Hp ff - Have you heard the rumours? [del 18] |
jag vet att det tagit tusen år för mig att skriva den här delen, jag har under flera dagar gått och funderat på hur jag ska börja den och det var inte förrän idag jag faktiskt satte mig ner och började skriva. jag hoppas att ni ursäktar min seghet och att ni gillar den här. (börjar få lite beslutångest, vem av dem kommer hon sluta med? Oliver? Fred?)hoppas ni gillart.
att försöka minnas saker och människor är inte lika jobbigt som vetskapen om att man faktiskt velat glömma dem av en anledning
Nästa gång Kathy vaknade var varken hennes familj eller madam Pomfrey närvarande, den enda som höll henne sällskap var en sovande flicka från Hufflepuff som såg ut att ha brutit benet.
”Ursäkta, vet ni var madam Pomfrey är?” Frågade hon i hopp om att flickan inte alls sov utan bara vilade. Flickan svarade inte och Kathy upprepade frågan en gång till men det kom fortfarande inget svar och hon tvingades inse att hon faktiskt sov.
Med en tankfull min drog hon undan täcket och satte sig upp i sängen, huvudet bultade lätt och kroppen kändes stel men bortsett från det hade hon återhämtat sig riktigt bra. Kathy bet sig lite lätt i underläppen och for med blicken genom rummet som om hon trodde att sjuksystern skulle komma in vilken minut som helst.
När det så gått fem minuter utan att någonting hänt klev hon ner från bädden och drog åt sig en stickad kofta som någon lämnat på en stol bredvid hennes säng, hon drog det kliande tyget över huvudet för att dölja så mycket som möjligt av den vita sjukhusklädseln och trots att det var kallt på golvet tog hon sig inte tid varken till att leta upp ett par strumpor eller några skor.
Istället skyndade hon sig ut ur sjukhusflygeln och bad om och om igen att hon inte skulle springa in i madam Pomfrey eller någon ur hennes familj som när de såg henne uppe skulle bli ursinniga och tvinga henne att stanna i sängen i minst en vecka till.
Trots de minnesluckor hon hade hittade Kathy lika bra i slottet som alltid och hon skulle precis ta den sista svängen mot rektorns uppgång när hon hörde höjda röster från en annan korridor och även om hon visste att det var bråttom kunde hon inte låta bli att backa ett par steg för att se vilka det var som grälade.
Korridoren som de två eleverna stod i var smal och avståndet mellan facklorna långa, någonting som gjorde att Kathy inte kunde se deras ansikten mer än siluetterna.
”Om du gör det så lovar jag att -”, började en mörk röst endast för att bli avbruten av en något ljusare, upprördare röst tillhörande den längre killen.
”Vad? Ska du kicka mig från laget?” frågade den ljusa rösten och Kathy kunde se hur han skakade på huvudet. ”Gärna, jag bryr mig inte – hon måste få veta, Flint kan bli relegerad om vi inte gör någonting.”
”Sedan när bryr du dig om honom? Du vill göra det här för din egen skull, inte för Marcus Flints”, fräste den något kortare killen och gnuggade sig i pannan.
Kathy höjde på ögonbrynen, så de kände också till Marcus? Kanske de ville hjälpa henne, hon hade ingen aning om lösenordet upp till rektorn men kanske de visste.
”Ursäkta”, hon gick ett par steg närmre de två pojkarna och grimaserade smått när hon kände hur kallt det var att gå barfota på det bara stengolvet. ”Jag hörde att ni kände Flint, kanske ni kan hjälpa mig? Jag ska upp och prata med rektorn och jag vet inte lösenordet men det är mycket viktigt att jag kommer dit. Ni känner troligen inte mig, men jag är också bekant med Marcus och jag tänkte hjälpa honom, för jag tror att det hela är mitt fel och jag-”
Hon tystnade när hon insåg att hon svamlade och krattade förläget på ett litet skrubbsår på armbågen, den stickade tröjan kliade och hon lyfte lätt på fötterna för att transportera lite värme ner till tårna.
De bägge pojkarna vände sig mot henne och trots mörkret runtom dem kunde hon se hur deras ögon vidgades lätt, den längre av killarna tog ett steg fram medan han stirrade på henne.
”Jag menade inte att störa och jag skulle inte ha gjort så om det inte var mycket viktigt, jag vill helst prata med rektorn innan madam Pomfrey eller någon ur min familj upptäcker att jag inte längre är i sjukhusflygeln och ni kanske vet lösenordet upp till rektorns kontor? Det räcker om ni bara säger lösenordet så lovar jag att lämna er i fred sen, om ni visste vad jag gjort, inte för att jag minns allting själv, men jag vet att det är mitt fel och om Marcus blir relegerad pågrund av mig -”
”Kathy, andas”, den långa pojken gick långsamt fram till henne och hon rynkade pannan när hon såg det fräkniga ansiktet och det eldröda håret. Han kände alltså henne? Hon avskydde att hon inte kunde placera vem människan var – hon avskydde att han kände henne medan hon inte hade någon aning om vem han var, om de var vänner eller inte.
