Vem försöker du lura? [20] |
Här är nästa del! Hoppas att ni gillar den trots att den kan vara lite seg här och där, men så måste det ju vara ibland! :)
(sneak-peak på del 21: undrar ni vem Anton egentligen är, vem han en gång var? Det kommer ni få veta i nästa del, en del från Antons perspektiv...)
Imorgon skulle vi åka hem. Det hade varit tre härliga dagar i backen med Anton, men jag hade inte kunnat umgås med Carl speciellt mycket. Det var väl inte så konstigt, Erik hade väl börjat undra vad han höll på med om han smet in hit varje kväll, och lite olustig kändes det faktiskt att vi var tvungna att göra det så hemligt. Att vi var tvungna att smyga.
Jag skakade av mig obehagskänslorna och gick ut ur stugan. Mina fötter rörde sig ganska långsamt, men det var meningen trots allt, och jag kände snart hur Anton slöt upp bredvid mig snarare än såg eller hörde det.
”Hej” sade jag, och jag kunde själv höra hur min röst blivit märkbart mer avslappnad i hans sällskap, och jag märkte även att han tonat ner nonchalansen lite nu. Han var lite mer avslappnad han också.
”God kväll” svarade han och jag kunde föreställa mig hans obligatoriska, sneda leende.
Det var underligt hur mycket man kunde lära sig av en person på så kort tid. Jag visste inget om Antons familj eller bakgrund, men jag visste att han alltid gick med en självsäker känsla i ryggen och händerna i fickorna, axlarna avslappnade och gåtfulla ögon. Han var till synes alltid nonchalant för den ouppmärksamma, men jag kunde se de snabba skiftningarna i hans ansikte då och då, som när han blev överraskad eller förbluffad. Vi klev in till matsalen som var full av människor som pratade högt, och utöver de ilskna och hatfyllde blickarna vi fick från de populära, mest av Alice, var det ingen som brydde sig så mycket om oss. Förutom Carl då, han såg på mig och gav mig ett snabbt leende med skimrande ögon innan han såg bort och fortsatte prata med Erik.
Anton var tyst. Jag var tyst. Det var som det brukade helt enkelt.
Vi tog vår mat, slog oss ner i utkanten av borden och började äta under tystnad. Det låter nästan lite hemskt när man säger det så, som om vi inte ville vara med varandra egentligen utan bara satt under en stel tystnad utan att veta vad vi skulle säga och bara satt med varandra för att ingen annan tyckte om oss. Egentligen njöt vi (eller åtminstone jag) av den härliga tystnaden och valde helt enkelt att inte påpeka onödiga småsaker. Att slösa på ord verkade inte riktigt vara något som någon av oss var speciellt angelägen att göra (sedan gillar Alice Anton, så vi tvingas heller inte till att sitta tillsammans).
Plötsligt hördes en hög och bestämd, men munter, stämma som fick alla i klassen att sluta prata. Det var Erik som hade beordrat oss alla att vara tysta, och nu var allas ögon fästa på honom och Carl (mina ögon var inte alls fästa på Carl och bara Carl, nejdå).
”Som alla vet åker vi hem imorgon” började han och några av killarna buade, vilket fick Erik att le lite innan han fortsatte.
”Vi ska samlas klockan åtta vid bussen imorgon och om allt går som det ska så kommer vi att vara vid skolans parkering runt femtiden. Men nu får ni ta vara på kvällen och njuta av era sista timmar av frihet, för snart är det skola igen!” sade han och flera av eleverna började småklaga lite.
Erik och Carl försvann snart ut från matsalen och jag och Anton hade nästan ätit upp när Alice och hennes lilla gäng kom mot oss. Alice ägnade mig inte en enda blick utan fokuserade på Anton, hon hade tydligen bestämt sig för att han borde kunna övertalas till något nu. Dock skulle min teori snart motbevisas.
”Jaså Anton” hon uttalade hans namn väldigt spydigt och jag visste att anledningen till att hon var så kylig mot honom var för att han var med mig, egentligen var han ett riktigt kap.
”du har helt enkelt valt att skita i saker som spelar roll, då får du också ta konsekvenserna för det” sade hon, och jag hörde den syrliga tonen i hennes röst som fick det att rysa av obehag i hela kroppen, men Anton såg som vanligt helt oberörd ut.
Det såg ut som om hon skulle gå, men efter några steg bort från oss vände hon på huvudet och såg på mig över axeln, men hennes ord var fortfarande riktade mot Anton.
”Om du väljer att knulla nollor som inte borde existera är det ditt val” avslutade hon och hennes hår föll i en nonchalant båge över axeln när hon dramatiskt vände på huvudet och gick ut genom dörren.
Det var inte förrän nu jag insåg att jag hade hållit andan under tiden som hon sett på mig och jag drog snabbt in massa luft i mina lungor. Till mitt förtret hade jag råkat vara lite för snabb med andningen och jag började hosta av ren reflex. Anton såg lite fundersamt på mig och efter att jag samlat mig från den smärre hostattacken gav jag honom en frågande blick. Inte för att jag ville prata om vad Alice just sagt, för även om det var skitsnack så påverkade det mig. Jag skyllde inte på henne för att hon tyckte att jag inte borde existera, för jag hade varit som luft de hade kunnat använda när de ville innan Anton hade kommit till klassen. Sen Anton hade börjat hade allt förändrats, och Alice gillade det uppenbarligen inte.
