Ett brev som hamna i utkastet |
Jag hittade ett gammalt brev jag skrev för flera månader sedan!
******************************
Jag går runt med en fråga hela dagarna, hela nätterna. En fråga bara du vet svaret på. Jag önskar att jag visste. För det här suger...Jag hatar att inte veta någonting. Jag tänker igenom allt du sagt och gjort...försöker analysera allt. Men det är svårt, du är som en stängd bok, Man ser bara utsidan men inte insidan. Boken går inte att öppna heller, samma med dig.
Jag vet inte hur du tänker och tänkte. Betydde jag någonting för dig? Det vi hade, är det något minnesvärt?
Jag kommer ha det vi gjorde på minnet hela livet. Spelar ingen roll om jag vill eller ej. För du var den första jag kysste. Man glömmer inte sådant. Idag är det två veckor och två dagar sedan allt hände. De senaste två veckorna har varit för jävliga. Mina humörsvängningar har aldrig varit så som de har varit nu. Jag kan vara as glad men helt plötsligt försvinner det och jag blir deppig och får ångest. Jag har alltid haft problem med mitt psyke. Jag kan väl tacka min så kallade mamma morsa för det.
Förut när jag såg på mig själv, såg jag en hård tjej som aldrig varit kär förut. Brydde sig inte så mycket om killar på det sättet de andra tjejerna gjorde. Visst kollade jag in killar. Men aldrig att jag blev kär. Killar = Problem. Så såg jag det.
Jag tyckte att det fanns bättre saker i livet. Jag hade svårt att släppa in nya personer i mitt liv. Därför var jag väldigt kaxig och bråkig som liten. Än idag har jag svårt för det, men det har ändrats lite. Ibland för man rätt och ibland gör man stora misstag.
Innan dig var jag den där instängda personen. Jag höll mig alltid till mina närmsta vänner för det mesta. Sen när du kom in i mitt synfält så måste det ha ändrats. Jag var lite skeptisk på om jag skulle fortsätta snacka med dig eftersom du har varit med om så mycket jag inte ens varit i närheten av. Men jag bestämde mig för att ge dig en chans och det visade sig att du blev den jag längtade efter att få snacka med på msn. Om du inte var online blev jag besviken, men sen när jag såg den där rutan som visade att du var inloggad så blev jag grymt glad. Jag såg dig inte som en kille jag skulle få min första kyss med, eller något annat liknande. Utan jag såg dig som en kille som är sjukt frän och som jag gärna ville lära känna bättre.
Men det kanske du märkte.
Jag ville inte ge ut mitt nummer på en gång och jag blev lite små sne över det du smsa när jag berättade att jag var oskuld. Sen vet jag inte riktigt vad som hände men vi började snacka med varandra på ett annat sätt. Om du fattar?
Jag blev mer och mer nyfiken av mig på hur du var i verkligheten.
Första gången vi träffades 13 Oktbober, en onsdag. Ja jag vet jag är sjuk i huvudet som kommer ihåg det.
I alla fall innan vi träffades så var jag så sjukt nervös. Jag hade tankar som jag aldrig haft förut.
-Tänk om han tycker att jag är ful?- bla bla.
Jag skrattade åt såna som tänkte så. Men det var för att jag inte hade vart med om något liknande förut. Fast även om jag tänkte så, så var jag alltid mig själv. Jag är alltid mig själv.
När vi lämnade varandra efter vi suttit på -berget- i ett par timmar sp arbetade min hjärna för fullt.
Jag blev förvirrad, för jag visste inte hur jag skulle känna. Jag blev arg för att inget kändes tydligt. Jag spelade våran träff i repsris och allt bara kom. Något okänt, jag kände mig inte som mig själv. Allt kändes så okänt och overkligt.
Jag tänkte på dig så sjukt mycket. Hela tiden, uppskattade varenda sms från dig, spelade ingen roll vad det stod. Jag kände mig sjukt barnslig. Har alltid tyckt att sånt där har varit för töntar. Och jag såg inte mig själv som en tönt.
Andra gången vi träffades var mer tydlig liksom. Du var ingen främling fast ändå var du det. Allt vi gjorde den eftermiddagen har jag tidigare sagt att sådant sker när man verkligen är tillsammans. Men allt det där pladdret försvann just i den stunden. För allt kändes så naturligt och självklart. Mina känslor för dig växte. Jävligt fort och jävligt mycket..tror jag.
Nu idag frågar jag mig om du kände samma eller inte. Men just då tänkte jag inte på det. Utan jag gick runt och var så grymt jävla naiv.
Under lovet var våran kontakt UR USEL.
Jag var ett stort frågetecken, hade hundratals frågor. Jag kände mig som en typisk 15årig tjej som blir deppig för varje dag som går utan ett sms från en kille man gillar mer och mer efter varje sms.
Jag hatade att jag var sådan.
Vad hände med den tuffa och känslokalla tjejen som inte lät sig såras av någon?
Men sedan hemma i Örebro igen så fick jag reda på anledning, varför du vart så frånvarande. Jag blev mig själv igen, förutom det främmande som fanns i mig. Vi bestämde en tredje träff. Jag var så förväntansfull och visste inget om vad som skulle ske senare hos dig.
