Nicholes Life HP-FF (Del 11) |
Den enda som får mig att fortsätta är Jenny :D och såklart mig själv ;) (Skulle vilja påminna er om att själva historien är min, de flesta karaktärerna (och det,)är Rowlings:))
Familjebekymmer?
Nichole!
Hon höjde blicken och såg in i mina ögon. Hennes ögon var kolsvarta, trots att de brukade vara ljust blåa.
Jag kollade förskräckt in i hennes mörka ögon. "Mamma?" Frågade jag henne försiktigt. Hon vände bort blicken, jag försökte se vad hon kollade på, och märkte det. Hunden. Jessicka nickade försiktigt mot utgången hunden nickade tillbaks, och i nästa sekund var båda borta. Mamma hade förvandlat sig, och hunden följt efter henne. Jag suckade argt och tänkte.. `varför inte prova?´ jag hade ju ändå läst en del om det. Fast jag hade ingen aning om vad jag skulle bli. Jag gick ut från det lilla rummet som var gömt bakom en av bokhyllorna.
Väl ute ur själva biblioteks avdelningen gick jag självmant åt höger för att komma in till balen igen. Innan jag hann gå förbi sista dörren till stora entrén fick jag syn på något som nästan fick mig att dö. Min, fyra år äldre syster satt och grovhånglade med Draco.. Vad i helvete!? Jag gick med jävligt bestämda steg mot henne, drog henne ur armarna på hennes lillebror, och så smal som hon var nästan släpades hon nästan med efter mig. Jag gick med raska steg uppför trappan med henne i ena armen. Jag öppnade en valfri dörr till vänster och gick fort in i en av de så kallade `samlingsrummen´. Där satte jag fort ner henne på en stol och satte mig på det hårda ekbordet. Här inne hade jag aldrig vart förut. Rummet var vitt med ett svart golv, en soffa på en sidan och ett litet bord intill väggen. På golvet låg en röd matta och täckte det svarta marmorgolvet. "Avundsjuk Nichy?" Frågade hon och avbröt den lite kusliga tystnaden. "Aldrig." Sa jag medans jag tänkte ut vad jag skulle säga. "Så vadå?" Fortsatte hon. Jag drog in ett tungt andedrag och pratade på. "Cat, Draco är din brorsa." Jag kollade in i hennes ögon, förut var de retsamma, nu var de runda av förvåning. "Är.. Är det sant? Vet han om det?" Frågade hon efter några minuter. "Det är sant, och.. Jag vet inte om han vet." Sa jag lite lätt. Hon nickade och reste sig upp och gick. Själv satt jag kvar. Egentligen samtalade vi nästan aldrig. Vi bara retade varann då och då. Varför kunde inte vi vara syskon som alla andra?
Jag gick ut från rummet med klänningen uppdragen till knäna. Jag svängde mot vänster och gick fram i de lite lätt ekande korridorerna. Jag läste orden på varje dörr, badrum, kök, toalett, samlingsrum, (flera stycken), sen till den sista. `Privat´. Jag drog sakta fram min hand mot det rund gyllene handtaget. Jag försökte lätt att öppna det men misslyckades. Den var låst. Jag drog fort fram min svarta trollstav ur den vänstra armen, den satt självklart inpetad i klänningens arm, likaså märket satt där. Jag tryckte lätt spetsen mot handtaget och tänkte starkt. "Alohomora," sa jag tyst när det inte funkade med en tyst formel. Den knycktes till och dörren öppnades. Jag steg tyst in i rummet. Det var inte mörkt och dystert som alla andra rum. Detta rummet var ljust. Golvet var av marmor, precis som överallt i huset. Men det var vitt. Vitt! Taket var vitt, väggarna.. Tja, de syntes inte. Runt om i rummet stod bokhyllor. Vanliga hyllor. I mitten på en röd.. Gryffindor?, stod ett mörk brunt ekbord med fyra stolar på varsinn sida. Varav en stod på den ena kortsidan. Min blick vilade på mattan. Hade mamma varit Gryffindorare? Jag kunde inte tappa bort tanken. Men min blick gick runt i rummet igen. Det stod fyra hyllor med porträtt, tidningsurklipp, foton och en liten kista stod på den mellersta hyllan. Jag gick fram till de svarta hyllorna och kollade länge på foton och urklipp som stod där. Ett var av vilket jag kunde förstå. Mamma som ung, med någon som var väldigt lik Harry, en rödhårig, och en blond kvinna, tre barn, en man med charmigt leende och rufsigt hår, och en som såg lite sjuk ut. De passade inte alls in. De var så olika på alla sett. Men de såg så glada ut ändå. Ett litet pergament stycke låg under fotot. Jag lyfte på porträttet och läste på pergamentet.
Remus, Måntand, Sirius, Tramptass, James, Tagghorn, Lily, Victoria, mina döttrar och såklart jag, Jessicka, den svarta korpen.
Var namnen på personerna som log i fotot. Ett annat foto fick min blick, jag stirrade länge på det innan det gick upp ett ljus för mig. Det måste ha varit när mamma var ung. En lite muskulösare version av Draco, med lite längre hår, och en yngre version av mamma, långt svart hår, röda läppar och en röd klänning. Var det Lucius och min Morsa!? Ett annat foto var på en lite äldre mamma och en annan smal kvinna. Hon hade tjockt lockigt hår och lite tunga ögonlock. Bellatrix Lestrange? Det gick inte ihop på något sett för mig. Allting var så snett, hon kämpades för de onda, samtidigt som hon kämpades för de goda. Det var knäppt.
