Mia. |
Mia har legat i sängen i 4 timmar, 32 minuter och 17 sekunder nu. Nätterna är nog allra värst. Då hon bara ligger och vrider och vänder på sig, då minnena tar över och får Mia att komma ihåg. Komma ihåg alla slag, komma ihåg alla blåmärken, kränkningar och smärtan som flödar igenom hennes kalla kropp. Mia får aldrig vara i fred, inte ens i hennes ensamhet. Det går inte att sova. Det började även ljusna ute och det var bara några få stjärnor kvar på himlen.
– Jag ska inte gråta, jag ska inte gråta! Viskade Mia tyst för sig själv.
Ändå föll tårarna ner längs hennes mjuka, runda kinder och Mia grät sig själv till sömns.
Mia är fjorton år. Mia är runt 165 cm lång och har kort brunt hår med fina lockar och mossgröna ögon. Hon bor i Jokkmokk med sin mamma Ann och Anns pojkvän Magnus. Mia är en snäll men väldigt blyg tjej.
Idag börjar Mia åttan. Nytt år, nya problem, nya händelser. Mia satte sig i en av dem lediga bänkarna och så kom den vanliga rutinen som lärarna alltid kör efter ett lov. Samma gamla vanliga prat om hur sommarlovet har varit som dem egentligen inte bryr sig ett dugg om. Det går 17 elever i Mias klass, men ingen som Mia. Ingen som känner som Mia. Ingen som mår som Mia.
Mia skriver på en papperslapp:
Har du någon gång stått i en stor folkmängd och skrikit för att någon ska höra dig?
Har du någon gång gjort dig själv till åtlöje med flit för att någon ska se dig?
Det har jag.
Jag är osynlig. Ingen ser mig. Ingen lägger märke till mig. Jag finns inte.
Jag är den som alla gnäller på, den som alltid gjort saker och ting fel.
Jag är folks utväg. Jag är folks bortförklaring.
Ibland tror jag att Gud skapade mig för att folk skulle ha någon att skylla på.
Det är inte livet jag vill lämna, det är problemen jag vill bli fri från.
Skolan är jobbig, men inte värre än fritiden. Det är bara en liten del utav det hela. Skolan gör Mia illamående. Att de inte märker, att de inte ser och att dem absolut inte hör? Eller ignorerar de bara? Det är dem saker som snurrar i Mias tankar på lektionerna och hon koncentrerar sig inte på vad någon av eleverna säger eller sudden som kastas på hennes rygg, hon bryr sig inte heller om att läraren nu står framför henne och höjer rösten så högt åt henne att spottet flyger ut ur lärarens mun och träffar henne på ena kinden. Mia tittar upp på läraren, men allting är tyst. Mia ser bara lärarens mun röra sig, men allt han säger är meningslöst för ingen bryr sig.
Men det var inte det som gjorde illa Mias hjärta mest, det var relationen mellan henne och hennes pappa. Mia fick åka till sin pappa varannan helg, vilket var ett måste. Tur för att det var så sällan, otur för att det inte direkt var himmelriket hemma hos hennes pappa, utan mer som en biljett till helvetet. Ölburkar, cigarettfimpar på golvet, i hyllor och på diskbänken. Mia brukade vara där ifrån fredag 15.30 till söndag 16.30.
48 timmar i skräck. 48 timmar utan sömn. 48 timmar att gå runt och vänta på ett slag. 48 timmar att kanske ta det sista andetaget.
Det var fredag och eftermiddag. Mia gick så sakta som möjligt hem till hennes pappa. Det var inte långt dit, utan Mia ville göra de 48 timmarna kortare, även fast det bara handlade om minuter. Mia tittade på klockan när hon kom fram till porten, 15.28. Dom 48 timmarna skulle var precis som alla andra gånger slag, tårar, skrik, ett helvete. Mia tog hissen upp till 5e våningen. Redan i hissen kände man lukten ifrån cigarettfimpar, kiss, öl, unket.
Våning 5, tredje dörren till höger, P Hällgren.
Nyckeln i låset, vrid ett varv åt vänster, dra ner handtaget, öppna dörren.
En vind med likadan lukt som i hissen flög över Mias ansikte. Det var förfärligt. De märktes att Mias pappa inte varit ute för att köpa annat än pizza, öl och cigaretter. Mia slängde ner väskan på golvet och gick direkt in i köket och började ställa ner disken i diskmaskinen, vika ihop pizzakartongerna och slänga cigarettfimparna och ölburkarna i en påse. Mia hämtade andan och lutade sig mot diskbänken. Strax efter kände hon tunga andetag bakom sig, men valde att inte vända sig om. Andetagen blev högre och nackhåret reste sig. Han stod alldeles bakom henne nu. Så nära att Mia kände hans vidriga andedräkt. Mia blundade och försökte andas lugnt. En hand lades på hennes axel och lika snabbt blev hon vänd med ryggen mot diskbänken. Mias ansikte var mitt emot hans. Han som så många gånger misshandlat henne tills luften tagit slut. Han som förstörde hennes liv. Han var Mias pappa. Alla möjliga tankar flög runt i Mias huvud. Den största var: Nu börjar det.
