Starkare än allt, del 15 |
Hela bussen skakade då den brummade iväg mot en ny hållplats. Glasrutan vibrerade mot Jades huvud när hon tryckte den hårt emot och stirrade ner i asfalten och betraktade hur de vita strecken förvandlades till en linje i takt till fordonets acceleration.
Jag hade missat ettbussen och blivit tvungen att ta halv två-bussen om jag skulle komma till skolan men all lust hade försvunnit samma stund som jag sett akterdelen på tolvan puttra iväg. Det var då som jag kom på att spansklektionen var inställd eftersom Maria inte var i skolan. Och att komma tillbaka bara för Svenskan kändes inte speciellt lockande. Så därför skulle jag hem istället och kanske till och med kunna göra någonting vettigt. Jag skulle ändå inte ha kommit tillbaka för den där sista samhällslektionen om jag hade valt att följa med Gänget till Göteborg för att shoppa, vilket brukade kunna ta några timmar. Det hade inte ens varit speciellt roligt när jag var med dem i Varberg sist, och nu var inte ens Julia med. Hur skulle jag då kunna överleva flera timmar av utdragen tristess?
Sen fick jag syn på henne, flickan ur mina drömmar. På andra sidan gången satt en tjej med en klarrött hårsvall som guppade vid minsta sväng eller ojämnhet i vägen. Det var som att det lockade mig när det förföriskt svängde fram och tillbaka, troligtvis i takt till musiken hon hade i lurarna. En hårslinga hade fallit ner och skymde ansiktet så att endast en blek nästipp stack ram. Den pekade ner i knät där hennes fingrar var sysselsatta med att knappa på sin mobil. Om hon bara kunde a er den och slänga ett öga mot mig. Se mig i ögonen, förstå mig.
I de resterande fem minuterna av bussresan kunde jag inte slita blicken från flickan. Helt plötsligt betydde det oerhört mycket att den där flickan på andra sidan gången såg på mig, fick veta att jag fanns. Min blick naglade fast henne på sin plats så att hon inte skulle kunna kliva av bussen och lämna mig ensam. Hon var tvungen att sitta kvar, märka mig. Utan att ta blicken så mycket som en centimeter flyttade jag mig till sätet framför så jag hamnade sida vid sidan till henne, men endast gången som skiljde oss åt. Jag kunde fortfarande inte skymta mer än hennes näsa bakom hårflödet.
Bussen krängde till i en tvärnit då en alkoholiserad äldre man gastade att han minsann skulle han klivit av för redan två hållplatser sen men att stoppknappen inte funkat. Då chauffören vägrade att backa tillbaka började mannen skräna allt mer och drog till sig alla resenärers blickar. Lugnt och sansat försökte chauffören förklara att mannen fick stiga av nu, vilket mannen vägrade tolerera. Ett mer eller mindre kaosartat bråk bröt ut och han hotade att kontakta ledningen.
”Jag är ledsen men det är inget jag kan göra. Videvägen ligger trehundra meter härifrån, så det tar bara några minuter att gå. ”
”NEJ! JAG SKA AV DÄR! JAG TÄNKER INTE GÅ!”
”Jag är rädd att det är just det ni måste göra om i inte åker vidare till centrum, och tar bussen tillbaka…”
”JAG HAR BETALT FÖR MIN BILJETT. JAG SKA INTE TILL CENTRUM JAG SKA…”
”Får jag be er antingen sätta er ner eller så måste jag tillkalla polisen.”
”POLISEN! POLISEN!? HAR NI NÅGON SOM HELST ANING OM VEM JAG ÄR!?”
Nu lyfte tjejen på andra sidan huvudet och betraktade nyfiket uppståndelse. Försiktigt lättade hon på sina hörlurar och lät dem glida ner att hängande vila kring halsen. Hon vred lite på huvudet så jag kunde skymta ett roat leende prytt av en liten skrattgrop på höger kind. När flickan vände sig mot mig och såg mitt rätt i ögonen blossade jag snabbt upp för säkert femte gången samma dag. Antagligen vände jag inte bort huvudet tillräckligt snabbt och dessutom var jag medveten om att jag alltid varit kass på att se oberörd ut.
”Tror du man blir sittande länge?”, hördes en lekfull stämma.
”Va?”, frågade jag flickan på andra sidan gången. Menade hon mig?”
”Ja, förut hände det här min kusin, eller typ det här, och då blev han sittandes i en timme.”
”Mm. Det känns ju lite ovärt”, mumlade jag osäkert men lät ändå ett leende krypa fram.
”Tror du an vågar gå fram och fråga hur det blir? Eller man kanske ryker med?”
Just som orden lämnat flickans läppar hördes ett förvånat tillrop efter en ljudlig smäll.
”Vad tar ni er till, människa?”, röt busschauffören och tog sig för ansiktet.
”Jag tror inte det”, pep jag förskräckt.
”Oh jävlar! Snubben är ju galen.”
”Rabies?”, flinade jag och mötte hennes blick för att förenas i ett översvallande skratt.
”Men seriöst, vad gör vi?”, frågade hon och såg mig i ögonen igen. Den här gången höll jag faktiskt blicken stadig och mötte hennes. Hjärtat hoppade över ett slag och fortsatte sedan i galopperande fart när jag kände igen henne. Hon hade intensiva, klargröna som gjorde kontrast till det djupröda håret. Under svallet lyste en blek mat hud som piggades upp av ett par lätt rosiga kinder. Munnen formades till ett smalt streck medan hon funderade för att sedan återfå sin fyllighet. Det var helt sjukt. Julias näsa, mina ögon, Julias hår om det här i en mörkare nyans än Julias, min näsa, Julias hy. Hon var precis som en… en blandning av oss. Hon var flickan i mina drömmar, och helt plötsligt satt vi mer eller mindre strandade på en buss och hon sa ”vi”, som att vi känt varandra i tusen år.