Kathy gjorde som han sade och drog tre djupa, lugnande andetag innan hon log svagt.
”Jag är hemskt ledsen”, sade hon i en förlägen ton. ”Men jag har tyvärr tappat ditt namn.”
Det var som om någonting mörkt växte i hans blick och hon såg hur munnen drogs till ett tunt streck. Killen som tidigare stått kvar i korridoren bakom dem klev nu fram med ett allvarsamt ansiktsuttryck.
”Mitt namn är Oliver Wood”, sade den mörkhåriga killen med ett snett leende och räckte fram en hand som hon skakade lätt. ”Och det här är-”
”George Weasley”, sade den fräknige killen innan Oliver hann säga någonting och Kathy log.
”Oliver, George”, sade hon med en blick på var och en av dem, hon kom att minnas artiga konversationer med den rödhårige George men trots att namnet Oliver Wood nu också hade fått ett ansikte kunde hon inte minnas att de pratat med varandra förut. ”Vill ni hjälpa mig?”
De bägge gryffindoreleverna nickade och följde henne till den stora stenfiguren som dolde trappen upp till rektorns kontor. Efter att Oliver sagt lösenordet uppenbarade sig den spiralformade marmortrappan och med honom och George efter sig började Kathy gå uppför.
Tveksamt och plötsligt generad över sin klädsel stannade Kathy till utanför rektorns dörr och om det inte varit för en manande blick från Oliver hade hon aldrig vågat knacka på dörren.
Knackningen följdes av en stunds tystnad tills de hörde ett muntert ’Kom in’, med ett darrande leende klev Kathy in på det runda kontoret och for med blicken genom rummet för att hitta dess ägare.
”Här borta”, sade rösten och de tre eleverna vred på huvudena så att de kunde se hur rektorn klättrade ner från en bronsfärgad stege som stod lutad mot en jättelik bokhylla. Den gamle mannen höjde på ögonbrynen när han såg trion men log trots det vänligt när han kom fram till dem.
”Kathleen Garren förmodar jag”, sade han och räckte fram en smal hand som hon rodnandes skakade. ”I fyra dagars tid har jag hört ert namn nämnas minst sju gånger innan frukost, tre efter lunch och fyra gånger till efter middagen, ni har ställt till det för er. Inte sant?”
Rodnaden på Kathys kinder djupnade och hon nickade så att det gjorde ont i huvudet.
”Jag är rädd för det, sir”, sade hon och leendet på hennes läppar darrade.
”Sätt er ner så ska vi tala om saken”, sade professor Dumbledore med ett varmt leende innan han vände sig mot de bägge pojkarna. ”Mr Wood och Mr Weasley, ni kan vänta utanför så får jag tala med er två efteråt.”
Medan de avlägsnade sig från kontoret satte sig Kathy ner på en av stolarna som stod placerade framför rektorns kateder, hon drog lätt i ärmarna till den stickade tröjan och försökte hjälplöst dölja den vita sjukhusklädseln.
”Nå”, professor Dumbledore satte sig ner mittemot henne och blicken han gav henne över de halvmånsformade glasögonen fick Kathy att skruva på sig. ”Vad ville ni tala med mig om?”
Kathy drog ett djupt andetag och medan hon berättade det lilla hon visste om vad som egentligen hade hänt mellan henne och Marcus Flint for hon med ögonen över de många sakerna som fanns i rektorns kontor, hon vågade inte se på honom i mer än ett par sekunder innan blicken vandrade vidare.
”Så ni menar att hela händelsen med minnesluckorna var på ert eget bevåg?” Frågade Dumbledore med en allvarlig min och böjde sig fram över katedern. ”Hur kan ni vara säker på att det inte är någonting som unge herr Flint fått er att tro genom magi?”
Kathy skakade frenetiskt på huvudet och kinderna blossade.
”Jag lovar, professorn”, sade hon och berättade återigen om det svaga minnet hon haft.
”Vi kan inte vara säker, fröken Garren”, sade professor Dumbledore och lutade sig tillbaka mot ryggstödet, ”förrän ni minns allt – även det obehagliga ni försökt undanfly.”
Kathy svarade inte utan gnuggade sig istället i pannan, hon var trött och kroppen värkte.
