Vem försöker du lura? [19] |
Hallo hallo, en ny del ute och delen efter den här bearbetas för fullt :)
Hoppas ni gillar den och att ni fortsätter läsa! :)
”Om du så gärna vill veta så är jag tjugoåtta”
Han såg nästan lite osäkert på mig efter att han sagt det, men jag nickade lätt och lade huvudet på sned.
”Så, det var väl inte så farligt?” sade jag och kramade om hans händer så gott jag kunde.
Han nickade lite motvilligt, och jag gömde så gott jag kunde att mitt hjärta hade hoppat över ett slag när han berättade det. Han var tolv år äldre än mig, jag fyllde ju sexton om bara någon vecka, och trots att jag visste att det var skillnad mellan oss var det nästan lite… läskigt. Det var lättare med folk i min egen ålder. Som Anton. Fast inget var väl egentligen lätt med honom heller när jag väl tänkte efter. Så plötsligt spärrade jag upp ögonen och drog efter andan.
”Helvete” pep jag och såg på Carl.
Snabbt vände jag blicken mot klockan och såg att den var fem över halv nio. Jag drog efter andan och tog mig bort från Carl och skyndade mig mot min säng.
”Vad är det?” frågade Carl förvirrat och lite förvånat.
”Shitshitshit!” utbrast jag hektiskt utan att riktigt svara honom, och jag drog upp min bag på sängen för att börja leta i den.
Med en stark känsla av panik kom jag dock ihåg att jag bett Erik om att jag inte skulle behöva åka skidor, och därför hade jag inte packat med skidutrustning. Understället hade jag tagit med mig om det skulle bli skitkallt, och jag började hyperventilera okontrollerat. Panikångesten tog ett fast grepp om min kropp och jag visste varken ut eller in. Plötsligt tog två händer ett stadigt tag om mina överarmar och jag stirrade in i Carls bröstkorg.
”Jenny, ta det lugnt och berätta vad det är som händer, jag blir orolig” sade han och fångade min blick.
Jag tvingade mig själv att få hjärtat att sluta rusa och börja andas lugnare.
”Jag ska möta Anton om sju minuter för att vi ska åka tillsammans men jag har inga täckbyxor eller någon jacka och jag vet inte vad jag ska…” började jag snabbt att rabbla men blev avbruten av Carl.
”Det ligger ett par täckbyxor överst i din bag, och en jacka åkte du väl hit i. Det ordnar sig, ta det bara lugnt, och andas för guds skull” sade han med sin djupa, klara röst och jag såg oförstående på honom.
”…va?” frågade jag uppenbart förvirrad.
”Kolla bara i din bag så ser du att jag talar sanning” sade han enkelt.
Jag vred på huvudet mot min öppnade bag och häpnade över att han faktiskt hade rätt. Där låg mina svarta täckbyxor och det var ju sant att jag hade haft min skidjacka på mig när vi åkt hit. Hade jag lyckats packa ner ett par byxor helt undermedvetet? Jag gick mot bagen och vecklade upp byxorna, då märkte jag hur det föll ner en liten gul lapp på sängöverkastet.
”Det är inte så smart att glömma täckbyxorna när man åker på skidresa. Pengar till att hyra skidor finns på ditt kort,
Mamma”
Det var inget speciellt vänligt meddelande, men jag kände att det var längesen jag varit så tacksam mot min mamma som i just den här stunden. Jag andades ut, drog av mig min t-shirt och knäppte upp byxorna. Jag kastade en blick på Carl som tydligen studerat mig och min kropp, vilket inte var så svårt eftersom underställ är väldigt tighta, och han tittade genast bort medan mina kinder började hetta. Jag drog på mig täckbyxorna, knäppte dem och hittade efter några hektiska sekunder min jacka.
”Okej, ehm…” började jag och kastade en blick på klockan som verkade ticka orättvist snabbt.
”Du måste gå” sade Carl lugnt, men lite besviket, och lutade sig ner mot mig.
Han gav mig en lätt kyss, kramade om mig och sedan verkade han inse att det var dags att släppa mig. Dessutom skulle han behöva fundera ut ett sätt att komma ut från stugan utan att någon misstänkte något. Jag drog efter andan och kollade på klockan. Jag ville inte lämna Carl, men samtidigt kände jag att jag kunde behöva lite tid för mig själv (att vara som Anton kunde ibland vara som att vara själv, bara inte lika ensamt, för att vara helt ärlig) och jag nickade kort mot honom.
