Vem försöker du lura? [22] |
Sådär ja! Efter några dagars stenhårt plugg och något man kan likna ett socialt liv, tänkte jag ge ut del 22!
"Varför skriver hon med röd text? Har hon helt tappat greppet?"
Ja, det skulle man ju faktiskt kunna tro, men icke, utan här kommer en del ur Carls liv. Även om han verkar något impopulär hos er läsare måste jag ge honom samma chans som Anton!
(Del 23 kommer dock att vara från Jennys perspektiv, oroa er inte; jag har inte glömt henne)
Tack så mycket för alla fina kommentarer! Det värmer och är otroligt kul att läsa när man loggar in, tackar tackar! Hoppas ni gillar den här delen :)
Carl
Varje gång jag såg Jenny verkade mitt hjärta hoppa över ett halvt slag och hela jag kom i otakt. Varje gång jag såg henne med den där Anton rusade mitt hjärta lite snabbare och svartsjukan kokade i hela min kropp. Jag trodde inte att det var något mellan dem direkt, men sättet jag såg på Jenny var för starkt för att jag inte skulle kunna bli avundsjuk på honom. Han kunde gå med henne, prata om vad som helst och hålla hennes hand, skulle kunna kyssa henne i en skolkorridor om han fick lust.
Jag skulle aldrig kunna göra något sådant med henne, vi skulle behöva smyga hela tiden, vara dömda till att älska i hemlighet. Trots det hade jag gått till hennes stuga den där morgonen, och trots att jag var mer än väl medveten om vilka följder det här skulle få var jag beredd att leka med hennes känslor. Jag fick hoppas på att hon själv skulle inse att det här var ett misstag, att det här inte skulle fungera i längden och att hon skulle avsluta det så småningom. Helst så snart som möjligt, trots att jag skämdes över att jag själv inte hade självbehärskning nog att ge upp henne så snart, tanken gjorde mig rent utav illamående.
”Men låt bli!” fnittrade någon av tjejerna i klassen bakom mig, och jag kvävde en liten suck.
Det gladde mig av någon anledning att Jenny inte var en av de där utseendefixerade små skitungarna som förstörde på lektionerna och ansåg sig vara tuffa, förmodligen hade jag aldrig lagt märke till henne på det här sättet då. Jag vände uttråkat blad i tidningen som jag slött ögnade igenom, men knappt registrerade vad den handlade om eftersom allt jag kunde fokusera på var Jenny som satt ett säte snett framför mig, bredvid den där Anton. Jag rös till lite men tvingade ner blicken igen, och plötsligt kände jag hur någon knuffade till mig lite lätt på axeln.
”Hm... va?” sade jag lite förvirrat utan att egentligen veta vem jag sade det till.
Självklart hade det varit Erik som försökt få min uppmärksamhet.
”Ska du eller jag informera om vilken film som ska visas nu?” frågade han och gav mig ett lite lätt frågande leende.
”Du kan köra på, du sitter ändå ytterst” svarade jag enkelt eftersom jag inte hade någon lust alls att ställa mig där framme med en mikrofon framför munnen och försöka annonsera vilken film som skulle visas, hur lång tid det var kvar tills vi var framme och sådant tråkigt. Erik kunde få göra det om han ville, dessutom hade han en skön stil och fick eleverna att skratta, jag tvivlade på att jag skulle klara av att få dem att göra det nu, så pass frånvarande som jag var. Allt jag kunde tänka på var den där morgonen i hennes stuga. Jag rös till av välbehag men var tvungen att koncentrera mig eftersom Erik började säga något mer.
”Okej, vi får hoppas att inte gamarna slukar mig levande…” mumlade han skämtsamt och jag gav honom ett hastigt flin.
Han försvann iväg och började snart informera alla i som hörde vad som snart skulle ske, och efteråt blev det tystare i hela bussen, filmen hade nämligen startat. Jag kände att sätet sänktes lite lätt när Erik slog sig ner bredvid mig, och plötsligt var jag tvungen att lyssna på vad han hade att säga om gammal grekisk arkitektur. En vanlig dag hade jag faktiskt varit intresserad, men just då kretsade bara mina tankar kring Jenny, och när Eriks röst äntligen tonats bort slöt jag ögonen och lutade mig mot fönstret för att sova lite.
När jag väl vaknade hade jag en sprängande värk i nacken och kände mig olustigt stel när jag försökte sträcka lite på den. Försiktigt vred jag fram och tillbaka på huvudet för att återfå rörelsen i kroppen och långsamt rullade jag axlarna lite fram och tillbaka. Att man kunde bli så väldigt stel av att bara sova. Jag masserade lite trumpet min nacke med ena handen, kastade en blick framåt och kände hur en okontrollerad ilska sköt upp inom mig när jag förstod vad jag såg. Anton hade en arm runt Jennys axlar, och hon låg uppkrupen mot honom. Jag var inte säker på hur det var meningen att den där beröringen skulle tas, men för mig var det långa vägar mer än bara vänskapligt. Jag rynkade irriterat pannan, kastade en koll på klockan och insåg att det bara var en kvart kvar tills vi skulle vara framme, och jag såg genast på Erik.
”Tar du informationen igen, eller vill du att jag ska göra det?” frågade jag och såg frågande på honom.
