När himlen gråter |
- Ska vi inte be en bordsbön innan vi äter? frågade min lillasyster Lily och tog en stor tugga mat. Jag skrattade för mig själv och svarade:
- Självklart. Gode Gud, tack för allt du gjort för oss. Vi tackar dig för maten vi har på bordet, all kärlek i våra liv och för att vi existerar. Amen. Jag tog en stor tugga mat, och log mot Lily.
- Om Gud kan göra allt och ge oss allt vi önskar, varför gör han inte så att mamma kommer tillbaka? Min femåriga, underbara syster log ett gulligt leende blandat med sorg och förvirring mot mig.
- Du vet att mamma har det bra någonstans uppe i himlen.
- Ja, hon spelar säkert golf med Jesus. Hon älskade ju golf, log Lily.
- Ja, det gör hon säkert, skrattade jag och tog en till tugga av maten.
- När kommer pappa hem? frågade Lily mig på kvällen.
- Gumman, du vet att han inte gör det, svarade jag milt och strök henne över kinden.
- Kommer jag någonsin att träffa honom igen? Det blev tyst ett tag, allt som hördes var det mjuka smattret från regnet emot fönstret.
- Det är som om himlen gråter, sa Lily plötsligt. Jag vill inte att mamma ska gråta, varför är hon ledsen?
- Hon kanske saknar dig, svarade jag, gav henne en puss i pannan, släckte lampan och gick ut ur rummet.
Jag gick ner tilll vardagsrummet och satte mig i soffan. Jag tittade mig omkring. Soffan var trasig med många, stora hål i, den tjocka tv:n hade en antenn som satt snett och lampan i taket blinkade. Jag suckade, jag ville att Lily skulle ha det så mycket bättre än så här. Men när mamma dog i en bilolycka för tre år sedan, bröt pappa ihop och lämnade oss. Lily var bara två år då, och jag hade nästan inga pengar, så vi flyttade in i en smutsig lägenhet i en liten förort utanför Stockholm. Nej, tänkte jag. Tänk inte på det här, det gör dig bara ledsen. Jag slöt mina ögon och koncentrerade mig på det mjuka regnet utanför. Jag tänkte på vad Lily hade sagt; “Det är som om himlen gråter. Jag vill inte att mamma ska gråta, varför är hon ledsen?” Lily trodde i alla fall, precis som jag, att mamma hade det bra någonstans uppe i himlen, tänkte jag tyst för mig själv.
Jag kunde inte sova den natten, så nästa morgon praktisk taget släpade jag mig upp ur sängen och gick till jobbet. Lily lämnade jag hos hennes moster.
- Redo för ännu en dag fullproppad med rolig städning? Oscar log ett gulligt leende mot mig.
- Ja, dagens uppdrag är ju att skrapa bort tuggummi under alla bänkar. Härlig! skrattade jag tillbaka. Mitt jobb som städerska på Sofia skola hade aldrig varit lika roligt som nu. Sedan Oscar hade börjat här så hade det bara blivit roligare och roligare, jag längtade faktiskt efter att få gå till jobbet nuförtiden.
- Det låter kul, speciellt eftersom att det är med dig, log Oscar. Men innan vi börjar, kan du följa med mig ett tag? Han tog tag i min hand och sprang sedan ut för de öppna entredörrarna till skolan. Väl ute, så började han gå mot skogen.
Efter en stund så hade vi kommit fram till en liten glänta, där solen lyste in. Oscar gick fram mot kanten, så nära att det såg ut som om han skulle trilla ner. Jag sprang fram till honom, för att se till att han inte ramlade, men plötsligt satte han sig ner i det mjuka gräset. Först då tittade jag ut över kanten. Synen var så vacker att jag först inte fick fram ett ord. Ett stort vattenfall porlade sakta nerför en lång backe, gräset var äppelgrönt och doften av blommor vad överväldigande.
- Gillar du det? frågade Oscar försiktigt, rädd för att jag inte hade sagt någonting än.
- Det är helt underbart, stammade jag fram. Oscar tog min hand igen och log mot mig.
Vi spenderade hela dagen vid vattenfallet, bara pratade och skrattade. När jag var på väg hem så kände jag mig bubblig inombords, som om allt faktiskt skulle ordna sig till slut. Jag parkerade den lilla, skruttiga volvon och öppnade dörren till den sunkiga lägenheten. Lily satt vid matbordet och åt en liten yoghurt, medan moster Miriam läste tidningen.
- Förlåt att jag är sen, någonting kom emellan, jag skyndade mig fram till Lily för att ge henne en puss på pannan.