”Jag råder er att återvända till Poppy så snart som möjligt, jag talade mer er familj och de har bokat rum på värdshuset svinhuvudet till dess ni blivit bra igen”, rektorn log och hjälpte henne upp från stolen. ”När ni går ut, skulle ni kunna vara så snäll och sända in de unge herrarna Wood och Weasley? Och nästa gång ni får för er att vandra omkring i slottet ber jag er att ta någonting på fötterna, det är på tok för kallt för att gå omkring barfota.”
Kathy drog på munnen och nickade svagt innan hon lämnade hans kontor.
George hade satt sig ner på stengolvet med ryggen lutad mot väggen medan Oliver stod med händerna knäppta bakom ryggen och stirrade ut genom det stora glasfönstret. Bägge två vred huvudena åt hennes håll och hon skakade på huvudet när de frågade om hon lyckats tala rektorn till rätta.
”Han vill att jag ska minnas allt”, sade hon svagt och började gå ner för trappen. ”Innan dess är mina historier inte pålitliga, säger han.”
Hon såg inte den menande blick som George sände Oliver men hon kände att stämningen mellan dem tjocknade. ”Tack för er hjälp, ni kan gå in till rektorn nu. Jag måste tillbaka-”
”Kathy, vänta”, hon vände sig om log lite förvirrat när Oliver Wood räckte henne ett par tjocka raggsockor. ”Det är kallt.”
George som precis rest sig upp från golvet fnös och blicken mörknade.
”Tack”, sade hon svagt och tog tacksamt emot sockorna. Hon följde killarna med blicken tills dörren stängdes bakom dem och med ett leende drog hon på sig de varma strumporna för att ta sig tillbaka till sjukhusflygeln där hon visste att en utskällning väntade henne.
om ni lämnar en lång, lång kommentar om vad ni har på hjärtat så lovar jag att försöka skriva en till del redan denna helg - bara för att jag tycker om er så mycket.
/JvJ
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Nattros - 6 jun 12 - 00:50- Betyg:  | Men madre mia.
Måste erkänna att jag var liiite skeptisk efter första kapitlet, men ditt skrivande har verkligen utvecklats otroligt mycket. Behövde bara säga det nu.
Annars läser jag bara vidare! | | devilseye - 13 apr 11 - 23:19- Betyg: | ÅH HERRE GUD!
Jag finner inte ens ord för det här! Väntar spänt på nästa kapitel!
Mejla gärna :) <3 | | Maadelen3 - 11 apr 11 - 17:49 | JENNY JANSSON!! (alltså... varför fick jag för mig att du heter kristina i andranamn förresten? VAD heter du i andranamn förresten? haha)
jag tycker att du ska skriva, skriva och skriva ytterligare lite till så du lägger ut ännu en ny del på denna underbart bästiga novell för jag har otroligt mycket ångest osv angående vad som kommer hända, går och funderar på det i princip varje dag och ja.... H.E.R.R.E.G.U.D. vad denna är bra och GHAIGHEIGNVIKLAEIOEAGOIHGIOEHGOIHEAOIHIGHEOIHGIAEH GEOIOAHIHGOEA SKRIV MER NU! KRAM PÅ DIG <3<3 | | MoRoTpOwEr - 5 apr 11 - 19:05 | JAG GÖR DET HÄR FÖR ATT DET HÄR ÄGER
Så jag tkr Katy är skit ._.
Oooh och Fred är godis
FAST Oliver är chocklad ♥!
Okeyy jag rådgör med dig att skriva snabbt annars
kommer jag typ ._......
MER | | LisaHoglund - 4 apr 11 - 19:57- Betyg: | Det här är verkligen bra. Du för handlingen framåt på ett sätt som gör att man hela tiden vill veta vad som händer, det är driv och det är spännande, aldrig tråkigt att läsa! Sedan är du också grymt bra på att gestalta Hogwarts - du skriver nästan som J.K Rowling, man glömmer ibland att det är du som skriver och inte hon. Med det menar jag inte att du kopieras utan att du skriver väldigt, väldigt bra!
Och känslorna... jag vet att jag har sagt det förut, men du är underbar på att få fram deras känslor med så få ord. Det spelar ingen roll om du beskriver känslan i sig eller om någon gör något som gestaltar känslan; den kommer fram lika bra ändå och det blir så levande.
Jag hittar faktiskt ingenting att anmärka på, och då har jag ändå tittat noggrant efter "fel". Den här historien och dess författare är helt enkelt en av de bästa! <3 | | Edwin82Therese98 - 3 apr 11 - 20:10- Betyg: | Okej, nu när jag vaknat lite (a) Så ska jag ge dig en lång, väldigt lång kommentar.
Först av allt. Jag älskar hur Oliver (älskar btw namnet Oliver<3) ger henne strumpor!
