Oskuldsfulla själar - ONE - |
Under stjärnprydda himlavalv, vilar oskuldsfulla själar
Under ett hav av gnistrande stjärnor och ett himlavalv som sträckte sig så långt ögat kunde se, befann sig två små flickor under dess beskyddande hölje…
De såg på varandra med två mycket fundersamma miner. Lite väl fundersamma för deras moders smak, som alltid observerade dem med sitt ena gråstarrsöga. Egentligen fungerade det som hennes båda ögon; det andra hade blivit skadat och blint sen hon var barn då hon befann sig under himlavalvets skydd hon med.
Narissa log ett snett leende, nuddade vid hennes väns axel och lutade huvudet mot en träpalm. Hon fick gåshud av att befinna sig så nära Fatima medan hon berättade om Mecka och den långa färden genom öknen. De var unga, vackra och oskyldiga små flickebarn. På något sätt var det just det som skiljde dessa ökenbarn från resten av världen som numera befann sig i ett mediahatande tillstånd styrt av makter vars namn barnen aldrig skulle kunna lära sig att uttala.
”Så du menar alltså att Profeten Muhammed gick hela vägen till Medina eller var det med hans karavan eller vänta nu…”
Fatima log och återberättade historien som hon fått lära sig i Koranskolan. Hennes tjocka svarta lockar krusade sig under slöjan och hon drog den svarta kåpan hårdare kring sina smala axlar.
Under detta långa, fantasieggande och högst islamiska ordutbyte, flög det en fjäril som lojt satte sig på Fatimas axlar. Narissa skrattade korthugget och pekade på den tjuvlyssnande lilla krabaten.
Fatima fångade insekten och lade den i handflatan, viskade några verser ur Koranen och lät den sedan flyga iväg. Narissa fick något fundersamt i sina ebenholtssvarta ögon.
”Du viskar Koran, berättar profetior och ber alla dina fem böner. Masha’Allah, Gud vare med dig, Fatima. Du doftar av paradis och eftervärldens sötma.”
Fatima fick något ömt i blicken och kysste henne lätt på pannan.
”Om så vore fallet, Ya bint, så är både du och jag lyckligt lottade i eftervärlden.” Flickebarnet vände sig dramatiskt mot himlavalvet som färgats koboltblå under nattens gång. Ett mäktigt stjärnfall prydde det fridfulla höljet och de både flickorna drog förundrat efter andan. En vacker melodi spelade i deras hjärtan när de sedan lade sig till rätta på ökenmattan med sorglöshetens avstamp i sina hjärtan. De var barn. Bara små flickor som dagen till ära hade beskyddats av Allahs hand. 2 mil bort skulle trupper av västerländska arméer tåga in för att erövra deras vackra ökenserenader och oskuldsfullhet.
Flickebarnen hade fått en ledig stund från kriget som skulle komma. Ett krig som för alltid skulle skilja dem åt. Narissa skulle bli hora för arméerna och Fatima skulle dagen därpå skjutas på vägen till Koranskolan. En nåd given från deras Gud som med sin skyddande famn skulle föra dem båda till ett bättre ställe i eftervärlden. Väl där skulle Narissa möta sin älskade Fatima och de skulle skratta åt livets alla mysterier.
Tankarna om den natten när de sov under himlavalvet skulle för alltid dröja sig kvar i deras minnen.
*
Inspirerat av sanna händelser
Copyright - all rights reserved
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Cupio - 8 apr 11 - 09:39- Betyg:  | Oerhört vackert! Du har förmågan att använda orden på rätt sätt och jag älskar att läsa varje mening!
Man blir så varm om hjärtat när man får chansen att läsa texter som den här. Tack! | | JennnyJ - 5 apr 11 - 11:05- Betyg: | ÅH. min far har sagt till mig att texter med för mycket beskrivande ord, för mycket fina formuleringar kan bli tungt och jobbigt att läsa. till och från håller jag med honom och när jag väl börjat banta bort de fina ord som jag egentligen älskar läser jag en av dina texter och slås alltid av häpnad. för när du använder dig av orden och formuleringarna som i andra historier skulle kännas tunga är det som om pappas ord försvinner ur min skalle. dina texter blir aldrig för tunga, de målas upp framför mig som en underbar, underbar saga och allting passar så bra ihop att jag avundas varje stavelse. den här historien var riktigt, riktigt vacker och jag älskade varje ord av den. den var så djup samtidigt som oskuldsfullheten lyser om karaktärerna. och slutet. åh slutet. så underbart. den här historien kommer, liksom alla andra du skrivit och som jag älskar mer än man borde älska någons texter, följa med mig länge, länge, länge och jag kommer som alltid vandra omkring i min egen värld och fundera på hur du gör när du formulerar dig såhär stört fint. om pappa någon gång säger att för mycket fina ord och för mycket vackra meningar ska jag visa honom en av dina historier. jag lovar, då kommer han ändra sig.
/din för eviga tider trogne läsare, Jenny |
|
|
|
