade min handflata när jag strök över det och muttrade:
"Borde inte du stå bredvid de andra träden?" Jag hade varit så djupt försjunken i mina tankar att jag inte lagt märke till var jag var på väg. Quidditchplanen bredde ut sig framför mig och med tunga ben gick jag fram och satte mig på en av de stora läktarna. När jag slöt ögonen kunde jag nästan höra publikens vrål när Gryffindorlaget klev ut på planen. Ett litet leende placerade sig på mina läppar, minuterna just innan en quidditchmatch skulle starta var ett par minuter jag verkligen tyckte om.
"George?" hördes en försiktig röst en bit bort. Jag öppnade ena ögon och såg hur Melanye kom mot mig. "Vad gör du här?"
"Bara tänker", svarade jag leende. "Jag verkligen älskar det här stället." Hon nickade eftertänksamt och satte sig ner vid min sida.
"När jag var yngre brukade jag spela", anförtrodde hon mig, "men när jag kom hit och sedan träffade Baxter var jag tvungen att sluta."
Jag rynkade förbryllat på pannan. "Varför var du det?" frågade jag. Hon tittade bort, vägrade att möta min blick, och jag förstod att jag hade träffat en öm punkt.
"Det är okej", sade jag snabbt, "du behöver inte berätta." Hon log ett svagt leende mot mig, strök bort en liten för lång slinga hår från mitt ansikte.
"Vi kan spela någon gång", föreslog jag efter en stunds tystnad. När jag såg hennes chockade blick lade jag snabbt till: "Om du vill, alltså." Hon studerade mig noggrant, och jag kunde inte låta bli att känna mig naken under hennes granskande blick. Om det inte varit för värmen i hennes ögon hade blicken varit en nästan perfekt imitation av McGonagalls hökblickar på lektionerna.
"Vi kan väl mötas här på lördag?" föreslog hon samtidigt som hon reste sig upp. Jag nickade ivrigt, ignorerade känslan i magen som skrek hur fel det var, och tittade länge efter henne när hon lämnade både mig och planen bakom sig.
"Se bara till att hålla dem borta från Harry, okej?" gastade Wood åt mig och Fred när vi satt i omklädningsrummet flera timmar senare. Vi nickade utan något egentligt intresse - hade det inte alltid varit våran uppgift att skydda Harry så att han kunde fånga kvicken först? Det hade i alla fall jag trott.
Efter ungefär en kvarts skrikande släppte Wood äntligen ut oss ur omklädningsrummet. Han hade verkligen varit allvarligt när han sagt att vi skulle träna både hårdare och längre, jag visste redan nu att träningsvärken var ett faktum.
"Wow... Wood går verkligen in för det här i år!" utbrast Angelina när vi steg in genom portarna till slottet.
"Ja", höll Alicia med, "vi har nog aldrig haft en hårdare träning." Jag skakade på huvudet. Varje år brukade Wood drilla oss hårt inför den kommande quidditchsäsongen, men aldrig hade han varit så fokuserad att orsaka oss smärta som nu.
Jag stannade upp framför dörrarna till Stora Salen. "Jag tror jag går upp till uppehållsrummet", sade jag. Fred vände förvånat upp blicken mot mig men nickade sedan.
"Okej", sade han innan han entrade Stora Salen tätt följd av Katie och Angelina. Alicia stod kvar en stund med munnen lätt öppen, som om hon ville säga någonting till mig, men hon verkade ångra det eftersom hon stängde den, höjde handen till en hälsning och följde efter de andra till middagen.
Långsamt gick jag uppför marmortrappan med en mage som var i uppror. Den lät högt hela vägen till Gryffindortornet och jag var ett flertal gånger på väg att vända om och gå tillbaka till middagen. Till slut stod jag framför Den Tjocka Damens porträtt.
"Lösenord?" frågade hon slött och tittade längtansfullt bort mot en tavla som föreställde en väldigt stilig karl med en hög hatt.
"Balderdash", sade jag och porträttet svängde upp som om det satt på gångjärn och visade en öppning. Jag kravlade mig in genom öppningen och klev in i det rödklädda uppehållsrummet. En brasa sprakade som alltid i eldstaden och i en av de röda fåtöljerna satt en brunhårig flicka. Jag slängde mig ner i fåtöljen mittemot och tittade på henne en stund. Hon tittade snabbt upp på mig innan hon blickade ner i trolldryckskonst-boken hon höll i famnen.
"Du vill inte, eh, spela trollkarlsschack?" frågade jag och försökte mig på ett leende. Hon tittade upp på mig, tittade sig sedan om i uppehållsrummet som för tillfället var helt tomt, och skakade sedan på huvudet.
"Jag står över, tack."
"Vad är det Loreen tror hon vet om mig?" Orden forsade ur mig innan jag hann stoppa dem och spände kroppen när Emmie mötte min blick. Chocken i hennes ögon var uppenbar och jag kände hur någonting inom mig gjorde en liten volt av rädsla - Loreen visste alltså någonting. Vad?
"Hur visste du-" började hon men skakade sedan på huvudet. "Det är inget speciellt", sade hon istället och bet sig nervöst på underläppen. Jag höjde ett tvivlande ögonbryn, lutade mig framåt och satte armbågarna på knäna. Det gjorde ont, men jag visade ingen smärta när jag stirrade in i hennes ögon.
"Emmie, berätta bara", sade jag med trött röst.
