minnet av dig lämnade jag bakom mig [gåva] |
kort sagt: farfar fyller år imorgon. han vill ha en historia. imorse började jag ordbajsa utan att tänka på vad som egentligen skulle berättas. slutresultat: den här historien. snälla hjälp mig, läs igenom och påpeka allt (ni får vara mycket hårda, det jag letar nu är så mycket fel som möjligt)
Han rörde sig genom rummet som en skugga, for med händerna över de gamla böckerna som staplats på varandra i högar upp till taket. När han så kom fram till en stor, djupröd fåtölj lade han ifrån sig käppen och sjönk ner på den nedsuttna dynan.
Framför honom reste sig en stor eldstad som inte tänts på många år och på spiselkanten stod ett dammigt fotografi.
Den gamle mannen reste sig upp och grimaserade när hans skadade knä gjorde sig påmint, han sträckte ut en darrig hand och lyfte ned bilden.
Med en liten suck sjönk han tillbaka i fåtöljen och dammade av glaset för att återigen möta de mörka, bistra ögonen tillhörande sin far. Det var som att möta sin spegelbild, de hade samma örnliknande näsa och bistra mun – till och med den gråsprängda färgen i håret var densamma.
Mannen skakade på huvudet, lade ner fotografiet på golvet och lutade sig tillbaka mot ryggstödet med ögonlocken slutna.
Han satt i det förbjudna rummet, i den förbjudna fåtöljen. Men det var inte förbjudet längre, hade inte varit så på över trettio år men trots det kände han en viss oro. Som om hans far skulle komma gåendes över det dammiga golvet med ögonen smala som springor och med en röst som på ytan lät lugn men som när man kände honom var rasande.
En rysning genomfor den gamle mannens kropp och han plockade upp käppen, reste sig ur fåtöljen och försökte gå i sina egna, dammfria fotavtryck på vägen tillbaka genom rummet.
När han stod i dörröppningen vände han sig om, for med blicken över bokstaplarna, de tomma fågelburarna, den sotiga eldstaden och den ensamma fåtöljen. Han slöt ögonlocken, drog ett djupt andetag och stängde sedan dörren efter sig för att låta det förbjudna rummet återigen vara förbjudet.
Trapporna tog lång tid att ta sig ner för med käppen och det onda knäet och han mindes vemodigt de år han åkt ned för trappräcket trots sin mors varningar och sin fars uppläxningar.
När han kommit ner från trappen var han tvungen att stanna och vila, stämningen på nedervåningen var lättare än den på övervåningen, överallt såg han spåren efter sin mor. Han såg henne i de stora, ljusa tavlorna, i de virkade dukarna och på sättet hon alltid staplat skorna bredvid varandra i storleksordning. De stod fortfarande kvar på skohyllan och han drog på munnen när han såg att de inte flyttat sig en centimeter sedan han lämnade huset för så många år sedan.
Där fanns hans första skor, de som var så små att han kunde få plats med dem i handflatan om han ville. Där fanns också de bruna kängorna som han fick inför sin första skoldag, de som fört honom fram och tillbaka mellan de bägge byggnaderna i så många år – ända tills hans far ansåg att svarta skor var mer passande än bruna och köpte honom ett par nya. Han hade aldrig gillat de svarta skorna, de var stela och förutom att de luktade konstigt fick han alltid skavsår av dem.
Mannen skakade återigen på huvudet, slog lite lätt med käppen i parkettgolvet och gick sedan mot ytterdörren, han hade sett nog – den här delen av hans liv tillhörde det förgångna.
Utanför den stora herrgården sken solen och mannen tvingades skugga ögonen för att inte bländas av det skarpa ljuset. Han kände en hand på axeln och log när han vände sig om mot sin fru.
”Kommer du?” Frågade hon och sköt bak den svarta hatten så att hon kunde se honom bättre. ”Vi lovade Frances att vara hemma lagom till middagen, de har planerat din födelsedag för länge för att du ska tillåtas missa den i år med.”
Mannen skakade på sig, vred på huvudet för att se den stora, förfallna byggnaden och det bistra uttrycket försvann från hans rynkiga ansikte. ”Den där gossen måste lära sig lite tålamod”, sade han och fällde upp kragen till sin kappa innan han lade armen kring fruns midja för att leda henne med sig ner för stentrapporna mot den väntande bilen. ”Och har du sagt till honom att jag vill ha kalkon, inte kyckling. De brukar alltid missa den detaljen.”
Hans fru log och lutade huvudet mot hans axel medan de gick.
”De serverar alltid kalkon, älskling”, sade hon. ”Varje år.”
Mannen stannade till, rynkade ögonbrynen och skakade sedan på huvudet. ”På så vis.”
De steg in i bilen och chauffören körde dem därifrån, mannen vred på sig så att han såg genom det färgade bilfönstret hur hans barndomshus blev allt mindre och mindre.
Återigen sade han till sig själv att han inte var sin far, han var tillåten att tycka om fåniga saker som födelsedagar och stora gräddtårtor. Han kunde tillbringa sin tid med familjen istället för att sitta böjd över gamla böcker kvällen lång.
Det var därför han åkt ut till huset en sista gång, för att lämna skuggan av sin far kvar i det förbjudna rummet.
Mannen log och med slutna ögon såg han framför sig hur hans far med gråsprängt skägg satt nedsjunken i den röda fåtöljen med fötterna vilandes på en sliten fotpall. Någon hade tänt en brasa i den stora eldstaden och den gamle mannen som varken skulle bli äldre eller yngre satt böjd över sina älskade böcker – där han borde vara.
okej, vad tycker ni? jag vet att det blev extremt mycket ordbajsande och jag vet inte riktigt (okej, jag vet inte alls) varför den här historien blev som den blev. snälla ni - kommentera allt ni tänker på angående den här. dåligt, bra, saker jag borde lägga till, ta bort, allt för att få den bra (för jag vet att den just nu är ganska så .. underlig och att den egentligen inte handlar om någonting)
annars hoppas jag att ni haft en trevlig läsning och att ni, liksom jag, är med på earth hour ikväll.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | abusedchildren - 12 apr 11 - 00:33- Betyg:  | | en helt underbar gåva! | | NadaZero93 - 26 mar 11 - 23:32 | bra och intressant text, jag tycker om sånt här, som inte direkt har någon mening eller är del av något, utan en kort inblick i någons liv.
meningen om att pappans röst lät lugn men egentligen var rasande lät lite underlig just i slutet. Man förstår vad du menar men det känns som den behövs skrivas om. | | Ferdos-Lina - 26 mar 11 - 22:29 | Det är ett jättebra novell,din farfar kommer säkert att bli glad.
Jag önskar dig all lycka! | | Edwin82Therese98 - 26 mar 11 - 18:43- Betyg: | Jag tycker den var väldigt bra :)
Det är som den är tagen ur en bok,
beskrivningarna är också bra.
Är tyvärr inte med på Earth Hour :o Men kan försöka så gott som möjligt :)
(mamma bestämmer den detaljen antagligen. Men om det är något jag bryr mig om, så är det miljön :))
Som sagt, väldigt bra historia, den var inte alls dålig,
kunde inte hitta något att klaga på. <3 |
|
|
|