- Letade du efter mamma? Lily log ett hoppfullt leende mot mig. Jag sa inget, utan tog i stället upp en hundralapp för att ge till Miriam, men hon skakade på huvudet och sa:
- Du vet ju att jag jobbar gratis. Jag log mot henne och stoppade undan pengarna. Moster Miriam hade varit precis lika ledsen som jag var när mamma dog. Det var ju ändå hennes syster, hon hade varit med henne hela livet. Jag kände hur dom fluffiga molnen från dagen med Oscar började försvinna, och det ville jag ju inte, så jag log mot Lily och frågade:
- Vad ska vi göra idag då?
- Vara med moster! utropade hon glatt då.
- Moster ska åka och jobba nu, Miriam gav Lily en stor kram och omfamnade mig sedan lite lätt.
Efter många om och men, bestämde vi oss äntligen för att vi skulle spendera dagen i parken. Jag packade ner lite picknick och en stor filt. Det var så där jobbig varmt ute och Lily hade precis fått en ny vit, klänning, så hon snurrade runt i stora cirklar vid gungorna i den. Själv satt jag under ett stort ekträd och åt på en macka. Plötsligt kände jag hur en regndroppe landade på min kind, och sen en till, och en till, och en till. Det tog inte lång tid innan regnet hade tömt hela parken på folk. Jag började packa ihop filten och all mat, men då kom Lily fram och frågade:
- Ska vi gå hem?
- Det regnar ju! skrattade jag.
- Det gör väl inget? Kom, sa hon då och tog min hand. Hon gick ut i regnet och började snurra runt igen, fast nu höll hon i båda min händer så att även jag snurrade. Vi stod där och dansade i regnet nästan hela dagen, och både Lily och jag var...ja, lyckliga.
- Kan du läsa en godnattsaga för mig innan jag somnar? sa Lily senare på kvällen till mig.
- Jag har ju ingen bok, men jag kan nog komma på någon, blinkade jag till henne. Vad vill du höra?
- Någon om mamma, svarde hon beslutsamt. Jag kände hur min hals tjocknade till, som den alltid gjorde när vi pratade om mamma. Hur skulle jag kunna berätta en hel saga om henne om jag inte ens kan höra hennes namn utan att bryta ihop? tänkte jag för mig själv. Jag ville inte att Lily skulle se mig gråta, så jag sprang ut ur hennes rum och in i vardagsrummet.
- Förlåt, viskade Lily när hon kom in i rummet en liten stund senare.
- Du har inget att be om förlåtelse om, svarade jag och klappade med ena handen på den tomma platsen bredvid mig i soffan. Lily kröp upp där, och jag omfamnade henne lätt.
- Varför är du så ledsen då? Lily tittade upp på mig.
- Det är bara det att jag tyckte väldigt mycket om mamma, svarade jag och log ett sorgset leende mot henne.
- Lily trösta, sa hon och kröp ut ur min omfamning. Hon skuffade undan mig från min plats, så att jag satt på hennes, och hoppade själv upp på min. Sedan lade hon båda armarna om mig och började vagga långsamt fram och tillbaka. Jag kurade ihop mig i hennes lilla famn och hon släppte inte taget om mig på hela den natten.
- När vill du att jag ska hämta dig då? frågade Oscar i telfonen nästa dag. Det var lördag eftermiddag och han och jag skulle gå på vår första, officiella dejt.
- Miriam kommer hit och sitter barnvakt åt Lily vid klockan sex ikväll, svarade jag och log. Jag hade gått runt och skrattat hela dagen, Lily hade tyckt att jag var lite konstig, men jag brydde mig inte. Jag var bara så lycklig för att jag skulle få vara med Oscar igen.
- Okej, då kommer jag då. Inte en sekund för sent, jag lovar, skrattade Oscar och lade på luren.
- Syster har en pojkvääääään, skuttade Lily runt och sjöng. Jag skrattade bara åt henne, för hon var så söt i sin stora blåa rosett som hon hade i håret. Jag tittade på klockan, 17.00. Bäst att börja göra mig i ordning, tänkte jag.
Klockan 18.00, på sekunden, ringde det på dörren. Jag skuttade ut ur köket, tog en snabb titt i spegel, och öppnade sedan dörren. Där stod Oscar i en svart kavaj och ett par slitna jeans.
- Varsågod, sa han och räckte fram en bukett med röda rosor. Jag tänkte att du kanske ville ha en traditionell första dejt?
- Du känner ju mig! Tack för blommorna men du missade nog chokladen, sa jag och tog emot den fina buketten med ett lekfullt leende på läpparna. Oscar log, skakade på huvudet och räckte fram en stor chokladask. Jag visste inte vad jag skulle göra, han var så underbar, så jag log bara och tog emot den.
