Nicholes Life HP-FF (Del 13) |
Hallåååh!
Kill for fun
Jessicka
Mötet var slut för över en timme sen, de flesta ur orden hade lämnat mitt hem, och nu satt jag på en bänk på sidan av den långa trappan med ansiktet i händerna och suckade då och då. Självklart satt jag och pratade med Sirius. "Hur fick mörkrets herre ens reda på att Harry Potter var här?" Sa jag lågt i mina händer och kom på mig själv med att tänka på James. "Jag har ingen aning, antagligen någon som visste, och svek." Sa Sirius och la sina knytna händer i knät. Han satt framåtlutad som mig i något slags försök att se mitt ansikte. "Jag har mina aningar Sirius," sa jag lågt och suckade igen. Han visste förstås vad jag pratade om och lutade sig bakåt mot marmorväggen. "Hur kan du ens Jessicka? Hur kan du vara så dum, så naiv?" Jag suckade igen tog bort mina händer från ansiktet och vände ansiktet mot hans, han såg arg och besviken ut. "Det är svårt Sirius, det har det alltid varit! Allting är svårt." Sa jag med tårarna i ögonen. "Sirus, det finns ingen jag älskar mer än dig." Avslutade jag. Han kollade upprört på något bakom mig och la ett finger mot munnen. "Shh," viskade han lätt och pekade på något bakom mig. Jag kollade fort åt andra hållet, där gick Nichole och svor för sig själv. Hon öppnade ytterdörren och skrek: "Varför i helvete ska allt vara som det är?" Innan hon slängde igen den och slamret ekade i entrén. "Jag borde prata med henne," sa Sirius precis när hon gått ut. Jag nickade utan att tänka. Han gav mig en snabb kyss och sedan förvandlade han sig fort och sprang fort mot utgången. Jag reste mig och gick sedan upp för trappan.
Jag gick rakt in i det så gamla rummet. Det hade funnits där länge. Den röda mattan jag lyckades sno åt mig från vårt gamla Gryffindor sovrum låg som vanligt under det mörkbruna polerade ekbordet. Jag gick fort fram till fönstret tänkte snabbt på det blåa huset inne i London. Sedan på bara två sekunder stod jag vid uppfarten.
Varken människorna eller huset hade jag sett på länge. Huset var så blått som möjligt, dörren var ljusgrön och trädgården lika så. I trädgården fanns flera äppleträd, några buskar och en blommrabatt med tulpaner. Jag var mycket medveten om att jag fortfarande hade på mig den längärmade tajta svarta klänningen och de långa stövlarna. Jag gick med snabba klick-klackande ljud fram mot huset. Knackade hårt på dörren och Victoria öppnade. Jag kunde först se ett glatt ansikte, som på en sekund blev så kyligt, stelt, och argt.
Nichole!
Jag kan inte beskriva hur arg jag är, det gör så ont att veta att så många hemligheter hålls för mig. Veta att jag nu vet nästan allt. Att folk tror jag är god, fast jag är så ond. Jag gick med raska steg framåt den lövtäcka landsvägen. Jag kollade ner i marken och kollade då och då framåt. Till slut kunde jag se silhuetterna av hus längre fram på vägen. Jag fortsatte gå, trots att klockan var sen och månen gömde sig bland de tunna gråa molnen. Längre fram kunde jag se någon. Någon med långt rakt, och på långt håll svart hår och smal kropp.. men.. omöjligt? Vad gjorde mamma här? "Sluta följa efter mig!" Skrek jag så högt jag orkade och kunde. Hon vek inte undan utan gick emot mig.
