Mobbad |
Jag vet att alla de som är mobbade, varit. Känner precis så här som jag skriver nu.
Genom de ljusblåa skolkorridorerna går jag som ett spöke. Lyssnar på vartenda ord som sårar, men inget som hjälper. För det finns inte ens några. Den enda vän jag har är spöket som går bredvid mig. Den enda lycka jag bär är rakbladet. Den finaste som finns är min nalle. För de finns alltid när jag kommer hem med tårar i ögonen. De finns alltid när någon retat mig för hur jag ser ut. Fast när jag väl kommer hem och tvättar bort sminket kommer en vacker flicka med ljust blont hår, blåa ögon fram. Hon är perfekt men ingen tycks se det när hon går genom skolan med sina böcker i famnen.
Det går illa, så som det alltid går. De tuffa killarna drar med mig ut på baksidan av skolan. Där står de och slår på mig tills jag hostar upp blod, har alldeles för våta kinder och tårarna inte går att stoppa. Där står dom tills de är nöjda. Men jag vet. Att innerst inne är de rädda. Rädda att jag ska säga något om de inte slutar med vad de redan håller på med.
När jag traskar in igen går jag direkt mot toaletten. Där står ingen annan än skolans värsta gäng och röker. När jag ser dem och de ser mig vill jag gråta och skrika högt. Men i stället tar de tag i mig och slänger in mig på en av toaletterna för att doppa mitt huvud i toan. Jag börjar gråta. De tar mig inte på allvar. De tar mig som en docka.. En docka de kan ta upp och leka och slänga med när helst de vill.
Den enda gång jag känner mig uppskattad. Det är när du, en gammal vän går fram till mig. Pratar med mig och skrattar högt med mig. Sen nästa dag förväntar jag mig att kunna prata med dig på samma sätt. Men då skrattar du högt med dina vänner igen. För nu är de tillbaka. Jag är bara en liten docka. En liten docka du kan ta fram och leka med.
Hur jag orkar? Jag vet inte. Men när jag väl kommer hem känner jag att jag inte kan svika min älskade bror, min älskade mamma, eller min älskade lillasyster. Hon som står och ser på mig i sin lilla chockrosa klänning, sitt lockade hår och sina bruna ögon. Hon ler som en ängel och har en tiara över huvudet. Hon ler alltid mot mig. Kommer in i mitt rum och ligger bredvid mig. Hon säger att hon beundrar mig så. Men jag förstår inte hur hon kan.
Jag vill ta mitt liv men kan inte. Jag vill ta en av de silvriga knivarna, en gaffel om jag får och sticka den rakt in i mitt hjärta. Eller så vill jag slänga mig ner från en skyskrapa, eller en bro. Jag skulle dö på vilket sätt som helst. Bara det skulle gå fort.
Jag går in i korridoren där jag ska ha nästa lektion. Där sitter världens underbaraste kille. Han är lika olycklig som mig, och han är vacker som ingen annan. Han ser inte åt någon. Det enda han bryr sig om är sin nalle och sitt rakblad. Precis som mig. Han har mörkt gråa ögon, svart hår och går runt med huva.. Huva.. Huva.. Varje dag. Om han bara kunde ta av den så jag kunde se hans ansikte. Men det kommer han aldrig göra.
Efter lektionen går jag ut igen. För att möta världen igen. Jag får bara skäll av lärare. Kallas till rektorn för att ha tjuvrökt på toaletterna, slått upp minde elever och doppat folks huvuden i toaletterna. Jag kan inget annat än gråta. INGEN förstår mig. Bara min guldigt bruna nalle.
Jag går trött hem på vägen utan att bry mig om bilarna som tutar och folket som skriker. Bara jag slipper, vilket jag inte gör. De måste såklart gå förbi och slänga ut fula kommentarer om min klädstil, hur jag ser ut. Varför jag är smal och en massa mer. Men. Jag har försökt ändra på mig, jag blev smalare. Min klädstil blev vackrare, sådär som killar vill ha det. Men jag misslyckas. Det handlar aldrig om utseendet, det handlar om personligheten. Nu vet jag det.
Väl hemma i den säkert tjugovåniga skyskrapan går och går jag så mycket jag kan upp för de blanka trätrapporna. Det är säkert tjugo miljoner steg. Men jag orkar. För jag har inget att förlorara. Längst upp där vi bor hämtar jag min nalle. Tar med den och en bit papper där jag skriver. "Förlåt. Men livet är tufft. Speciellt för mig." Sedan fortsätter jag gå upp för trapporna. De oändliga trapporna. Tillslut når jag toppen. Jag blickar ut över marken, havet, allt som finns där. Jag kollar rakt ner på gatan där nere. Det är dit jag ska.
Jag lägger pappret i fickan och stället mig på kanten. Det har gått för länge nu. Jag orkar inte hålla ut längre, jag brister i gråt. Jag samlar min styrka. Jag hostar upp blod, fast varför vet jag inte. Någon bakom mig tar min hand och kliver upp bredvid mig. Det är han. Världens vackraste, underbaraste kille. Det är Celvin. Jag kollar med mitt sminklösa ansikte, mitt blonda hår och mina blåa ögon och mina våta ögon på honom. Han tar ett hårt tag om min hand, och jag håller kvar i hans. Lika hårt som han håller i min. Han är underbar. Han gråter han med. Jag vänder min blick mot hans och han besvarar den och blickar in i mina ögon. Han ler med gråten i halsen och tårarna på kinderna. Jag lutar mig fram och kysser honom. Han kysser mig tillbaks. Sedan. Helt underbart faller vi. Det sista jag ser är min lilla systers oförståndliga ansikte och mina storebrors silhuett. Han springer fram till kanten och ser mig falla, han skriker åt mig att stanna. Stanna fast det är försent. För nu håller jag om någon annan någon jag valde att falla med. Celvin, och vi villa falla. Så jag faller med mitt livs kärlek.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | xDOLPHiNx - 10 sep 11 - 11:33- Betyg:  | De två första textetna, jag kommer alltid att komma ihåg det.
Gråten nallen och rakbkaden. Känner igen mig så mycket.
Känner hur mina tårar rinner på min kind just nu.
Underbar text! | | Edwin82Therese98 - 28 apr 11 - 23:49- Betyg: | | Sorgset :`( Åhhh den sista raden i mitt hjärta. Du lyckas alltid få till det du. På något sett fängslar du mig med. Tack för ditt meddelande och alla dina kommentarer, har addat dig på world of warcraft nu. :] Så stark dikt. FORTSÄTT KÄMPA! Det finns alltid någon. "Stanna fast det är försent." Åh ett sånt hål i mitt hjärta. |
|
|
|