Uppenbarligen nervös borstade hon bort lite damm från de svarta byxorna. "Alltså, det är ingenting längre, jag lovar, hon svor att hon inte skulle säga någonting, för jag vet att det inte är sant. Du skulle aldrig göra någonting sådant." Jag öppnade just munnen för att fråga vad jag aldrig skulle kunna göra, när Alicia klev in genom öppningen. Emmie, som uppenbarligen blev väldigt lättad av detta, muttrade fram ett "måste till biblioteket" och försvann.
Alicia log besvärat. "Störde jag?" frågade hon. Jag skakade på huvudet och log glatt mot henne.
"Inte alls", svarade jag. "Vad tror du om Woods nya taktik?" Hon suckade lätt och satte sig i den röda fåtöljen Emmie just suttit i.
"Han kommer ta död på oss innan vi ens hunnit spela en match", sade hon och lutade huvudet bakåt. Det glödande ljuset från eldstaden gav hennes mörka hy en varm ton och jag kom på mig själv med att sitta och stirra på henne. Jag kände hur rodnaden spred sig i mitt ansikte när jag mötte hennes blick som tydligt sade att hon också hade märkt det, och hon log svagt.
"Ja, eh, jo...", stammade jag och försökte febrilt komma på någonting smartare att säga. "Om inte annat tappar han rösten, så mycket som han gapar åt oss!" utbrast jag tillslut och blev lättad när Alicia skrattade åt det.
"Ja, och om han inte kan prata behöver vi ju inte lyssna", anmärkte hon och blinkade åt mig. Jag skrattade och lutade mig bakåt i fåtöljen, lättad över att tystnaden som följde inte var obekväm. Hon är rätt bra, egentligen, tänkte jag och gav henne ett snett leende som (till min stora lycka) varmt återgäldades.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | hanochhon - 17 apr 11 - 22:15 | Jag är lite besviken över att jag inte fått reda på att
du skrivit ännu en überbra del. Men du är förlåten, bara
för att du skriver så otroligt bra. Madde, du är verkligen
bäst. Jag sitter och småler hela tiden, jag älskar hur
du beskriver situationen. Underbart, okey?
(Du får GÄRNA slänga iväg ett mejl när du lägger ut nästa
del!) Så nu sitter jag här & väntar på att få ett mejl.
bäst bäst bäst, okey?
Puss på dej maräng <3 | | JennnyJ - 13 apr 11 - 18:30 | ÅH. visste du att jag alltid börjar mina kommentarer med ett "ÅH" när jag tycker att de är sjukt bra och jag måste komma på en dunderbra kommentar för att matcha braigheten i historien? det är så mycket jag vill skriva om din historia, jag vill skriva om hur mycket jag älskar när george krockar med trädet och säger "borde inte du stå bredvid de andra träden?" det var helt seriöst en sådandär bit som etsade sig fast i mitt hjärta och det fick mig att älska george ännu mer. jag älskar ditt sätt att beskriva saker, hur folk pratar och hur de rör sig. hur kan du någonsin vara rädd för att jag ska bli besviken på dina texter? BESVIKEN? madde lilla, du känner mig bättre än så - och jag känner din talang bättre än du vill göra. du har en störd talang, dina texter är så fängslande, så färgglada - jag ÄLSKAR att läsa dina historier och jag bara väntar, väntar, väntar på att få läsa mer. du är otrolig, vet du det? det finns inte riktigt ord för hur mycket jag älskar den här. jag älskar varje ord, varje mening och varje stavelse. DU ÄGER.
/din för eviga tider, Jenny
min förra kommentar syntes inte, men jag hade varit smart (Remi you know) och kopierat den innan jag publicerade så att du inte skulle gå miste om det minsta ord om din talang. | Edwin82Therese98 - 13 apr 11 - 17:58- Betyg:  | Naww gullig, men Melanye då? Hon är mycket bättre
<3 Slyhtherin :P
Gillade den här delen, och brydde mig inte om slarven eftersom jag brukar hoppa över dem och läsa som vanligt, (mest för att de inte stör mig^^,) Asså jag kan typ inte kommentera lixom :S Och om jag kunde hur skulle jag berätta för dig? Hur jag verkligen känner? Jag diggar denna ^^ Gillade faktiskt första delen mest, vet inte varför, inte att den blev dåligare, bara älskade första delen :P *Is talking nonsense* Sååååååå den är bra, eller mer än bra, älskvärd ƒaktiskt! :]... *diggar ordet Älskvärd* Jajaa... Tjenare mannen... *Dum i huvvet*
Eh vafan, fem+några nollor :)500000 x´d | | konfettiregn - 13 apr 11 - 17:52- Betyg: | Jag är megasjuk och den här delen räddade min dag. Ärligt.
Dock är jag alldeles för megasjuk för att kunna ge dig ett supermegakommentar och jag är ledsen för det :( Ärligt.
Men du vet att jag älskar allt du skriver. Det gör jag verkligen och jag tycker denna delen äger sönder vartenda verk som någonsin skrivits. Ärligt.
Nu ska jag krypa tillbaka under filten med en kopp varmt te (Peach/Mango) och fortsätta se på en film där en av huvudrollerna spelas av James Mcavoy.
Men först ska jag nog tvinga dig att skriva lite till ... hihi.
Puss på dig min bästaste bror <3
/ S |
|
|
|