- Åker du nu, syster? frågade Lily
- Ja, det gör jag. Men jag lovar att jag kommer tillbaka ikväll igen, jag tog upp henne i min famn och pussade henne på kinden. Jag älskar dig.
- Jag älskar dig med, log hon mot mig.
Oscar och jag åkte förbi restaurang efter restaurang och eftersom att jag inte visste vad vi skulle göra, fick jag lov att fråga.
- Vad har du tänkt dig att vi ska göra? jag log.
- Äta, som på en traditionell första dejt, log Oscar tillbaka.
- Men vi har ju kört förbi flera restauranger, har du bokat bord på någon speciell? precis när jag sa det stannade Oscar. Jag gick ur bilen och tittade mig omkring. Vi stod nu i en liten återvändsgränd, som såg precis ut som dom brukar göra på filmerna. Oscar hoppade över ett stängsel för att komma till andra sidan och jag följde efter. När jag hade kommit över, började vi att klättra upp för en stege. Jag visste inte riktigt vad jag skullle tänka då, så jag tänkte inte på något speciellt. Bara att kvällen var väldigt vacker, och mild. Oscar sträckte sig efter min hand och drog upp mig på taket som stegen ledde till. Jag ställde mig på det hårda betonggolvet och tittade ner, till min förvåning så var vi otroligt högt uppe. Jag fick lite svindel, även om jag aldrig hade varit höjdrädd föut, så jag vände mig om och tappade andan av det jag såg. Det var flera hundratals doftljus som lyste upp taket. Jag kunde känna värmen och dom doftade svagt av vanilj, min favorit. Mitt på golvet stod det ett litet, runt bord som var dukat med mat och champagne. Jag vände mig mot Oscar och han drog ut stolen åt mig. Jag satte mig ner, andlös.
- Det kommer att bli en underbar kväll, log Oscar mot mig och högg in i musslorna som låg på tallriken.
Han fick rätt, kvällen blev verkligen helt underbar. Vi skrattade så att vi grät, samtidigt som vi pratade om verkligt djupa saker. Även om jag hade velat stanna längre så gick det inte, Lily var ju hemma och väntade på mig. Oscar körde hem mig i lugn fart och gav mig en godnattpuss på trappan. Jag fnissade som en liten flicka, tog upp nycklarna ur min ficka, och låste upp dörren. Jag märkte direkt att det inte var som det borde. Det var alldeles för tyst och jag kunde inte känna den energi som Lily alltid hade med sig. Jag gick runt i lägenheten, men varken hon eller Miriam var där. När jag till slut kom in i köket så möttes jag av två polismän. Jag var lite smått hysterisk och skrek praktiskt taget ut alla mina frågor om var dom var, vad som hade hänt, när det hade hänt och om dom mådde bra.
- Din moster är på sjukhuset, hon mår bra, sa den ena polismannen. Men Lily... han harklade sig. I det ögonblicket kom pappa in genom dörren. Han såg ut precis som för tre år sedan, med slips cch mustasch och hela köret.
- Vad gör du här? Jag grät nu, det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Jag började skrika åt honom att han var ett jävla svin och frågade hur han vågade visa sitt förrädiska ansikte här.
- Ta det lugnt, din pappa är här för att berätta om Lily. Hon och din moster skulle åka till affären men råkade köra lite fel och frontalkrockade in i en annan bil. Din moster klarade sig, men Lily... han harkalde sig igen.
- Hon omkom, avslutade pappa åt honom. Mitt huvud började snurra, allt blev så förvirrat. Jag förstod inte vad de sa, ville inte förstå. Jag tog ett hårt grepp om nycklarna och sprang ut genom dörren.
Jag visste precis vad jag måste göra, det fanns inget annat val. Hela min värld hade precis rasat och tårarna fortsatte bara att rinna. Det började regna lite lätt nu, Lily var nog ledsen över det beslut som jag hade tagit. Men himlen skulle aldrig mer behöva gråta så länge hon, jag och mamma var där tillsammans. Så kom jag att tänka på Oscar, kära Oscar. Han var så underbar, så otroligt snäll, men jag kunde bara inte leva utan Lily. Han skulle klara sig, han skulle må bra, tröstade jag mig själv med. Jag ställde mig vid spåret. Spårvagnen kom i rasande fart, det fanns ingen återvändo nu, jag tog bara ett litet, befriande steg fram. Ett steg som de allra flesta kallar för slutet, men vad jag kallade för en ny början.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | 134643 - 7 apr 11 - 20:56 | Wow, underbar..
Verkligen, helt underbar! | briscoforevigt - 7 apr 11 - 00:06- Betyg:  | | jag gråter.. känner igen mig :( |
|
|
|
