Den djupa brunnen. |
Jag står längst ner i en djup brunn, och det är så mörkt. Ser ljuset så långt där uppe, och sträcker mig så förtvivlat mot det. Når inte. Jag ser ett rep firas ner mot mig, men när jag greppar tag känner jag att jag aldrig kommer hålla fast. Repet är för halt. Så jag stannar där nere och beundrar solen på avstånd. Försöker dränka mig i brunnen, men vattnet är bara knädjupt. Så firas ett nytt rep ner, men jag vill inte ta det. Vågar inte lita på att det kommer hålla, tror att det kommer gå av. Och jag börjar vänja mig vid mitt hem. Det mörka hålet innebär ju även trygghet. Jag är ensam här nere, och det betyder ju att ingen kan skada mig. Men går jag verkligen på den historien själv? Jag vet vad jag har, och det är ju inte mycket, men jag vet aldrig vad jag får. Vilket är egentligen värst? Ensamheten här nere, eller alla människor där uppe? Men jag orkar inte längre vara här nere, där mörkret råder och där mina egna ord ekar tillbaka på mig. Där tankarna desperat och med stor övertygelse försöker döda mig, där solen ser ner på mig en liten tid på dygnet och hånler. Där tiden inte längre har betydelse, där endast kampen för överlevnad råder, och där allting ser likadant ut, dag efter dag..... Snälla, låt mig drunkna fort?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Edwin82Therese98 - 25 mar 11 - 20:25- Betyg:  | Lite rolig, men ändå bra.
Sorglig men ändå bra.
Ja, och ja, man kan inte lita för mycket.
Shit vad jag känner igen mig på just de meningarna. |
|
|
|