Han höll i hennes handled så hårt att Mia förlorade känseln. Handen blev blå röd och han hade fortfarande inte släppt taget. Han stirrade djupt in i ögonen på Mia med sina tomma bruna ilskna ögon. Mia försökte, hon försökte söka efter honom om han fanns bakom ilskan, bakom allt hat.Han fanns inte där längre. Hans ögon var som en brunn, svart, tom, kall. Alkoholen hade tagit honom långt bortom vindarna.
- Skitunge, vad har du gjort?! skrek Mias pappa.
- Vadå? svarade Mia osäker, rädd och med en skakig röst.
- Vadå, vadå? Är du helt dum i huvudet eller? Du kommer innanför dörren, slänger ner väskan på golvet och börjar röja ner hela stället! Vem fan tror du att du är?
Mias pappa tar ett hårdare grepp. Nu har han tagit tag i hennes arm istället för handleden, han börjar ta tag runt hennes hals och Mia känner hur det blir svårare att andas.
Mia visste inte vad hon skulle göra. Hon visste inte om hon skulle vara rädd eller vad hon skulle känna. Det kändes som att hon föll genom golvet. Allt blev svart.
Mia vaknar av att fortfarande ligga kvar på golvet i köket. Det är tyst.
- Hur länge har jag legat här? Tänkte Mia.
Mia hade legat där i en halvtimma och hennes pappa hade bara vänt ryggen och gått därifrån.
Vad skulle hon göra? Vad skulle hon tänka? Vad skulle hon känna? Någon gång var det dags att ta slut. Hon orkade inte mer. Hon orkade inte gå runt och spänna sig varenda gång hon var i närheten av honom i väntan på ett utbrott eller ett slag.
Men vad skulle hon göra? Vad skulle vara hennes räddning? Vem skulle hon höra av sig till? Vem skulle tro på henne när ingen gjort det förut? Mia känner sig hjälplös, ensam och som att hon inte existerar.
Mia reser sig upp. Det gör ont i kroppen. Hon känner av en fruktansvärd smärta i ena sidan. Mia smyger in i vardagsrummet och tar hemtelefonen. Hon går förbi sovrummet där han står med ryggen mot henne. Samtidigt som hon drar ner dörrhandtaget till toaletten vänder sig Mias pappa om och rusar mot toaletten. Mia drar igen dörren snabbt efter sig och sätter sig mot badkaret och slår siffra efter siffra till polisen. Mia berättar allting som hänt och polisen säger att dem skickar en bil. I samma stund som Mia lägger på öppnas dörren och hennes pappa står där rasande.Han kokar av ilska och i hans ögon finns inget annat än blixtar. Han går in och drar ut Mia ur badrummet. Mia försöker få tag i någonting som hon kan hålla fast i men hittar inget. Hon släpas vidare in till vardagsrummet. Mias pappa slår henne som aldrig förr. Han sparkar hårdare än vanligt. Mia känner att kroppen bryter ihop mer och mer. Hennes ansikte har blivit randigt av blodet och tårarna. Han sätter sig över hennes midja och tar stryptag på Mia. Mia sprattlar och försöker komma ur hans grepp men det går inget vidare. Istället börjar det bli svårare och svårare att andas igen. Mias kropp börjar sluta fungera. Hennes kropp gör inte som hjärnan vill.
Tio minuter senare bryter sig polisen in hemma hos Mias pappa. Dem hittar Mia död på golvet och hennes pappa Peter blev anhållen för mord. I Mias ficka hittade de en sista papperslapp:
Det kallas chocktillstånd när orden bränns inpå skinnet
Och gång på gång mot asfalten.
Varför skrapa kinden mot väggarna?
Klämma fingrarna i dörrarna?
När benen alltid bär tillbaka hit?
Det kallas chocktillstånd när tankar känns och skär som bitar av glas.
|
| Kommentarer | | simpleeheart - 1 apr 11 - 12:17 | | du är grym på att skriva gumman! <3 | | missnameless - 28 mar 11 - 01:44 | | helt sjukt vacker. men du borde skrivit längre. annars var allt från stavning och grammatik till språk och stil perfekt. |
|
|
|
