Inte du inte nu |
När styrkan inte längre finns där, när hoppet sviker en och allt känns meningslöst, inte värt att kämpa för, är det då det är över? Tunga andetag, rödgråtna ögon och ett enda ord som aldrig vill sluta eka inombords. Varför ska det behöva bli så här, är det så att man väljs ut eller är det bara slumpen som träffar en som ett slag i magen, det är orättvist, fel och det går inte att förlåta.
man håller fast den man älskar, man bryr sig, man är beredd att göra allt i ens makt för att hjälpa den människa som behöver det. Man vill finnas vid sidan av, visa att man bryr sig, är stark och håller allt uppe, trots att det enda man vill göra är att skrika, gömma sig och glömma allt, komma tillbaka och att allt ska vara bra, som det en gång var. Vad skulle livet vara utan den som betyder mer än allt annat för en, den som får en att skratta, känna att livet inte är så tufft som det egentligen är. Skulle det gå att fortsätta på egen hand och att i minnet se alla de fina stunder som är samlade när det enda som river i tankarna är förtvivlan över det stunder vi aldrig kommer få. Allt som vi har planerat och en gång sagt att vi ska göra innan vi dör, det var inte nu det skulle ske, inte nu som våra äventyr skulle vara över. Du har hela livet framför dig, du ska få göra det som du alltid har velat göra, inget ska få hindra dig. Det var så lätt till en början, att hålla tron uppe, nu verkar det som att allt faller och inget längre är nödvändigt att kämpa för. Jag älskar dig, du är den bästa, vi klarar det här tillsamman. Betyder orden ingenting, det går inte att släppa taget nu.
Du ligger där i den hårda sängen, ditt bleka ansikte matchar det kala rummets väggar, ljudet av maskinerna som till och från ger ifrån sig ett pipande läte skär varje gång i mina öron då det påminner mig om varför den piper, till vilken nytta den står där i rummet och hur livsviktigt det är att den aldrig slutar ge ifrån sig sina pipande ljud. Blommorna som står på bordet vid fönstret håller på att vissna och synen gör mig ledsen, luften känns grå och regnet som faller utanför ser ut som tusentals tårar. Ingenting är glatt, ingenting känns bra och ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen. Det skulle vara så lätt att bara gå sin väg, gå och aldrig sluta gå, fly från smärta, fly från problem och aldrig vända sig om, aldrig titta bak och minnas vad som en gång fick mig att gå. Det skulle vara så lätt. Men vad är lätt, vad går att göra när allt har ställt sig för, som en mur som reser sig högre upp ju mer man försöker att bestiga den. Varför ska det behöva vara så svårt?
Du tittar upp ett fåtal gånger, ditt ansikte förvrids i en smärtsam grimas så fort du försöker att röra på dig, jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra eller om du ens vill att jag ska vara hos dig, behöva se dig så här. Vad du än vill så vill jag vara kvar, ge dig all tid, kärlek och hopp som går att ge, för min lycka över dig klår inget annat, jag behöver dig likt luften jag andas. Minns du när vi var små, vi höll för andan under vattnet och ingen ville upp till ytan före den andra, på något sätt så bestämde vi oss under ytan för att vi skulle upp tillsammans. Med varandra är vi vinnare, vi är inga förlorare för vi klarar oss tillsammans. Du får inte glömma att utan dig så klarar jag mig inte, det finns inget liv utan dig. Världen är för stor och tro aldrig att jag kommer att söka för att hitta någon som kan ersätta din plats, för det finns ingen som du. Hur skulle en dag i vår skogskoja vara utan dig, en dag i parken eller en natt under stjärnorna, en hel dag i skidbacken eller en dag på ett nöjesfält? Det skulle inte gå om du inte fanns.
”jag orkar inte mer” du lyfter blicken och ur dina ögon rullar tårarna som sedan gör dina kinder alldeles våta. Ditt plågade ansiktsuttryck får mig att svälja hårt, svälja gråten som klumpar sig i halsen. En klump som aldrig tycks vilja sluta växa. Jag sätter mig långsamt och försiktigt på sängens kant, bredvid din tunna kropp som ligger så svag och livlös under ett stort vitt lakan, som ser mer täckande än värmande ut. Du vänder bort ansiktet när mina ögon möter dina, det finns inget som gör mer ont, det finns ingen blick som säger mer än tusen ord, men din blick den säger allt.
