Vem försöker du lura? [16] |
Hej igen!
Här kommer en ny del (lite snabbare än förra!) och jag hoppas att ni gillar den även om det inte händer sådär ultramycket. Men sådana delar behövs också! :)
Jag hade inte behövt bry mig om att torka bort tårarna egentligen, Johanna och Lisa låg och tjattrade glatt och brydde sig inte alls att jag hade kommit in i stugan. Det gjorde mig inget, tvärt om var jag glad över att slippa deras dömande blickar, trots att de inte heller var speciellt populära. Jag tillät mig minnas Antons sårade blick när jag sagt att jag inte ville att dem skulle se mig med honom, men det hade inte varit för att jag var rädd för konsekvenserna (eller?) utan för att det hade skapat en riktigt outhärdlig uppståndelse om jag snubblat in med Anton, den nya snyggingen. Vad skulle han göra, förresten? Bädda ner mig i sängen? Se till att jag inte ramlade de fem återstående metrarna? Nej, det höll bara inte.
Jag fick av mig skorna, gick till sängen och stoppade in armarna så att tröjan satt på mig utan att ramla av. Jag frös fortfarande och en bultande huvudvärk gjorde sig påmind när jag kröp ner under duntäcket. Jag trodde att jag skulle ha svårt att somna på grund av allt som hänt, men jag somnade nästan direkt när mitt huvud lades tillrätta på kudden.
Jag vaknade upp mitt i natten, kallsvettig och illamående och livrädd. Jag hade haft en mardröm som jag inte riktigt kunde registrera vad den handlade om, men jag kom ihåg skräcken och paniken som förföljt mig och jag kände illamåendet bubbla upp för andra gången. Jag lyckades ta mig upp på skakiga ben, kränga av mig Antons tröja som limmat sig fast runt min svettiga överkropp och snubbla iväg mot badrummet. Mina händer gled okontrollerat över handtaget men efter en liten stund lyckades jag låsa, och jag sjönk handlöst ner mot golvet framför toaletten. Utmattad kände jag hur min kropp darrade okontrollerat och illamåendet sökte sig upp igen. Den här gången kunde jag inte hålla tillbaka kväljningarna utan i samma stund som jag lutade mig över toalettstolen fylldes min mun av en besk, sur och brännande smak.
Det kändes som om min hals brann och jag satt kvar på badrumsgolvet tills jag slutat skaka. Långsamt ställde jag mig upp, såg mig i spegeln och drog en hand genom mitt svarta hår, torkade bort lite svett ur pannan och stirrade in i mina egna, isblå ögon. Jag visste inte vad jag skulle känna eller göra, och med en lätt suck konstaterade jag att mina rumskamrater borde ha vaknat. Jag låste tyst upp dörren, kikade ut och upptäckte dock till min lycka att de låg och sov lika gott som innan, och för det borde jag tacka deras iPods. Musiken hördes ända till mig, och jag undrade tyst varför jag inte hört det innan, men medan jag sköt undan tankarna på det låste jag dörren igen. Långsamt drog jag av mig kläderna från föregående dag, som jag inte tagit av mig när jag gått och lagt mig, och klev in i duschen. Långsamt lät jag det svala vattnet rinna över min kropp och mitt hår, och efter att jag omsorgsfullt shampoonerat mitt hår och tvålat in min hud lät jag det sakta men säkert rinna ner i avloppen.
Med något mjukare muskler och svalare kropp steg jag ut ur duschen, torkade mig noggrant och smög ut i rummet igen. Johanna och Lisa låg fortfarande och sov (inte för att jag visste hur det hade gått till) så jag tassade bort till min säng och drog ut en stor tröja och nya trosor ur min bag. Trött men nöjd, och lite mindre illamående, kröp jag ner under täcket och somnade igen.
När jag vaknade igen värkte min mage som om jag hade gjort några tusentals sit-ups under natten, vilket jag lite ironiskt tänkte för mig själv att jag nästan gjort. Jag hävde mig upp på armbågarna, kollade på klockan och konstaterade att den slagit halv sju och kastade en blick på Johanna och Lisa som snusade tungt i sina sängar.
”Herregud, vaknar de aldrig?” mumlade jag, men tystnade och spärrade upp ögonen när jag insåg att jag hade sagt det högt för mig själv.