Jag gillar George, och jag gillar ditt sätt att skriva! <3
Som jag sa innan skulle jag <3älska<3 om det blev Kathy och Marcus^^,
Förlåt för att jag inte kan skriva kommentarer. Men hoppas att du gillar mig ändå.
Älskar denna novellen fanficcen, kan bero på att den inte handlar om;
Harry´s "tid" eller marodörernas tid, utan att du hittat på det helt själv.
& Nu till vad jag vill ha sagt.
Skriv mer, för denna historien är;
Fin, vacker, rörande, knasigt bra, shiet bra. Älskvärd :D
Jag hatar att skriva kommentarer, men jag tyckte att du behövde två.
Eftersom du alltid lämmnar mig med helt fantastiska kommentarer.
Jag <3 dig, för att du är så fin, du verkar helt fantastisk!
Mot alla. | | konfettiregn - 3 apr 11 - 00:43- Betyg: | Åhh en lång, lång kommentar orkar jag inte, förlåt :(
Men några sanna ord, hoppas jag räcker!
Otroligt skrivet! As always. Gillade denna delen extra mycket ... vet inte varför. Kan ha varit för att Oliver var så mega-söt och gav henne strumporna.
Superbra, fantastiskt, magnifikt!
Måste gå och lägga mig nu, ögonlocken känns tunga som berg haha.
Team Oliver!
Kram | | Maadelen3 - 3 apr 11 - 00:41- Betyg: | (nej, inte hade jag suttit i tio minuter och skrivit en kommentar som sedan försvinner, nej, visst inte)
mitt. hjärta. brister. brast. har. brustit. herre. min. gud.!!!!
vet du hur ont mitt hjärta gjorde, jenny? vet du det? nej! men jag ska berätta för dig! jag tror att det har brustit i ca tretusenfemhundraåttionio bitar. japp, så många. på sant! när han sa George. h-e-r-r-e-g-u-d jag dog lite hårt hära alltså! och vet du? det var länge sen mitt hjärta gjorde så ont, senast var när jag re-read Freds död i hp7, OCH NU DOG INTE ENS. ÅH du talangfulla människa - vad gör du med mig!?
jag tror inte jag berättar för dig riktigt nog ofta hur otroligt duktig och talangfull du är. du har verkligen något speciellt och jag är så himla glad att du använder det. men som jag säger ibland: alla kan skriva, men bara vissa blir RIKTIGT bra. och jag tycker personligen att du är RIKTIGT bra! verkligen, otroligt otroligt otroligt duktig är du! sättet du fångar in en i berättelsen och drar med ens känslor och mosar ens hjärta lite hit och dit, det är det inte alls många som kan! jag är sjuuuukt glad att jag vet om att du finns (hehe) och känner dig så jag får läsa såna här underbara saker!!
vet du hur tom min hjärna är på ord förresten? den är snustorr. på riktigt. bara en massa damm som swoschar omkring därinne... liksom, en liten dammtuss som bara "hallåååå??" och lyssnar på sitt eko, om och om igen! det är inte ofta jag blir såhär tom i skallen, och det är din förtjänst nu! haha, åh, jag älskar den här historian, jag älskar den faktiskt mer än jag älskar mig själv (vilket jag oftast gör, väldigt mycket också, fast sen förstås.... jag älskar ALLTID den här historian, den är ju UNDERBAR!) :)
ååh, nej, nu tror jag inte riktigt att min kommentar är okej längre. min förra var mer okej, även fast den var väldigt o-okej den också... men min hjärna är alldeles för tom och damm-ekande för att fungera ordentligt just nu... om du, mot all förmodan, får min andra kommentar också så får du se det som en dubbeldusch av... ööh... omtänksamhet och... uppskattande och ja, du vet, alla såna känslor jag i vanliga fall inte är särskilt bra på :) nej, nu ska jag ge mig och hoppas på att du förstått meningen med min kommentar (att du äger) hehe.
och justja, måste bara säga att jag tror du vet vem jag vill att kathy ska bli tillsammans med i slutet ;););)
PUSS PÅ DIG OCH DIN BÄSTIGHET
<3<3<3 | | Edwin82Therese98 - 2 apr 11 - 12:54- Betyg: | Så otroligt fantastisk att det kom en ny när jag just vaknat
ihopp om att mamma kommit hem från sjukhuset, vilket hon gjort<3
Oliver Wood<3 ganska sött av honom att ge henne strumporna.
George blev la sur för att det var hans bror som varit ovän med Oliver? ;p
Jag har mycket mycket att tänka på om den här historien nu.
Något som jag hade gillat ännu mer hade ju vart om Marcus och Kathy
blev ihop istället :)
Jag vaknade för fem minuter sen, så hoppas du inte hatar min svamliga kommentar ;) |
|
|
|