”Så… eh…” började jag lite nervöst och fingrade på min ena byxficka.
”Vi ses snart” sade han med ett lätt leende och strök mig över kinden.
”Vi kanske stöter på varandra i backen” lade han till och blinkade åt mig, vilket genant nog fick mig att rodna.
”Kanske… vi ses” mumlade jag och gav honom ett snabbt litet leende innan jag skyndade mig ut ur stugan och snabbt styrde stegen mot bänken, och Anton. Det var märkligt att Carl fått mig att bokstavligen gråta floder igår kväll, men att han nu fick det att kännas rätt och tryggt när jag var hos honom. Jag var fortfarande lite snurrig över allt som hänt, men det bästa jag kunde göra var att genomföra dagens planer, och jag upptäckte att jag bara var fem minuter sen, trots allt som hade inträffat mellan frukosten och fram till nu.
Anton satt på bänken och såg uppriktigt sagt lite nervös ut, men så fort han såg mig komma gåendes mot honom ersattes hans nervositet först med lättnad, och till sist hans neutrala nonchalans. Vi sa inget, men jag såg att han skulle åka snowboard. Han hade redan sin utrustning och jag var tvungen att medge att han passade som snowboardåkare. Snowboarden var stilren, men samtidigt färgglad på ett kontrollerat sätt, och hans kläder var stora och hängde pösigt utan att på något skrytsamt sätt smickra hans kropp. Det var imponerande, och något sa mig att han var duktig på vad han gjorde. Något som fick mig att tycka om honom lite mer än det andra killarna i skolan var att han inte försökte framhäva sin kropp på något sätt för att få tjejerna att dregla efter honom (vilket de å andra sidan gjorde, men det var nog mest för att han var så oåtkomlig) och jag insåg att han ganska snabbt hade gått från ”killen från ICA” till… tja, Anton helt enkelt.
Jag lade huvudet lite lätt på sned och iakttog honom, vaknade upp när han såg frågande på mig och försökte skaka av mig alla underliga känslor som verkade attackera mig från alla håll och kanter.
”Ska vi gå?” frågade jag och han nickade medgörligt, tog upp sin bräda i handen och gick längs min sida.
Det var något som också hade förändrats, jag hade på något sätt släppt honom närmre intill min personliga lilla bubbla än tidigare då han fått gå snett bakom mig för att jag inte ville veta av honom. Nu var han som en kopplingbar del till mig, och jag stördes förvånansvärt nog inte av tanken. Jag kastade en blick på honom medan vi gick, vände sedan fram huvudet och släppte ifrån mig en lätt suck. Den var både utav lättnad och utav irritation, det här med Carl var utmattande.
Jag hade till sist lyckats hyra ett par skidor som såg acceptabla ut (alltså såg de inte ut som om de skulle brytas av mitt i backen och kasta mig mot en säker död) och det visade sig att jag hade haft helt rätt om att Anton var duktig på att åka snowboard. Nu när jag var tillbaka i stugan kände jag mig helt slut, och var både glad och lite besviken över att jag inte träffat på Carl i någon av backarna. Jag hade legat nersjunken i min säng, djupt koncentrerad på boken som jag läste och hade fått vara ifred större delen av tiden. Nu vikte jag ner ena hörnet på sidan jag stannat på, slog ihop boken och petade ner den i min bag. Långsamt drog jag mig mot badrummet för att gå på toa, och medan jag tvättade händerna efteråt granskade jag mig själv i spegeln.
Såg jag faktiskt lite mer avslappnad ut?
Drop a comment :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Sabbe_sabbe - 26 mar 11 - 20:58- Betyg:  | | gilla! :D mejla!" | | Samme15 - 26 mar 11 - 20:15- Betyg: | | awesome :D mejla nästa :P | | Edwin82Therese98 - 26 mar 11 - 18:35- Betyg: | Shit jävla människa skriv mer nu :D
Älskar den här historian, :)
och,... skit sam :)
Mejla gärna nästa <3 |
|
|
|
