En början, ett slut. Del 1 |
Under alla sjutton år som jag har existerat på jorden var det sista året en av det värsta året i hela mitt liv. Då har jag haft ett jobbigt liv. I sexton år hade jag blivit misshandlad av mina föräldrar, både psykiskt och fysiskt. Misshandla är ett starkt ord, ett ord man ska vara försiktig att använda. Men i mitt fall är misshandla ett snällt ord. Jag vet inte om det finns ett värre ord för det jag har varit med om. Det gick inte en dag utan att jag förlora blod, inte en dag utan att hitta några blåmärken på min kropp. Jag hatade mig själv, det såg mina föräldrar till.
Plötsligt en dag fick jag hopp om en ny start på livet, en ny början. Jag vet inte vem som kontakta dem, men en dag kom socialen hem till mig. De fick se vad mina föräldrar gjorde med mig och befriade mig från deras tortyr.
Med änns blev jag skickad till en skola i Boden, ett naturbruks gymnasium. Jag var överlycklig, jag hade aldrig fått gå i en skola förut. Jag skulle få komma iväg ifrån de som hade gjort mitt liv till ett helvete. Nu skulle mitt liv börja på riktigt. Trodde jag, va fel jag hade.
Första dagen i skolan gick jag som i en trans. Jag var omringad av djur, natur och snälla människor. Jag var rumskamrat med den snällaste människan jag någonsin hade träffat. Julia, hon var inte cool, men hon var jordnära- Hon brydde sig inte om vad andra tyckte. Om jag skulle vara helt ärlig så var hon en jätte nörd. En typisk bonde, men jag gillade henne ändå. Livet på gymnasiet var fantastiskt. Fast det var innan jag träffade henne, och hennes gäng.
Det var min första ridlektion som jag såg henne, Nora.
Mahogny färgat hår, gröna ögon, lång och smal. Hennes kropp var perfekt formad, och han hade de former som alla tjejer vill ha. Hennes ögon var stora och var mystiska. Hon var den vackraste kvinnan jag någonsin hade sett. Och jag var inte lesbisk, men hon var otroligt vacker. Det gjorde nästan ont att titta på henne. Hon måste ha känt mina blickar, för hon höjde sin blick och granskade mig från topp till tå. Jag rös, jag kände hur hon värdera mig från topp till tå. Hon fastnade med blicken på Julia som stod nervöst bredvid mig.
Hon klappade med händerna och genast anslöt sig två tjejer bredvid henne. Med snabba och självsäkra steg kom de emot oss.
”Vem är din nya kompis nörd?” frågade tjejen Julia.
”Det här är Matilda, hon är ny” svarade hon och tittade ner i marken.
”va roligt med en ny medlem i töntgänget. Jag får inte glömma att anteckna i intresse blocket.” skratta hon elakt och de vände på klacken och gick.
”Vilka var det där?” frågade jag och tittade nyfiket efter dom. Tänk att få vara så självsäker. Hur lyckades om?
”Det är Noras och hennes gäng. De är populäraste på hela skolan. Nora är ledaren och hon är en riktig bitch.” sa Julia fortfarande med blicken fäst på golvet.
Om jag kunna vara självsäker var jag tvungen att komma med i Noras gäng. Om jag var cool var jag självsäker. Om det är cool som behövs gör jag vad som helst för att nå dit.
”ska vi gå och göra i ordning hästarna?” frågade Julia och drog mig i armen.
Hon var som ett litet barn som tjatade på sin mamma om godis. Jag nickade till svars och följde Julia till boxarna.
Aldrig hade jag suttit på en häst förut, allra minst rört vid en. Men det var det mest fantastiskaste jag någonsin hade gjort. Hur ska jag förklara känslan?
Känslan hur det är att samarbeta med ett sådant stor och vackert djur. Kommunikationen med det ståtliga djuret är på en sådan nivå att det inte går att beskriva med ord.
Julia var tvungen att släpa mig från stallet. Tankarna på Nora var som bortblåsta. Jag vet inte hur länge jag och Julia låg in till på natten och pratade om hästar. Det kändes som flera timmar. In mot midnatt kom även andra ämnen upp i samtalet. Jag slant ur mig hela min historia. Historien som jag aldrig hade berättat för någon. Hur jag lev i skräck varje dag. Att varje dag komma hem, inte känna sig älskad, känna sig värdelös. Få känna smärtan varje kväll. Till slut kände man inte smärtan längre. Stirra bara in i ögonen hos de som skapade smärtan. Tårarna hade för länge sedan tagit slut och torkat in i huden. Skriken hade tystnat då halsen inte längre orka.
Föräldrarnas hånskratt då de såg att de hade segrat. Deras glädje gjorde slagen hårdare.
Jag hade aldrig någonsin delat med mig av min historia. Den fysiska smärtan hade inte varit så farlig, det var den psykiskt smärtan som kändes.
Julia drog en förskräckt suck när jag lät det sista ordet lämna min mun. Jag granskade hennes reaktion. Det var hon som grät, inte jag. Tårarna kom inte, de var borta.
Vi satt en lång stund och tog in samtalet, innan vi kröp till sängs. Den kvällen med Julia, de ord hon sa. Var de ord som jag aldrig kommer att glömma. Det som fick mig att förstå att jag för första gången i mitt liv hade fått en vän.
”Matilda, om du vill prata finns jag här för dig. Om du vill ha en axel att gråta på finns jag här för dig. Jag finns här för dig och kommer inte att göra illa dig. Jag kan inte säga att jag förstår vad du har varit med om, för det kan jag inte. Men du ska veta att jag endast vill dig gott. Och du kan lita på mig” var det sista Julia sa innan hon somna.
Jag låg länge vaken den natten och tänkte över mitt liv. Samtalet med Julia hade fått mig att tänka över min tid med mina föräldrar. Jag åter upplevde varje hemsk stund. Vid tre började ögonlocken att stängas igen och sakta men säkert somna jag tungt.
”Matilda, vakna!!” hördes Julias röst medan hon skaka om mig.
”Jag är vaken” svarade jag och öppnade ögonen.
”Bra, för frukosten är om en halv timme” sa hon medan hon gick mot badrummet.
Vårat rum var inte stort, men det räckte för oss två. Två sängar och varsin garderob vid sängens slut var placerade i rummet. En dörr ledde till en toalett med dusch.
Jag övervägde om jag skulle ta en snabb dusch. Det lät lockande att låta det varma vattnet åka längs med min kropp. Men jag visste att i samma ögonblick som kläderna skulle åka av min kropp skulle ärren på underarmarna och ljumskarna synas. Avsmaken skulle komma smygande när spegeln visa min kropp. Och jag skulle minnas varför jag bestraffade mig själv. Fettlagrerna som inte syndes, men som fanns där. Det var lätt att vara en person på utsidan, på skalet. Visa omvärlden en fejk bild av sig själv utan att någon visste hut jag mådde i hjärtat. Det var så jag hade kunna ha hållit mig vid liv i alla dessa år. Stänga ute känslorna när det var som jobbigast. Viktigaste av allt var att aldrig visa sina känslor. Efter år av att ha blivit svårt behandlad hade jag lärt mig att även om jag någonsin träffade en snäll människa ska jag aldrig avslöja mina djupaste känslor. Medveten om vilken smärta det kan åstadkomma, både av vänner och kära att uttrycka sina känslor. Där av kunde jag inte förstå hur lätt det hade varit att berätta om min smärta för Julia. Någonting med henne gjorde att jag kände mig trygg.
|
| Kommentarer | | lanaez - 9 apr 11 - 22:59 | | grymt! |
|
|
|
