Vem försöker du lura? [17] |
Oj! Kan man tänka sig! En till del redan! Ja, sicken skrivfeber jag fick. Var tvungen att skriva vidare eftersom jag kände att det flöt på lite, hoppas ni gillar det! :)
Trots att en sådan här snygg människa borde göra mig nervös blir jag bara irriterad. Hans beteende är inte lika uppstoppat och rent utav elakt som de andra killarnas, men samtidigt kan jag inte sluta önska att han skulle ha börjat umgås med de andra killarna och Alice, och att han skulle bli lika hjärntvättad och lealös som dem. Försöka nå toppen så snabbt som mjöligt, försöka skaffa sig status genom att spöa upp sådana som mig.
Fast det var en riktigt hemsk sak att ens tänka, att han skulle hjärntvättas. Jag gillade att han retade upp mig så att jag kunde säga ifrån. Jag vill inte tro det, men det finns en möjlighet att Anton är anledningen till att jag vågade igår. Att jag vågade stå på mig.
Men det tänker jag aldrig erkänna för honom eller någon annan levande varelse.
Jag stirrade argt på honom medan han flinade med juiceglaset i ena handen och såg spelat oskyldigt på mig. Efter några djupa andetag och en rynkad panna försökte jag mig på det igen. Att fråga honom om han ville åka med mig.
”Jag.. eh, tänkte…” började jag och undrade varför det var så svårt att fråga honom det.
Dock slog det mig nästan genast att jag aldrig bad andra att göra saker med eller för mig. Jag visste inte hur längesen det var jag frågade något sådant egentligen.
”Du tänkte vad?” manade Anton skoningslöst på, och flinade retsamt.
Jag gav honom en mördande blick och knöt ihop händerna för att koncentrera mig.
”Jagundraromdukanskeskulleviljaåkamedmig sade jag snabbt i en lång utandning och andades in luft igen för att inte kikna.
Antons retsamma leende blev oskyldigt och hans ögon dramatiskt frågande.
”Jag hörde inte, kan du vara snäll att upprepa det där?” frågade han nonchalant.
”Jag undrar om du kanske vill åka med mig” upprepade jag med sammanbitna tänder och stirrade irriterat på honom.
Han lutade sig tillbaka och funderade lite.
”Om jag vill åka med dig?” frågade han och kliade sig eftertänksamt på kinden.
Jag höll andan och hoppades att han skulle säga ja så att jag inte skulle känna mig förlöjligad, eller att han skulle säga nej så att jag skulle kunna gå därifrån, skitsur och faktiskt bli lämnad ifred utav honom. Han lutade sig fram över bordet, lade huvudet på sned och betraktade mig. Det bubblade energiskt inom mig och det hotade att spricka snart, och precis när jag tänkte skrika att han kunde skita i det så nickade han kort och fyrade iväg sitt vanliga lilla sneda leende.
”Självklart” sade han och blinkade till.
Jag hann inte riktigt reagera på vad han sade, för plötsligt såg jag en lång person bakom Anton som kom emot oss, och han stannade med handen på Antons ryggstöd och med blicken fäst på mig. Jag kunde inte avgöra riktigt vad jag såg i hans ögon, men det gav mig en obehaglig känsla i hela kroppen och jag ville titta bort, men utan att lyckas. Istället satt jag och stirrade som ett annat fån. Anton vred på nacken och tittade upp på Carl, men hans blick var förmodligen inte ens i närheten lika besatt som min. Carl harklade sig lite men jag märkte att inte heller han vek undan från vår ögonkontakt.
”God morgon, har ni sovit gott?” frågade han och förväntade sig tydligen ett svar från oss båda.
”Absolut” svarade Anton, fortfarande lika nonchalant som vanligt, men jag lyckades inte förundras av det just nu.
Jag ryckte bara på axlarna. Kunde inte ljuga men kunde samtidigt inte öppna munnen för att få ut ett enda ljud. Min hals var torr som Sahara, och det var ingen illa använd liknelse utan jag kunde riktigt känna hur min hals snörde ihop sig och jag försökte gång på gång att svälja.