Visserligen hade jag inte skrikit ut det, men då jag sällan talade högt över huvud taget egentligen, kom det något som en chock att jag sagt det högt. Jag drog en hand genom håret och gav ifrån mig en lätt suck innan jag långsamt satte på mig lite kläder. Det fick rätt och slätt bli ett lager underställ och ett par svarta mjukisbyxor kombinerat med ett linne och en munkjacka. Jag tvekade lite med handen på Antons tröja, men tuggade lite på underläppen och bestämde mig för att om han inte tagit tillbaka den kunde jag använda den nu på morgonen också. Jag drog en hand genom håret istället för att slösa tid på att borsta det, stoppade ner fötterna i mina skor och gick tyst ut ur stugan (den här gången såg jag till att ha med mig en av nycklarna också). Snön låg som ett vitt, brett täcke över marken, något som jag inte riktigt tänkt på när vi kom hit igår, och jag såg mig omkring för att se om Anton var någonstans i närheten. Lite förvånad (och kanske besviken?) kunde jag konstatera att han inte verkade vara i närheten, men å andra sidan var klockan lite innan sju, vilka var egentligen uppe nu?
Jag flanerade lite rastlöst en bit från stugorna, men när klockan började närma sig halv åtta gick jag tillbaka och styrde stegen mot huset där frukosten serverades. När jag klev in märkte jag att jag helt tappat känseln i näsan och jag petade lite på den eftersom jag var övertygad om att ingen såg det. Den var kall, och förmodligen såg jag ut som Rudolf med röda mulen. Jag kliade mig lite förstrött på kinden, såg att de hade börjat servera frukosten och bestämde mig för att ta ett glas O’boy och en liten baguette med skinka på. Till min förvåning såg jag att någon satt vid ett av borden lite längre bort, men det var inte det värsta, utan personen iakttog mig ihärdigt och jag svalde. Efter en stunds stirrande emellan oss insåg jag att det var Anton som satt där, och när han märkte att jag tvekade puttade han ut stolen framför sig med hjälp av foten. Frågan stod klar i hans ansikte. Jag tvekade ännu lite till innan mina ben började röra sig mot bordet, och medan jag gick såg jag mig omkring och konstaterade att det inte var någon från vår skola som var uppe och åt än. Långsamt slog jag mig ner på stolen framför Anton, nästan som om varje rörelse gjorde ont, men direkt när jag såg in i hans nonchalanta ögon slappnade jag av och lade huvudet lite på sned. Han såg lika nonchalant ut som vanligt, och hans sneda, lite självbelåtna flin bredde ut sig i hans ansikte när han såg att jag hade hans tröja på mig.
”Vad?” frågade jag, något stöddigt men samtidigt undrande.
”Du har min tröja på dig” sade han, nonchalant som vanligt men också lite nöjt.
Jag ryckte lite undvikande på axlarna.
”Jag frös” muttrade jag och såg ner i min O’boy istället för rakt på honom.
”Säkert” sa han och jag gav honom en varnande blick, men han flinade bara vidare och drack lite av sin juice.
Jag började äta min frukost och funderade lite på hur jag kände inför allt det här. Anton var fortfarande Anton, men samtidigt så erkände jag att jag gillade hans nonchalanta stil, det fick mig att säga ifrån och lätta på mina känslor. Vare sig de var arga eller sorgsna. Dessutom var jag tvungen att åka med någon, man skulle minst åka två och två. Jag hade ingen som jag pratade med i klassen förutom Anton, och Carl om vi fortfarande pratade, så jag såg upp på honom och tuggade på min underläpp. Jag iakttog honom medan han åt och insåg att jag aldrig riktigt tittat på honom, var det på grund av att jag var så självupptagen gällande Carl? Hans ögon var riktigt mörka och hade tidigare fått mig att tänka på ett monster, eller en Alien av något slag, men kombinerat med det kolsvarta, matta håret och de smala läpparna var det faktiskt riktigt snyggt. Jag kunde, något generat, förstå varför det var sådan uppståndelse över honom. Han var lång och alldeles lagom muskulös, något brun hud efter solen fortfarande och näsan var rak och mjuk. Tydliga käkben fick mig att tänka på en statyett, och de mjölkvita tänderna gav det där leendet en liten extra touch.
”Vad stirrar du på?” frågade han oförstående, och jag insåg att jag suttit och tittat på honom alldeles för länge för att det skulle kunna anses som normalt.
”Inget” sa jag korthugget och harklade mig lite lätt.
”Eh, vem ska du åka med?” frågade jag med långa pauser mellan varje ord.
Han såg frågande på mig, men sedan verkade ett ljus gå upp för honom och han rynkade pannan, sedan glittrade hans ögon till lite roat och han fick ett retfullt leende på läpparna.
”Jag vet inte jag” sade han till synes oskyldigt, men jag visste att han hade förstått att jag ville ha honom som sällskap.
Han retades bara.
Drop a comment :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Samme15 - 23 mar 11 - 23:41- Betyg:  | | riktigt bra :D mejla gärna nästa :P | | mizzkitty - 23 mar 11 - 22:41- Betyg: | | Sjukt bra del, fortsätt gärna :) |
|
|
|