”Äsch, du ser sliten ut, jag tar det” flinade jag och gav mig en lätt klapp på axeln, och jag nickade kort mot honom innan jag plockade ihop mina saker för att vara beredd att gå ut ur bussen så fort som möjligt.
Efter ungefär en halvtimme att bussen stannat hade alla ungar fått med sig sin utrustning, och jag såg mig omkring för att se om Jenny var kvar, men hon verkade ha försvunnit ganska tidigt. Jag hoppades för allt i världen att hon satt på busshållsplatsen och väntade på att jag skulle komma, och att hon inte hade ångrat sig och bestämt sig för att jag var äcklig och konstig som tyckte om henne så att det här skulle få ett snabbt slut. Det gick emot mitt hjärta att tänka så, men trots allt visste jag att det skulle vara bäst för oss båda, för oss alla, om vi avslutade det här, vad det nu än var, och återgick till våra vanliga liv som lärare och elev. Långsamt smällde jag igen bildörren efter mig, vred om nyckeln och hörde den välkomnande motorn surra igång och värmen smyga sig runt i bilen och värma upp min fortfarande stela kropp. Jag andades tungt ut, backade bort från parkeringen och styrde ut på vägen. Ju närmre busshållsplatsen jag kom, desto säkrare blev jag på att Jenny inte stod där och väntade, men ju mer jag tänkte på det desto svårare var det att vänja sig vid tanken på att hon inte ville ha mig, att hon inte tyckte om mig.
Mina tankar sköts dock bort med en sådan kraft att jag nästan glömde att svänga in vid busshållsplatsen, men jag lyckades ändå och bromsade in framför en liten silhuett som reste på sig och drog en hand genom sitt svarta hår medan jag stannade bilen. Jenny stod där, hon hade väntat på mig och hon hade inte valt Anton framför mig. Värme fyllde min bröstkorg och när hon öppnade dörren och slog sig ner på sätet bredvid mig, med ett lätt nervöst leende iakttog jag henne med glittrande ögon och sträckte fram en hand mot henne för att smeka hennes kind. Så fort mina varma fingrar snuddade vid hennes kalla kind rodnade hon, och ett välbekant pirrande fyllde min kropp då jag förundrades över hur vacker hon var.
”Hej” sade jag mjukt och drog en hand genom mitt hår, nästan nervöst, medan jag riktade blicken mot vägen istället, satte på blinkern och svängde ut på den ganska tomma vägen.
”Hej” svarade hon med en röst som jag nästan inte förstod tillhörde henne.
Hon hade alltid varit så tunn och bräcklig, men nu verkade hon lite säkrare och hennes röst och kroppsspråk var inte lika blygt som innan, hon verkade ha blivit något modigare än innan den här resan, och jag undrade om det var min eller Antons förtjänst. Jag hoppades på det första.
Jag tryckte in nyckeln i första låset, vred om och tryckte ner handtaget för att öppna dörren, men det gick inte och jag kände att paniken kittlade mig, men så kom jag ihåg låset som var lite högre upp.
”Åh, jag brukar aldrig låsa det här låset” sade jag och kastade en snabb blick på Jenny som tålmodigt stod och väntade någon halvmeter bakom mig.
Efter att jag lyckats krångla upp lås nummer två tryckte jag ner handtaget igen, och den här gången öppnades dörren lätt som en plätt. Jag lät Jenny gå in först och sedan stängde jag efter mig. Snabbt snörade jag av mig mina skor, släppte ner min bag i hallen och tryckte mig förbi Jenny så att jag kunde ta mig bort till köket. Jag tackade mig själv för att jag städat lägenheten innan vi åkt iväg, och tackade även de övre krafterna att det var lördag, så det skulle inte vara skola förrän om en dags ledighet. Jag sträckte mig upp efter två koppar i ena hyllan och kände mig förvånansvärt lycklig.
”Kaffe eller te?” frågade jag till henne ute i hallen.
Att ha träffat Jenny måste varit det bästa som hänt mig.
Drop a comment! :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | StuckMeInPieces - 24 apr 11 - 20:29- Betyg:  | | underbar fortsätt skriva, mejla nästa del<3 | | SingingAries - 5 apr 11 - 19:39- Betyg: | Mejla nästa!
Skulle längtar efter lite mer Jenny perspektiv.
Nu har man lite mer att tänka på när man läser vad hon tycker om killarna. | | Samme15 - 3 apr 11 - 22:49- Betyg: | vill ha mera :D
mejla nästa :) | Sabbe_sabbe - 3 apr 11 - 21:50- Betyg:  | | Men nej inte carl :(((((MEJLA! | | gillardig7 - 3 apr 11 - 21:29- Betyg: | Omg, nu kan jag inte bestämma mig,Anton eller Carl <--- Båda är så söta. D:
MERMER! | | sztiz - 3 apr 11 - 21:10- Betyg: | | undrar vad som kommer att hända :D <3 mejla?! | | Nea96 - 3 apr 11 - 20:24- Betyg: | | massor massor jäääättebra!!! :D | | Edwin82Therese98 - 3 apr 11 - 20:18- Betyg: | Hihi nu gillar jag Carl,
men har tyvärr suttit ett tag med en annan kommentar,
så du får en kort. Förlåt, men älskar den här ändå.
Jaja.. Jag suger som sagt på kommentarer.
Men mejla nästa iaf, och nöj dig med en kommentar iaf.! <3 |
|
|
|
