Isolde - prolog [2/2] |
Isolde
Mamma hade gått undan för att se på sitt favoritprogram på tv. Jon slog snabbt in numret till sin lägenhet och väntade på svar. Men signalerna gick fram och inget hände. Hon slängde ifrån sig telefonen på golvet i rent raseri. Visst han kanske var på jobbet, men nej. Hon hade försökt och ringa varje ledig stund, och där fanns ingen som svarade. Jon hade först bestämt sig för att han skulle ringa men ångrade sig när han inte hörde av sig. Vart hade han gått?
Tårar började rinna ner för hennes kinder, skulle hon verkligen klara av att uppfostra ett barn på egen hand? Hennes mamma hade ju klarat det, så varför inte? Hon hade ju ett bra jobb. Om hon fixade en lite billigare lägenhet kanske det skulle gå ihop. Barnbidrag skulle hon ju också få. Bidrag från pappan? Fan heller, hon vägrade ta emot något från den grisen! Ville han inte vara en del av barnets liv skulle han inte få det heller.
Eller skulle hon ta bort barnet? Döda sitt eget barn? Vara en mördare? Det kändes i alla fall så, och det var inget alternativ. Hon ville inte vara en mördare, inte igen. Den här gången hade hon det bra ekonomiskt och skulle minsann klara det. Hade hon behållit det förra gången hade det inte gått bra, inte bra alls. Då hade barnet inte fått bra mat, fått ha en pappa som hade aggressionsproblem och en mamma som aldrig hade tid. Det såg hon inte som mord. Hon befriade barnet från ett hemskt liv.
Men den här gången skulle det inte bli hemskt, hon var mogen, hon hade tillräckligt med pengar. Ingen stöttande pappa, men vad gör man?
Dörren till hennes gamla barnrum öppnades och mamma steg in.
”Det blev reklam så jag tänkte att jag kunde komma och.. Nej, men gumman, gråter du?” hon tog ett snabbt språng över golvet och satte sig bredvid Jon, slog armarna om henne och lät henne gråta mot sin axel.
”Vad ska hon heta?” undrade mamma och klappade bebisen på magen. Bebisen grät, men inte så där hysteriskt, mer lugnt.
”Hon ska heta..” när hon skulle säga det slog det henne att hon aldrig hade tänkt på det. Med en suck och ett halvt leende sa hon därför ”Isolde”.
”Det var ett vackert namn” sa mamma med ett stort leende.
Mamma följde Jon till lägenheten för att konfrontera honom. Men ingen öppnade när vi ringde på. Då tog Jon fram sin nyckel och gick in i lägenheten. Hon fann nyckeln på hallmattan – han hade låst och lämnat nyckeln i brevinkastet. Då förstod hon att det var sant. Deras långa och kärleksfulla förhållande hade förstörts på grund av ett litet barn, hur blev det så? Det var en gåta.
”Gumman, nämen titta vad han har skrivit! Vilken idiot” utbrast mamma och höll upp en lapp. Jon tog genast tag i den och tittade på texten han hade skrivit.
”Säg inte att jag inte varnade dig”
Hon rev genast sönder lappen och slängde den i papperskorgen.
”Fan vad jag hatar honom, förstår du det mamma?”
”Jag förstår, jag förstår. Har han lämnat ett nummer?”
”Vad tror du? Han vill inte se mig mer! Han har lämnat mig, kommer aldrig att komma tillbaka! Varför i helvete då!?” fräste Jon. Mamma gav henne en medlidsam blick.
”Kära vännen. Det går över, han mognar till slut. Han vill nog bara ta det lugnt” sa hon hoppfullt.
”Han sa att det inte berodde på det har jag ju sagt! Det berodde på något annat! Vad fan kan det varit?” hon sparkade till samma bord som han hade sparkat innan.
Isolde ryckte till och började gråta. Jon tog genast upp henne och kramade henne.
”Såja, allt kommer bli okej” viskade hon medan mamma skakade på huvudet.
Såååå. Vad tycker ni ? :)
// Johanna - Belcane
|
| Kommentarer | | Belcane - 27 mar 11 - 20:36 | Kreativ - Okej, ska försöka bättra mig till nästa gång. Var ett tag sen jag skrev det här, kanske ett halvår.
Jag skrev aldrig en fortsättning på den här berättelsen och bestämde mig för att jag ville göra det. Då kanske man måste lägga ut det här först, jag tänkte först ändra på det men ville istället se hur jag har utvecklats :3
Läs gärna första delen och kommentera den med! (: |
|
|
|