Vi ställde oss upp, lämnade de tomma tallrikarna, besticken och glasen bland disken och gick sedan ut för att påbörja en av våra kvällspromenader. Den här kvällen kände jag dock inte för det, och jag lade en hand på Antons överarm för att få honom att stanna.
”Jag tror nog inte att jag orkar gå en promenad ikväll” sade jag och såg lite ursäktande på honom men han nickade bara och drog en hand genom håret.
”Okej, ska vi gå till din stuga?” frågade han och log snett.
Det vred till i min mage och jag tuggade lite skuldmedvetet på underläppen. Jag hade inte menat så, jag hade menat att jag ville vara själv, kanske läsa en bok och somna tidigt.
”Nja, jag vet inte. Jag är ganska trött så jag tror att jag ska gå och lägga mig tidigt…” började jag utan att se honom direkt i ögonen.
Hans blick blev genast allvarlig och med händerna på mina axlar tvingade han mig att se på honom.
”Jenny, låt inte vad Alice sa påverka dig. Hon vet ingenting och hon är riktigt korkad, och det vet du” sade han och jag nickade, spände mig för att inte börja gråta eller något annat larvigt och han släppte mig sedan med en lätt suck.
”Vi ses imorgon” sade han, gav mig den nu sedvanliga kramen oss emellan och gick sedan mot sin egen stuga.
Jag andades ut och stod kvar i några sekunder, men styrde sedan stegen mot vår stuga och gjorde faktiskt som jag sagt till honom att jag skulle göra. Jag bäddade ner mig i sängen, läste en bok och somnade sedan innan Johanna och Lisa var tillbaka.
På morgonen praktiskt taget flög Lisa och Johanna fram och tillbaka i stugan och det enda jag kunde göra för att inte vara i vägen var att sitta på min säng och läsa, så det var hur jag tillbringade min morgon. Till slut tröttnade jag dock på att bara sitta där, så jag kollade en sista gång att jag hade packat ner allt och bestämde mig för att ta första bästa chansen att ta mig ut ur stugan och få andas lite frisk luft. Jag fick dock vänta i några minuter till innan jag kunde ge mig ut därifrån, och när jag väl snubblade ner för trappen och andades in den stickiga luften hörde jag någon säga mitt namn. Jag vände mig om och fick se Carl stå där. Ett leende som jag inte kunde hindra letade sig upp i mitt ansikte och det började pirra okontrollerat i min kropp.
”Hej” sade jag utan att riktigt försöka kontrollera min röst, och tog ett steg mot honom.
Han gav mig ett lite varnande leende och jag ruskade mentalt på mig för att samla tankarna. Det var svårt att inte bete sig som en intelligensbefriad idiot när jag var i närheten av honom. Han såg sig lite diskret omkring innan han tog till orda igen, och den här gången var det märkbart lägre än en normal samtalston.
”Om du inte vill åka hem ikväll kan du ställa dig på bushållsplatsen vid kiosken…” mumlade han och jag kände hur det började flyta omkring förväntningsfulla vågor i hela min kropp.
Jag kunde inte få fram ett enda ord utan nickade bara och han gav mig ett svagt leende innan han sade att han var tvungen att gå till Erik och passerade mig. Jag stirrade framför mig ett tag, drog sedan en lätt darrig hand genom mitt hår och kände att jag blev lite lätt nervös ändå.
”Jenny! Kommer du?” ropade Anton från sin stuga och jag hävde upp bagen på min ena axel och började gå mot honom utan att svara, han förstod väl att jag var på väg.
”Här…” mumlade han och tog lätt mig bag, stuvade in den i bagageutrymmet på sidan av bussen och flinade sedan snett när jag gav honom en lätt tacksam blick.
Vi gick upp i bussen, slog oss ner i den främre delen av bussen (så långt från de tjoande idioterna det gick) och jag satt ytterst. Jag var tvungen, annars hade jag förmodligen känt mig instängd och tvingat Anton att byta plats senare ändå.
Drop a comment! :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Samme15 - 27 mar 11 - 20:31- Betyg:  | jag blir alltid så himla glad när jag har fått ett mejl från
dig :D vill ha mer nu, mejla nästa :P | | SingingAries - 27 mar 11 - 19:04- Betyg: | Har idag sträckläst alla delar. Helt otroligt bra skrivet.
Jag är förundrad. Denna novellserie är något av det bästa jag läst.
Vill verkligen ha mer och sneck-peaken i början, jag kan bara säga lägg ut nästa del snabbt.
Kan inte vänta. | | Sabbe_sabbe - 27 mar 11 - 18:57- Betyg: | | håller med de under! mejla | | sztiz - 27 mar 11 - 16:19- Betyg: | | vill ha mer :D <333 Mejla?! | | Edwin82Therese98 - 27 mar 11 - 15:06- Betyg: | Lika bra som alltid :)
Mejla nästa också,
(förlåt för kort kommentar, är tvungen att städa badrummet) |
|
|
|
