Känslor som är omöjliga att hålla inom sig. |
Du dog i en bilolycka 2001, jag var bara sex år gammal.
Min pappa var inte bara min pappa utan även min bästa vän,
och jag beundrade honom starkt.
När jag fick beskedet om att du hade försvunnit ifrån oss
så stannade mitt liv upp, jag tappade tidsuppfattningen
totalt. Åren gick men på något sätt kändes det som att
tiden stod stilla. Jag blev tonåring och allting fick ett
helt nytt perspektiv. Det var då jag verkligen insåg att du
var borta för alltid. Och känslorna som kom under den här
perioden var många gånger svåra att hantera. I mina tankar
önskade jag att jag var där du är nu. Allt jag ville var
att du skulle vara kvar och finnas här hos mig. Och att
allt skulle vara som vanligt. Trots att jag vet att det
inte kommer bli det. Jag upplever att du finns med mig
varje dag, jag pratar med dig trots att jag inte kan se dig.
På något vis så har detta hjälpt mig mycket i alla jobbiga
stunder som varit under dessa år. Det har varit och är en
svår kamp, men du har sagt att jag klarar allt, och jag
litar på dina ord.
- Vill man så kan man.
Jag vet att du vill att jag ska kämpa mig igenom detta,
växa upp, skaffa en bra utbildning, familj osv. Bara jag är
lycklig så vet jag att du är det också.
Det har varit en svår kamp, men många känslor indragna,
ilska, sorg och ensamhet. Jag känner ilska för att jag tror
att allt som händer är bestämt sen innan, och jag fattade
inte hur någon hade kunnat vilja att min pappa skulle dö just
då, just denna dag.
Sorgen, en uppväxt och i princip hela livet utan min pappa,
det är inte det lättaste, och jag saknar dig otroligt
mycket. Varje minut då jag är ensam, då är det dig jag tänker
på. Jag älskar dig pappa.
Ensamheten kommer ofta då mamma jobbar natt och mina syskon
är i stan på skola, när jag ligger på kvällarna och ska sova,
då kommer tankarna, jag är helt ensam nu, och det är det värsta
jag vet. Det är hemskt, jag känner mig sårbar. Och jag har ganska
svårt att visa känslor, men när det gäller dig pappa då är det
uppenbart. Det går inte att hålla tårarna inne, samtidigt som jag
inte kan låta bli att le när jag pratar om dig. Jag går ibland till
kyrkogården och tänder ett ljus vid din grav, det känns som en
stor tröst, samtidigt kan det kännas väldigt jobbigt då jag vet
att du för alltid är borta.
Detta kanske inte passar in så bra, men jag har fått
kommentarer som :
Du har ingen pappa.
Ursäkta språket, men vafaan är det för skitsnack?
Alla har en pappa, om han i livet eller ej det spelar
ingen roll.
För som i mitt fall, min pappa är död. Men han finns där,
jag vet att han gör det. Och han är min pappa, och det
kommer han alltid att vara.
Jag vet att jag har gjort mycket dumt för att komma till
dig. Till exempel att jag har skurit mig i armarna, boffat
bensin för att komma bort från verkligheten. Jag har fått
mamma att börja gråta över saker och ting. Jag har börjat
rökt, umgåtts med folk som jag vet att du inte skulle
uppskatta att jag gjorde. Men jag vill verkligen att
du ska veta att jag ångrar mig. Och att jag helst vill
ha det ogjort.
Om jag hade en önskan, endast en.
Då skulle det vara att få träffa dig,
vad det än betydde att jag skulle behöva offra
eller gå igenom, så skulle jag inte tveka på att säga
att jag vill träffa dig igen.
Kommer alltid älska dig.
Kommer aldrig glömma dig.
Din Åsa.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | savelind - 9 apr 11 - 01:01 | Ja, detta är en sann historia. Det är på grund av detta jag blivit den jag är.
Kommer aldrig bli som jag en gång var. | Valpen98 - 8 apr 11 - 21:51- Betyg:  | | Fin :") var det en sann historia?? |
|
|
|