Efter flera blickar på de olika foton som stod på hyllan, lyfte jag upp en tidningsartikel och började läsa ur den.
Jessicka Hawk!
En mycket ung begåvad flicka, uttalade en oförlåtlig förbannelse inom Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Hon sägs ha blivit upprörd och skulle ha uttalat förbannelsen flera gånger mot sina vänner. Hon blev självklart relegerad när händelsen kom till tala, efter hela två veckor. Hon blev inte förd till Azkaban, eftersom hon är mycket ung, men i stället får hon inte gå färdigt sin utbildning.
Jag kunde verkligen inte tro det om mina egna mamma! Hon som verkade så oskyldig! Fast det är hon ju självklart inte, hon tjänar Mörkrets Herre, dödar människor flera gånger varje månad. Torterar folk. Hon hjälpte ju till och med Bellatrix att tortera Nevilles föräldrar! Men det är ju så konstigt, Bellatrix, Rodolphus, Rabastan och Barty Crouch Jr blev ju fångar i Azkaban efter det. Allting har vänts upp och ned nu! Vad i helvete är det här?
Ur en annan synvinkel
"Jag har försökt herre. Hon ger mig ingen uppmärksamhet. Det funkar inte." Stammade pojken ur sig. "Du sa att du skulle lyckas, hon skulle vara död nu. DU satt att du skulle klara av det." Skrek Voldemort väsande ut medans han fortfarande höll trollstaven i ett krampaktigt tag riktat mot pojken. "Hon hatar mig, varför vet jag inte! S-snälla, Herre jag ber dig. Ge mig ett försök, jag kan klara av det innan vintern." Stammade pojken ur sig. Han visste att det inte skulle låta bra om han lät sig säga ett ord som `jul´. Han skulle bara få ännu mer tortyr. "Ynkrygg! Vi måste få henne ur vägen. Hon kan visa sig vara ett hot. Det går knappt att tränga sig in i Harry Potters hjärna när hon är nära honom! Jag har dessutom fått reda på vart Harry Potter befinner sig just nu. Med hans vänner." Väste Voldemort innan han släppte taget om tortyren på pojken.
Nichole
En ilande smärta drog fram i vänsterarmen. Han kallade.. Nu också! Jag stegade fort ut ur rummet, tryckte lätt igen dörren och skyndade iväg som blott en skugga mot platsen där dödsätarna skulle mötas. Jag drog ett djupt andetag när jag stannade upp i salen, masken var på, och jag hade en svart kappa runt mig, varken Harry, Ron, Hermione, eller någon ur familjen Weasley skulle veta att det var jag. Till slut befann han sig där. Eller ja, någon sekund senare rättare sagt. Jag slängde en blick bort mot Harry, han gnuggade sig i pannan. Jag förstod inte hur jag kunde ta med honom hit. "Mina medhjälpare! Så kul att se varann igen, inte sant?" Väste Voldemort, medans han gjorde en grimas som antagligen skulle föreställa ett leende. "Jag har nu med största besvikelse fått reda på att vi har en oinbjuden, flera oinbjudna gäster här ikväll! Vet du vilka dem är Jessicka?" Han vände sin ormliknande kropp mot mamma. Hon skakade på huvudet. "Nåja, eftersom du inte vet. Det är Harry Potter!" Voldemort hade överlistat oss, han hade fått reda på det. Min blick flög än en gång bort mot Harry, han såg förskräckt ut. Voldemort vände sig mot honom. "Nåja, ställ dig upp." Väste Voldemort. Han satt kvar, hans hand lutade sig mot fickan. Han fick upp trollstaven samtidigt som hela rummet blev en stor dimma. Plötsligt stod där vita silhuetter. Det blev ett kaos i hela salen, och besvärjelser flög hit och dit. "Avada Kedavra," skrek Voldemort med båda händerna om trollstaven mot Harry. Han besvarade genast med "Expelliarmus," vilket gjorde att formlerna krockades. Harry hade fått tillbaka sin vanlig form. Själv visste jag inte vad jag skulle göra. Jag, liksom alla andra dödsätare hade förlorat sina masker nu, och stod helt enkelt och duellerade med någon från den andra sidan. Den goda sidan. Jag bet mig i tungan och hoppades att det bara skulle vara en dröm. Men gud så fel ute man kan vara ibland. Min blick flög omkring på människorna i rummet. Självklart fastnade min blick på något, eller rättare sagt någon. Han var mannen på fotot, Tramptass, Sirius Black. Jäveln som kommer nu, och kämpar för de goda. Håller en så kallad låg profil. Då kunde han väll lika gärna kommit när han bröt sig ur Azkaban, hem till mamma, mina systrar och mig? Självklart inte.
Man kan ju fundera lite ;)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 4 apr 11 - 21:00- Betyg:  | OH. Undrar vem det var som Voldy torterade - kan det vara någon vi känner? iiiih, spännande det här! det syns verkligen att du försöker få med mycket beskrivningar och inte bara hoppa runt i berättelsen och jag uppskattar verkligen det! hade gärna läst mer om systerns reaktion på att Draco var hennes bror, en spännande bit :P annars, häftigt avslut och jag hoppas att du fortsätter snart så att jag får se om Harry och compani kommer därifrån oskadda. underbart! vill även ha ett möte mellan Sirius och Nicole ;))
ha det bäst du underbara.
/JvJ |
|
|
|