”Vad bra” sade Carl, liksom lite svävande, och jag blinkade till med båda ögonen som om jag inte riktigt trodde att han stod där på riktigt.
Det blev oförklarligt tyst i några sekunder medan jag och Carl stirrade på varandra utan att säga ett ord, och Anton skruvade lite besvärat på sig utan att jag märkte det (hur skulle jag kunna märka det, då allt jag brydde mig om i den stunden var Carl?).
”Nej men, här har vi minsann två morgonpigga elever!” kom en hurtig röst någonstans bakom mig, och Carl bröt motvilligt vår ögonkontakt och log ljummet mot Erik, vår andra mentor, och jag stirrade ner i min frukost.
Antons blick var fortfarande fäst vid mig utan att jag märkte något, men när både Carl och Erik försvann iväg för att ta frukost kollade jag upp och stirrade rakt in i Antons ögon. Utan att jag kunde förhindra det blev mina kinder obekvämt varma, och uppenbart rosenfärgade, och Anton höjde på ögonbrynen.
”Vad var det där om?” frågade han i sin vanliga ton.
”Vadå? Det var väl inget?” fräste jag, plötsligt väldigt fientligt inställd gentemot honom.
Han höll upp händerna i en uppgiven gest.
”Okej okej, jag menade inget illa” sade han och rynkade näsan lite lätt.
Jag tog en klunk av min O’boy men kände hur det kröp innanför skinnet på mig, och jag behövde röra på mig.
”Jag ska göra mig i ordning. Ska vi ses kvart i nio vid…” började jag och försökte fundera ut var vi skulle synas som minst för alla andra, trots att jag inte tänkte erkänna för Anton att det var mina avsikter.
”vid bänken?” fyllde han i, och jag tänkte över saken lite snabbt.
Nog för att det kanske var lite sentimentalt, men då jag hade mina tankar på helt annat håll nickade jag bara och reste mig upp. Det var ganska långt ifrån alla andra, och i rätt riktning mot backen.
”Visst, det låter bra” sade jag och började gå utåt. Jag slängde halva min baguette och ställde mitt glas i disken innan jag smet ut och märkte att jag passerade ett flertal elever från klassen.
När jag oundvikligen var tvungen att passera killarna fick jag en hård axelknuff av Henrik och jag drog efter andan. De småskrattade lite hånfullt utan att titta tillbaka på mig, men jag ignorerade det bäst jag kunde och fortsatte gå mot stugan istället. Precis när jag tryckte in nyckeln för att låsa upp, öppnades dörren och jag stod mittemot Johanna och Lisa. Mitt hjärta tog ett extra hårt skutt av överraskning, men utan ett ljud flyttade jag på mig så att de kunde gå ut. Det dröjde några meter innan de började prata med varandra och jag tog ut nycklarna ur låset och gick in utan att bry mig speciellt mycket om det. Jag drog av mig mjukisbyxorna men behöll t-shirten över mitt underställ och gick för att borsta tänderna. Efter exakt två minuter var jag klar, spottade ut tandkrämen i handfatet och stoppade ner tandborsten i min necessär. Precis då knackade det på dörren och jag rynkade fundersamt pannan mot min spegelbild. Vem kunde det vara? När jag inte öppnade utan bara stod kvar och lyssnade så knackade det igen, och den här gången kunde jag inte ha inbillat mig. Jag gick lite tveksamt mot dörren, tryckte ner handtaget och öppnade.
In stormade Carl.
Drop a comment! :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Samme15 - 25 mar 11 - 20:29- Betyg:  | | Jättebra :D mejla nästa :P | | Sabbe_sabbe - 25 mar 11 - 19:14- Betyg: | nej men sluta inte där o: !
MEJLA! | | sztiz - 24 mar 11 - 22:47- Betyg: | | :O shit skriva mer ;D <333 mejla?! |
|
|
|