”Jag tror att vi kanske ska vänta ett tag… tills gubben chillar en aning, sen drar v?”
”Mm. Asså fan, jag kommer ju missa mitt tåg!”, grymtade flickan och lade demonstrativt armarna i kors. ”Jag som hade knapp tidsplanering redan innan.”
”Vart ska du någonstans?” Jag hoppades på att lugnet i min röst skulle smitta av sig så vi kunde få tillbaka det där som vi hade alldeles nyss, det där ”vi.”
”Jag hade tänkt dra till Götet i helgen, men det verkar inte bli något av det. Inte med det här tåget iallafall.”
”När avgår det då?”
”En halvtimme typ. Lite mer.”
”Men man hinner till centrum p en halvtimme, vi kan ju gå?”
Flickan suckade och daskade till väskan hon hade på sätet bredvid sig. ”Med den här klossen? Då tar det snarare en och en halv.”
”Men kom, vi går nu.”
”Men kan vi det då?”
”klart vi kan, kom”, sa jag oh drog tag remmen på hennes väska. Hon ryckte på axlarna och drog upp dragkedjan på jackan för att sedan följ efter mig utmed gången. Dörren ut mot gatan stod på vid gavel sen passageraren begärt en avstigning.
Den kyliga luften kändes inte så påtaglig eftersom nästan hela bussen redan hade blivit kall. Men den värkte lite i halsen då jag drog ner djupa andetag i lungorna. Det märktes att hösten hade utrotat så gott som alla spår av den gångna sommaren. Det skulle inte dröja länge innan små dunlätta flingor skulle singla ner ifrån himlen. Men det skulle inte beröra oss, för ingen snö föll på våra huvuden idag., bara det lätta grådiset som begränsade vår sikt. Men det där spelade ingen roll, för det var som att det inte fanns då. Det fanns bara hon och jag, den underliga Julia-flickan ur mina drömmar.
När jag kom hem var mamma redan hemma. Hon var i full färd med sitt donande i köket då jag traskade in och slängde av mig äska på bordet.
”Är du redan hemma?”
”Ja det var lite datahaveri på jobbet. De skulle göra om systemet men det gick visst inte så bra. Det blev en kortslutning och när de lyckats återuppliva dem upptäckte de att hela systemet kraschat. Det kommer vara återställt som tidigast i morgon bitti, så det gav oss på kontoret ledigt så är det bara att hålla tummarna inför morgondagen.”
Jag betraktade Monica med ett uns av stolthet i blicken. Hon var en ambitiös kvinna i trettio femårsåldern som arbetade som inredningsarkitekt i Göteborg och pendlade de knappa 3 milen varje dag. Det var inte ovanligt att hon arbetade över när hon var inne i olika projekt, dels för att håla deadline eller för att komma på god fot med kunderna. Hon brukade ofta prata om när hon lunchade med blivande kunder, nuvarande och till och med före detta. Inte nog med att hon var en riktig business women utan även vad mina kompisar kallar en riktigt MILF. Monica var en kvinna som var både mån om sitt arbete och karriär.
”Vad tänker du på?” Leendet på Monicas läppar avslöjade en perfekt vit tandrad. ”Är det någon pojke?”
”Nej”, suckade Jade med ett roat leende och satte sig vid bordet. ”Det är det verkligen inte.”
Hennes mamma sa inget men lät inte sitt retliga leende försvinna. Hon svepte med en hand över de tre glas som fortfarande stod på diskbänken och ställde ner dem i diskhon. Klirret klingade mysigt i Jades öron utan att verka sådär irriterade med en påträngande påminnelse om sysslor som det annars gjorde. Nu var signalerade det bara tryggheten av hennes mamma. Hennes egen.
”Jo just ja!”, utbrast Monica då och släppte med ens glaset och vände sig om för att allvarligt möta sin dotters blick. ”Din rektor ringde.”
”Jaha, vad sa han?” Jades röst var spänd som ett gitarrsträng och blicken sylvass, beredd på minsta attack.
”Polisen hade pratat med honom. Det verkas som att utredningen pekar på att det kan leda till ålat. På grund av polisanmälan så ska ni inte ha Spanska.”
”Inte alls?”
”De skulle fixa fram någon annan sa han, och att ni kanske kommer i en annan grupp.”
”Åfan…”, fick jag ur sig och var lutade sig över bordet medan hon betraktade det grånade träden utanför köksfönstret. ”Blir det rättegång?”
”Det är inte säkert än, de måste ha fällande bevis, och rättegångar brukar ta väldigt lång tid, gumman. Ibland flera år innan de ens kommer igång.”
”Aha”, muttrade jag såg hastigt mot klockan. ”Var det allt?”
Monicas röst blev med ens ännu djupare och allvarligare. ”Han sa att han ville prata med dig och Julia personligen, så han ringer nog igen.”
”Bäst jag varnar henne då.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.5) | Sabbe_sabbe - 9 apr 11 - 13:05- Betyg:  | sträckläst.
Underbar novell!
Mejla:)? | | Ferdos-Lina - 8 apr 11 - 23:01- Betyg: | | Jättebra,mejla när nästa del kommer! | | Jiejje - 8 apr 11 - 20:16- Betyg: | | Har saknat att läsa, fortsätt! | maddeemaddee - 8 apr 11 - 15:34- Betyg:  | riktigt bra! :)
mejla? :) |
|
|
|