”du kommer att fixa det, jag vet att du klarar det och jag kommer alltid att finnas vid din sida!” mina hjälplösa vädjande ord gungade i luften och stannade som dimma i luften, bara finnas men inget göra. Om du bara kunde få en chans till, en chans att göra allt det du vill göra, en chans att aldrig behöva gå igenom det du går igenom nu, om du bara kunde få en chans till.
nätterna är värst, långa mörka timmar som ibland känns eviga, morgondagen ser lika mörk ut som nattens skuggor och tystnaden som klöser i öronen och biter i magen gör det hela mer outhärdligt. Samtidigt som man hoppas, samtidigt som man ber för att allt ska bli bra så känns det som att allt skulle kunna få ta slut nu, allt skulle kunna få bli svart och inte finnas mer. För är det meningen att det ska vara så här, eller meningen att det ska sluta så som det är på väg att sluta så är det lika bra att allt, exakt allt bara dör, nu. För kommer du inte kunna vinna så är allt förlorat och är det så det ska vara så är det inte meningen att jag ska vara kvar och låtsas. Låtsas att jag skulle kunna klara mig och gå vidare utan dig.
du lägger din beniga kylande hand över min, tar ett djupt tungt andetag, din blick finns fortfarande någon annanstans men med svag röst börjar du nynna på en låt. En låt som ingen skulle förstå vad den betyder för dig och mig, ingen som skulle förstå förutom vi. En låt som för alltid tillhört oss, som speglat våra liv tillsammans. Med glädje, skratt, tårar och jobbiga stunder. Minnen och stunder som jag aldrig kommer att glömma, kanske bara som jag kommer tvinga mig själv att tänka mindre på för att det samtidigt kommer göra så ont, så ont för att dom stunderna aldrig kommer tillbaka, aldrig mer minnen med dig. Jag är rädd för att glömma, rädd för att tappa bort mig själv i det som en gång betydde någonting. Jag vet att du vill att jag ska fortsätta leva livet, leva förr oss båda. Jag vill, jag tänker försöka, kämpa och göra det för din skull. Bara mina tankar, känslor och ork säger att det aldrig kommer vara möjligt.
jag lägger min hand över hennes, torkar samtidigt bort dom tårar som smugit sig ur ögonvrån och drar efter andan. Det är verkligen slut. Tiden har hunnit ifatt det som väntat på oss.
du blundar och tystnar, du vänder ansiktet mot mig. du kramar min hand med din, det syns att du tar i, men det känns inte mer än som ett handslag. Om jag bara kunde få din smärta att försvinna, om jag bara kunde få göra dig frisk, fri från mediciner, fri från allt som idag håller dig vid liv. Få dig att springa på benen, klappa med händerna och le med ansiktets alla delar. Om jag bara kunde så skulle jag.
minuterna som kommer, sekunderna som tickar, den sista tiden av livet har kommit. Det är nu det tar slut, nu allt är över.
”jag älskar dig”, du försöker pressa fram ett leende, en sista bild som jag ska få bära med mig för alltid. Du sluter dina ögon än en gång och nu vet jag att du gör det för sista gången. Du andas lugnt, det går många sekunder mellan varje andetag du tar, och förtvivlan över när du inte längre tar ett andetag, då du somnar in, rusar genom min kropp och gör mig så svag. Jag vet så väl att resan är slut här, här och nu. Men finns det verkligen någon som kan inse när det faktiskt är över. När det inte finns något mer att göra eller kämpa för. Och när ska jag förstå att du är borta för alltid. Att jag inte bara åker hem ikväll och kommer tillbaka till dig snart igen. Förstå att jag inte har fått säga allt som jag velat säga till dig, prata med dig om och fått dela med dig.
jag blundar och håller för andan, lyssnar efter minsta ljud från dig, minsta lilla ljud som kan tyda på att du fortfarande andas. Det är tyst, det är mörkt, regnet faller fortfarande mot fönsterrutorna, men ljudlöst. Jag hör snabba steg utanför rummet, och sekunderna senare är rummet fyllt med ljud, ljus och lugnet och sorgen blandas ihop till några sekunder av kaos. Men alla vet att det inte finns mer att göra, allt som gått att göra är gjort nu. Det var som den här sekunden, dagen som alla fruktat men väntat på. Lidelsen är över, du får vila nu. Himlen har tagit tillbaka sin ängel hem. ”jag älskar dig”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | ordbetyder - 26 apr 11 - 01:26 | | Galet fint! Bra skrivet! | danijela199 - 12 apr 11 - 23:41- Betyg:  | | otroligt bra skrivit ;D |
|
|
|
