Nicholes Life HP-FF (Del 4) |
Bla Bla Bla... Här är eran fjärde del. :) ( Jag skriver alltid det här i wordpad, t.o.m förtexten och eftertexten, enklast så ;) Så jag kan inte säga något i förväg :D Ha en bra läsning :) Tack för att du kom tillbaks och kommenterade JennnyJ :D Borde jag fortsätta med förtexterna? (Den som handlar om Jessicka;))
Saker händer inte för att vi ska sabba dem
En till tår rann nerför Jessickas kind, hon föll över från kvasten. Hon blickade länge mot marken medans hon föll, tills hon övergick till sin animagus form, den kolsvarta korpen. Hon landade på trädets kvist medans hon blickade mot himlen, Sirius dök med kvasten mot marken och precis innan han nått den förvandlades han till den rufsiga hunden. Han rusade fram mot trädet och började klättra upp.
NICHOLE
"Sprängstjärtskrabba," bröt ur mig när jag stod framför statyn, jag höll ett hårt tag om boken och jag gick fort in i det mysiga prefektrummet, jag gick in i mitt egna Elevhems rum och fortsatte in i sovrummet. Jag satte mig på sängen med den lilla vita läderboken i handen. Jag orkade knappt tänka på den, jag tänkte duscha i stället. Jag gick ur sovrummet lade boken på bordet och gick in i badrummet. Jag hade inte varit där innan. Det var vitare än vitt, ett fönster med en vacker sjöjunfru, ett stort badkar med kranar som det rann färgranna vatten ur. Det fanns fyra toalettbås, och en stor kran mitt i rummet.
Jag klädde av mig och la kläderna på golvet. Jag kröp i vattnet, det var en väldigt exakt temperatur. Där intill badkaret såg jag något, ett stort gyllene ägg. Jag tänkte efter, jag hade sett det någon annanstans. Var det inte från Trekampen förra året? I så fall var det Harrys, men vad gjorde det här uppe? Jag sträckte mig efter det, öppnade det, det skrek något fruktansvärt. Jag hoppade till och stängde det fort.
Efter en stund tänkte jag gå upp men ramlade på ägget som jag glömt där, jag hamnade i vattnet hårt, ägget öppnades, men det skrek inte. I stället sjöng det. Kom sök oss där våra röster hörs, vi kan inte sjunga ovan marken, och medan du söker begrunda detta; vi har tagit vad du högsta grad kommer att sakna, en timme länge du får se, och att återvinna vad vi tog, men förbi en timme, utsikten svart, för sent är det borta, kommer det inte tillbaka. Det lät precis som övningen gått till. Deras närmaste hade försvunnit. Jag tänkte inte mer på det, och jag fick ingen luft, jag stängde ägget och flöt ovan vattnet. Jag gick ur karet och tog en handuk runt min överkropp. Jag tog upp mina kläder och ägget, och gick ut ur badrummet.
"Synd att du har handuk på dig." Sa rösten från fåtöljen, han satt med min bok i handen, "du studerar Svartkonster." Sa Draco utan att förlora sitt charmiga flin. "Så vadå, det har väll inte du att göra med, ge fan i det i stället." Han skakade kort på huvudet och läste i den igen. "Dagboksidor med." Sa han. "Ge hit den!" Skrek jag åt honom. Han skakade åter igen på huvudet. Fan ta honom tänkte jag. "Då får jag väll ta den." Sa jag och log. "Jag Cruciatus förbannade Malfoy...- Står det, vad menas med det?" Sa han och kollade tveksamt upp på mig. "Inte fan vet jag, bara ge den till mig!" "Nehe du," sa han. Jag sprang fram mot honom och skulle precis rycka till mig boken när jag tappade ägget och det började skrika. "SHIT!" Skrek jag och slängde mig på golvet för att stänga det. Han kollade förvånat på mig, medans jag drog boken ur hans hand. Jag tog snabba steg mot mitt rum. "Hur fick du tag på det?" Sa han förvånat och aningen förvirrat.
Jag lade mig på sängen, slängde bort kläderna, tog upp boken och letade fram dagboksidorna.
Jag hade ingen aning om.
Sirius hade berättat en massa saker för mig. Till exempel hur han tyckte vi var lika. Jag var sorgsen, hur kunde han ha vetat? Såg han det på mig, eller kände han sig så också? Tydligen var inte hans familj heller den bästa. Han berättade hur sura de var för hans hyss på skolan, och hur besvikna de blivit för att han hamnat i Gryffindor. Lika besvikna som mina föräldrar blivit för att jag hamnat i Gryffindor? Han berättade hur hans bror hatade honom, hur alla hatade honom. Utom hans vänner, de lämmnade aldrig hans sida, jag såg aldrig Sirius utan James. De var som ett par. Det finns alltid ljusa sidor i livet. Så berättade jag hur min mamma blev sur för att jag inte gjorde som jag blev tillsagd. Hur jag var tvungen att stanna i mitt rum flera dagar utan mat, förkrossad över allt, och mest för min bror som redan vart en dödsätare. Han berättade att han alltid skulle finnas då.
Jag bläddrade bakåt några sidor, till två sidor där handstilen var stark och väldigt bläckig.
Jävla Idiotiska Malfoy.