Nu såg jag henne skarpare, och det var verkligen inte mamma, men hon var lik. Skrämmande lik. "Jag följer inte efter dig, jag bor här," sa hon och pekade mot ett rött hus en bit därifrån. "Vem är du själv?" Tillade hon. "Jag heter Nichole.. Nichole Hawk.." sa jag snabbt. "Jag heter Marie Hawk," sa hon lugnt. Jag kämpade för att inte skrika rakt ut igen. "Vaa! Men...?" Kom ut från mina läppar. "Jessicka och jag blev ovänner när jag och hon var unga. Det var framförallt för att jag var en ynk. De märkte det när jag fyllt elva och inte fått mitt brev än. Dessutom hade jag inte gjort någon magi på elva år. Jessicka är min syster, självklart är det skam att en renblods familj får en ynk. De räknar inte mig som deras dotter. Bara Jessicka." Sa hon med några djupa andetag. Att hon var en ynk fick mig att tänka på min bror. Han var ju ett år äldre än mig. Mamma hade bokstavligt talat slängt ut honom när han aldrig fått sitt brev, sen hade jag aldrig hört från honom igen. "Är det där din hund?" Sa Marie plötsligt och pekade bakom mig. Jag vände mig om. Där stod den där hunden. Tramptass eller vad- TRAMPTASS! Jag stirrade med stora ögon på den men bestämde mig för att säga nej. "Nej, det är nog en herrelös hund bara." Sa jag snabbt när jag vänt mig om igen. "Okej," sa hon lite skeptiskt. "Vill du följa med och dricka lite té?" Frågade hon med en harmonisk röst. Jag nickade svagt. "Andrew är säkert hemma." Tillade hon. "Va!? Vad gör min bror hemma hos dig?" Frågade jag lätt argt, men förvånat. "Han bor där." Sa hon och vände sig om med samma nonchalans som min mamma, för att gå till det röda huset.
Väl inne i huset luktade det något kattliknande. Det kunde bero på de runt femton katter som låg här och där i det ljusblå rummet. I soffan framför en ´tavla` satt en kille och tryckte på tangenter. Jag kände genast igen honom på sitt rufsiga svarta hår och för att han var så lång, och jag ha inte träffat honom på sex år. "Hej," sa jag nervöst medans jag fortsatte traska efter Marie, vad jag inte märkte var att Sirius fortfarande lunkade efter mig. Jag märkte honom först när han hoppade upp och la sig bredvid Andrew i soffan. "Ey Marie Trampe är här," skrek han tvärs över huset, vilket fick mig att hoppa till. I stället för att lägga mig på golvet och skrika av skräck gick jag och satte mig i soffan. "Emh.. Vad gör du?" Frågade jag, ganska tarvligt kanske, men jag hade ingen aning om vad han gjorde. "Spelar Zelda," sa han kvickt och fortsatte. "..och det är?" frågade jag, lite tvekande. "Ett tv-spel." Jag himlade på de få ord han sa. "Ska du åka till Hilda i morgon Andrew?" Sa Marie högt från köket, och jag hoppade till igen. Andrew skrockade. "Får jag för farsan så," skrek han tillbaks, och för första gången sen jag kom dit hade han blicken på något annat. Tramptass. Jag trodde att Tramptass var Sirius, men jag var inte säker. NU var jag säker. Jag hoppade upp ur soffan när Tramptass antog sin ritktiga form. Sirius Black. Jag hade aldrig sett honom innan.. Eller på kort och tidningar, men aldrig på riktigt liksom. Jag kunde inte få fram ett ord. Vilket troligen inte han heller kunde.
Efter säkert minuter av stirrande satte jag mig ner i en knäpptyst situation. Det började lukta lite lätt citron från där jag trodde köket låg. Någon minut senare kom min moster ut med en bricka av silver, fylld med muffins och en kanna med té. Hon ställde det mitt på bordet. Plötsligt fick jag en känsla av obehag, reste mig upp och gick därifrån. För mig var de alla tre konstiga, de var helt enkelt främlingar. Jag öppnade fort den gula besynnerliga dörren som ledde ut och slängde igen den efter mig. Sedan ville jag var ifred. Nu ska jag göra det. Jag drog fort upp trollstaven, satte den mot tinningen och sedan var jag något helt annat.
Lam, men hallå elleh! Rösta brosh! Det som händer i den här har stor betydelse i denna fanficcen!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | JennnyJ - 13 apr 11 - 18:17 | det är spännande, man hängde inte riktigt med i slutet men jag antar att allting får sin förklaring i nästa del :)) hade ingen aning om att hon hade en bror :O men det kanske har nämnts förut bara att jag missat det ? :O i alla fall, det är mycket spännande och jag hoppas du skriver mera snart :))
/JvJ | konfettiregn - 13 apr 11 - 18:07- Betyg:  | | me like! | | mii - 11 apr 11 - 00:43 | | Intressant (: | | Edwin82Therese98 - 10 apr 11 - 22:07 | | Herre gud! Och du är tjugo och ska vara min förebild! HErregud *skäms* är du full? |
|
|
|
