Kära, hatade klasskamrater. |
Vi har glidit isär. Vi har separerat så mycket att jag inte kan förstå hur jag någonsin ville vara en del av er perfekta värld. Den består ju trots allt bara av tårar, otrohet, svek, skönhetsideal, och tryck. Allt bakom ett skal av fejkat skratt och perfektionism. Allting ska vara perfekt för er, eller hur? Det gör ju inte saken bättre sen att er syn på det perfekta, är helt förvriden. Ni är flickorna alla vill likna, och ni vet det. Ni är brudarna alla killar vill dra över, och det äckligaste är att ni låter de göra det... Minns ni när vi var små? Nej, ni försöker nog helst glömma. Men det är ganska fascinerande att se på barnen nu för tiden. Jag vet inte om du kan, men jag kan inte se vem som kommer växa upp till en falsk slampa. Jag kan inte avgöra vem av de tre flickorna som sitter där i sandlådan, som kommer genomlida hela sitt tonårsliv med sår på armar och ben, men ännu mer sår i själen.
Om någon skulle kommit fram till mig när jag var så liten, när jag var på kalas med de andra flickorna, när jag lekte i trädgården med dem, och smutsade ner kläder och ansikte. Om någon skulle komma fram till oss då, och tala om, att om 10 år kommer du vara på bristningsgränsen till det slutgiltiga, medan de andra runtomkring dig kommer växa upp till de de är idag, så vet jag inte om jag hade trott det. Jag skulle nog skrattat lika nedlåtande som De Andra, och inte vågat tro, inte vågat förstå. Inte velat höra på orden som var så sanna.
Men vänta lite, hur kunde det bli såhär? Om jag hade vetat, hade jag kunnat förändra? Hade jag kunnat sitta där med dem på stan, skratta lika falskt, och njuta av popularitetens strålar? Eller var det förbestämt att jag skulle vara den som böjde pinnarna tills de tillslut gick av? Töja på banden tills de sprack. Jag kan inte laga något så här i efterhand, även om jag försökte...
Men jag vill inte heller. Jag trivs så otroligt underbart, superdupigt bra med de vänner jag har nu. Det kanske inte är hälften så många vänner än de ni har, men de är minst tio gånger mer värda. Jag lovar. Och om ni någonsin, någonsin, säger ett enda, dumt, korkat, nedlåtande ord, om så bara ett, så kan ni få säga om det öga mot öga med mig. För det är mina vänner ni snackar skit om. Och jag kan bara tala om att de är tusen och åter tusen gånger bättre och perfektare än ni alla är tillsammans, och det roligaste är... Vet ni vad det roligaste är? Att de lyckas vara det utan att anstränga sig det minsta. De är awesome precis som sig själva, inte som någon annan.
Så gå där i en klunga på stan, vifta på era köttiga arslen som drar allas blickar till sig, visa upp er för hela världen, att ni är eliten, de bästa, de alla vi vara. Men vet det här; Det kommer alltid finnas någon som är bättre än en själv. Jag hoppas att ni möter den personen snart.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | loveyouhoney - 15 apr 11 - 18:02- Betyg:  | jätte bra! helt sant också. det var något som gjorde att
det inte gick att sluta läsa!! :O <3 | | gillardig7 - 26 mar 11 - 12:36- Betyg: | | Gud, vad bra du skriver.. D: | | icy_tears - 25 mar 11 - 22:39 | vi växer alla upp och trots att det gör ont när goda människor förändras till det sämre är det inte mycket att göra åt. man kan bara hoppas att man själv inte förändras på samma vis. beviset brukar ligga i att man kan skriva sådna här texter så ta det som en bekräftelse på att du inte böjts i medvind. det är alltid en liten tröst när man ser människor man brukade tycka om försvinna. har varit med om samma sak själv.
snyggt formulerat! | | MagicLove - 25 mar 11 - 20:30- Betyg: | | I like it! I really like it! | | Edwin82Therese98 - 25 mar 11 - 20:23- Betyg: | Wow, väldigt inspererande faktiskt, man känner igen mycket av det som skrivs här,
och du talar SÅ MYCKET SANNING! Jag vet inte riktigt vad, men
den fänglsar mig otroligt mycket.
/kramisar Trezzan - Therese :DDD |
|
|
|