När jag var med dig så var jag den lyckligaste i hela världen kändes det som.
Även om jag övertänkte så kändes allt så jävla rätt och skönt. Jag kände mig inte konstig med dig utan helt normal. Inte ofta jag känner mig normal. Jag har alltid varit konstig, eller unikt udda som många säger. Det som är konstigast att jag gillar att vara konstig, hellre det än att vara en kopia av andra.
Jag tyckte att du var så speciell och helt enkelt Awesome. Innan jag somnade på kvällarna tänkte jag på dig och när jag vaknade var det ditt namn jag tänkte på först.
Jag var så sjukt naiv och typ sjukt...kär.
Eller jag vet inte om hur det känns att vara kär. Men jag tror det var sådana känslor.
Allt du skrev och till mig gjorde mig så glad och jag hade inte en tanke på att en del ord kanske var tomma. Visst jag tänkte mycket på vad en äldre kille ser hos mig och om han bara är ute efter sex.
Men jag undvek de tankarna rätt ofta.
Idag, efter allt som skett på så kort tid så känner jag mig ledsen, sårad och förbannad. Jag känner mig ledsen för att allt är så orättvist, jag känner mig sårad för att jag inser idag att du bara var en bluff. För annars skulle du ha brytt dig om mig mer. Jag känner mig förbannad för att jag var så naiv och svek mig själv. Trots allt det här så känner jag något mäktigare....saknad.
Jag saknar dig, helt sjukt! Jag saknar dig så att det gör ont. Än en gång blir jag den där typiskt kära 15-åringen. Men jag kan inte hjälpa det.
Jag kan inte rå för mina känslor. Även om jag vet att jag är ute ur ditt liv nu. Men vad tänkte jag egentligen...
Hallå du är 19år, fyra år äldre även om det är så få år emellan så är det så mycket du får föra och inte jag. Så vad kan du få av mig? Svar: Inget. Jag är bara en sjukt oerfaren 15åring som vjundade för allt det här. Hoppades på det bästa.
Jag vill glömma dig, jag vill verkligen. Men ändå önskar jag inte att detta aldrig skett. Man lär sig av sina misstag och det du brukade säga, -Allt ordnar sig, det gör det alltid.- Just de där orden är inte sanna jämnt. I vissa tillfällen så blundar man och säger så. Men det är fel. Man bör inte blunda för verkligheten eller rättare sagt man kan inte.
Men jag vet att det här kommer ordna sig förr eller senare. Fast du kommer tyvärr aldrig försvinna. Du är fast vare sig jag vill eller inte.
Även om jag är arg och besviken på dig så känns det fel. För tänk så har jag fel, tänk så tänker du samma som jag. Det är det jag vill tro.
Jag tänkte så när vi träffades tredje gången. När vi låg i sängen efter min farsa hade ringt. Jag kände mig så misslyckad efter att han hade ringt men du tröstade mig. Bara din närvaro tröstade. Då kände jag allt skulle ordna sig. Men det gjorde det inte utan blev värre.
Ibland tänker jag att om inte vi hade träffats den där kvällen då hade det varit bra nu. Men man kan inte gå bakåt i tiden. Jag hatar att vara efterklok. Sjukt jobbigt!
Jag skulle kunna skriva hur många sidor som helst. Men jag gör inte det. Du har nog ändå bara läst de två första sidorna max, sen lagt av för att bara är en massa töntigt och konstigt goja jag har skrivit.
Om du verkligen hatar allt jag har skrivit så elda upp eller släng skiten. Skäll inte ut mig för att jag förföljer dig med mina texter, för att jag skäller inte ut dig utan vill bara att du ska veta att du har sårat mig. Kommer du ihåg när jag skrev – Lova att aldrig såra mig? - efter det där som hände med min kompis? Då svarade du -Jag svär på min morbrors barn.- eller vad det var. Du höll inte det. Men det är okey. Mitt fel egentligen. Jag lät mig luras.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Belcane - 30 jun 11 - 23:28- Betyg:  | | Riktigt djupt, smärtsamt men vackert brev. Du är duktig. | | Tokiloka - 2 apr 11 - 14:13 | Mellanrummen mellan raderna säger minst lika mycket som orden som skapar dem.
Gillar långa texter eftersom att de fyller så mycket.
Detta var en stark text, en bra text. En text som känns.
Bra! | | Edwin82Therese98 - 1 apr 11 - 23:48- Betyg: | Jag kan inte låta bli att känna tårarna efter
alla som någon gång svikt.
Själv vet jag ingen kille som gillar mig.
Jag bara hoppas.
Sjukt bra ´brev´ väldigt smärtsamt att läsa,
men samtidigt skönt att veta att inte bara en själv kännr så.
Finns ALLTID!
och har alltid funnits
Jag lyssnar på problem.
Vilket många verkligen inte gör.
Hör av dog om du vill<3 | | MimmiKitmiri - 1 apr 11 - 23:38- Betyg: | | Djuup, känner smärta som vilar över din text. |
|
|
|