Jag skulle, hur glad som helst, gå upp till Gryffindortornet när jag gick in i en korridor, jag visste inte vad jag skulle göra. Jag drog upp trollstaven och riktade den mot Lucius som stod där, och kysste Narcissa Black. Jag hamnade i koma, varför gjorde han så mot mig, vad hade jag gjort för att tvingas se det där? Jag visste inte vad som skulle strömma ut ur mig först, ilskan eller sorgen. I andra änden av korridoren kom Lily och Victoria, jag kunde inte vända min blick mot dem, men de stod där, det visste jag. Jag höll fortfarande staven hårt i handen, jag trodde jag skulle bryta den i två snart, jag riktade den rakt mot Lucius och skrek hårt. "Crucio." Hans kropp lyftes upp i luften, han vred sig i plågor. - Man måste mena det. - tänkte jag för mig själv. Men gjorde jag det? Orden ekade genom korridoren, tills jag släppte och började springa bakåt, mot flicktoaletten, jag vände mig om när jag hörde spring bakom mig, James, Lily, Victoria, och Sirius kom rusandes efter mig. Jag kunde inte hålla inne tårarna, Jävla Idiot. Jag sprang in i Severus Snape, och tog ut min vrede på honom, ett knytnäveslag rakt i ansiktet, och sekunden efter låg han på golvet och höll sig för ansiktet och den krossade munnen, han såg förvirrad ut. James verkade nöjd för han sa något i stil med. "Det var rätt åt dig Snorgärsen." Lily försvarade Severus då.
Hur kunde jag någonsin ha trott det här om min mamma. Hur kunde hon ha varit så olydig och egoistisk, om man nu tänkte så? Hon verkar ju ha varit som en ängel, (om man bortser från att hon är en dödsätare då). Jag lade boken på sängen, drog på mig kläderna igen. Jag gick ut ur rummet, Draco satt fortfarande i fåtöljen. "Är det, det enda du gör? Att sitta i den fåtöljen." Sa jag kritiskt. Han skakade på axlarna och reste sig upp. "Vi kan väll gå till våran nästa lektion då." Jag suckade. "Visst, bara du inte tjatar på mig." Han nickade lätt. Jag började gå utåt, och han gick efter.
"Duu... Vad stod det i den där boken?" Frågade han halvägs till Spådomskonsten. Jag hajade till. "Eh..." Jag hade en massa aningar. "Vaad?" Frågade han igen. "Det stod ... Att ... Min morsa, ah, hon lade den där Förbannelsen på din farsa Malfoy." Han hajade till vid sidan av mig, men jag såg hur han fortfarande såg självsäker ut. Jag gick ifrån hans släpiga steg, och hamnade vid Rachels sida. "Hejsan," sa hon glatt. "Hej." Sa jag lite dystert, fast det kunde bero på att jag tänkte mycket på det jag läst. "Vad har hänt?" Frågade hon medlidsamt, fast hon inte ens visste vad som hänt. "Asså, inget.. Bara... Skit sam." Jag suckade, när jag insåg att hon var väldigt nyfiken.
Vi kom fram till Spådomskonsten med Professor Trelawney, Rachel hade bara frågat en gång till, och kollat undrande då och då på mig. Professor Trelawney kom fram med sina stora runda glasögon och kollade galet vänligt på oss, hon var ju helt galen. "Mina kära kära barn! Välkommna, välkommna till Spådommens värld!" Jag himlade med ögonen. "Idag ska ni skåda genom spådomskulorna(:S)!" Jag suckade lågt, Rachel hade gjort det samma. Hur kunde Trelawney vara lärare? "Seså, gå och hämta er kulor." Var det sista hon sa. "Jag hämtar en till dig med," mumlade jag till Rachel. Hon nickade, och jag gick bort till hyllan av kulor. Jag tog två stycken, gick tillbaks och satte mig bredvid henne igen. Hon tog den och satte den framför sig på stället. Jag gjorde detsamma, fast med viss spänning. Rachel satt och halvsov, fast jag kunde förstå henne, så som det luktade här inne, man blev ju alldeles sludrig. Jag satte mig rakt och kollade in i kulan med sådan intensivitet, att jag faktigst såg något. Fast det fick mig att nästan kräkas, aldrig i livet att jag skule göra något sådant.. Sedan kom något annat upp, en man med axel långt hår, någorlunda skägg över hakan, och en lätt mustasch. Jag koncentrerade mig ännu mer nu. Mannen såg på mig, och vinkade med handen bortåt i kulan, som nu tydligt visade ett hus, ett svart hus, med den grönaste trädgården och de rödaste rosorna, himlen var blå som havet. Jag klarade inte av alla information, jag svimmade.
Bara lite ur Jessickas dagbok ;) Hon kanske läser lite mer... (a) Ni får se, men ni ville ju veta vad Sirius och Jessicka pratade om, och min syster klagade över att Jessicka älskade Lucius, sen Sirius väääldigt snabbt.. DAH! Orka tänka syster -_-... Sen tänker hon logiskt också och fattar att Lucius är farsa till ett av Jessickas barn ! ( Logiskt.. hmpf.. ) Kommentera och betygsätt :D .. Så ska jag inte klaga mer på min syster. <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 22 mar 11 - 20:05- Betyg:  | ÅH. du har verkligen utvecklats fort, det har du! jag gillar hur du beskriver allting, det är lätt att se sakerna framför sig och det är spännande :) ooooh, lucius är alltså pappa till ett av barnen? coolt! ska bli riktigt spännande att se hur det här utvecklas :)
skriv, skriv! :D och ja, jag tycker du ska fortsätta med förtexterna, de är underbara! :D
/JvJ |
|
|
|
