Vem försöker du lura? [15] |
Hej!
Jag är verkligen ledsen över att ni fått vänta riktigt länge på den här delen, men allt jag har att säga till mitt försvar är egentligen att jag gått igenom något som jag inte vill skriva om här, men som jag nu börjat bearbeta, och i och med det vill jag försöka fortsätta med den här novellen. Jag hoppas att ni har förståelse för den lilla informationen, och jag hoppas verkligen att ni vill fortsätta läsa trots det gigantiska mellanrummet. Jag tänker försöka hålla igång det här nu, och jag ska bättra mig (jag lovar att ni inte kommer få vänta tre månader på nästa del) och jag hoppas ni har tålamod med mig.
All yours, hoppas ni gillar fortsättningen! :)<3
Till min förvåning började jag sakta inse att Carls ansiktsuttryck ändrades till det mjukare. Hela hans hållning sjönk ihop lite, samtidigt som den blev något mer avslappnad, han verkade inte innehålla riktigt lika mycket auktoritet som vanligt. Långsamt började jag undra, undra ifall han också kände lite som jag, att det var dags för honom att släppa taget om den stela rollen som min lärare, kanske orkade han inte längre uppfylla sin roll. Den vuxna.
”Jag vet inte” mumlade han och släppte taget om mina överarmar i samma stund som meningen avslutades.
Jag trodde att jag skulle falla, falla som en sten och bara sjunka längre genom marken, men jag stod kvar med bara lite lätt darriga ben. Utan att ha en aning om var denna plötsliga styrka kom ifrån letade jag upp Carls ögon med blicken och försökte hålla fast den. Det var som att jag fick en stöt av att se in i de där djupa ögonen, och jag vacklade till, nästan omärkligt. Jag undrade vad han tänkte på, men fann att det var omöjligt att försöka läsa av hans ansiktsuttryck. Långsamt fylldes jag av en känsla som sa att det fick vara nog nu. Jag tog ett snabbt steg framåt, gled upp på tå och kysste honom med en sådan beslutsam kick att jag förvånades själv. Hans läppar smekte mina och jag märkte att han gav efter och besvarade kyssen. Upprymd över responsen han gav mig trevade jag lite med fingrarna vid hans bröstkorg. Hans tröja knölades ihop under mina tunna händer och fingrar och jag undrade hur jag skulle kunna klara av att stå utan honom att luta mig mot. Hans händer tog ett mjukt tag om mina axlar och jag slappnade av lite. Jag vet inte om det var mitt misstag, men plötsligt ändrades hans grepp om mig och han sköt mig ifrån sig.
Som en blixt från himlen var det som om han blåste upp sig igen, återfann sin roll som min lärare, som den vuxna i hela den här absurda situationen, och han såg på mig med en allvarlig blick.
”Jenny, jag har aldrig i mitt liv stött på någon så oansvarig ungdom som du. Vad du just gjorde är helt oacceptabelt! Du kan inte gå runt och kyssa din lärare bara sådär” sa han strängt, och jag kände en isande kyla dra igenom mig.
Det rådde totalt kaos inom mig, och jag drog efter ett isande andetag. Vad hände med den där dagen som aldrig inträffat, då han kysste mig? Två gånger till och med, trots att jag hade dragit mig undan. Andlöst stirrade jag på honom, jag kunde inte förstå att han sa vad han faktiskt sa. Plötsligt ruskade han om mig och det kändes som om mina organ studsade omkring inom mig, beredda att brytas ned. Jag undrar hur länge jag hade stått tyst egentligen.
”Jenny! Förstår du vad jag säger?” frågade han, något mer irriterad än jag tyckte han hade rätt till.
Jag hade kanske gjort fel, men då var det något som jag skulle få lära mig av. Jag fick ont i huvudet och kände att jag inte kunde göra som jag alltid gjorde, bara nicka och låta det här gå förbi, jag var tvungen att samla ihop mig och säga emot. Säga vad jag tyckte och vad jag kände.
”Jag förstår vad du säger, men jag förstår inte varför” sade jag, högre än vad jag trodde att jag skulle klara av. Jag trodde att allt jag skulle få fram var viskningar, men jag kunde uppenbarligen bättre, vilket styrkte mig ännu lite till.
”Jag förstår att jag gjorde fel, men jag gjorde det bara för att jag trodde att du också ville det” sade jag och drog efter andan.
”Nu vet jag i alla fall att du inte vill det” sade jag, osäker på vad jag egentligen menade med ”det”.
Jag kände hur allt mod rann ur mig med de orden så jag vände om, gick snabbt mot dörren och smällde igen den efter mig. Jag drog efter andan ute i det kyliga vädret innan jag började småspringa mot vår stuga, men när jag kom dit insåg jag att jag inte hade nyckeln dit. Jag stod stilla i några ögonblick medan jag kände hur min kropp började skaka allvarligt, och snubblandes tog jag mig bort från stugorna och sjönk ner på en bänk en liten bit ifrån. Jag tillät mig inte gråta, försökte intala mig att han inte var värd det. Långsamt begravde jag ansiktet i mina händer och drog upp benen mot resten av min kropp. Jag vet inte hur länge jag satt så, men snart började min kropp darra för att det var så kallt. Trött insåg jag att jag inte orkade gå därifrån, så jag fann mig i att sitta kvar och plötsligt kändes det som om jag inte var ensam längre.
Någon lade något varmt över mina axlar, det kändes som en tjocktröja, och jag såg upp. Självklart var det Anton.
”Vad fan gör du här?” fräste jag.
Det förvånade mig att jag alltid kunde ta ut allt på Anton. All ilska jag kände som egentligen var riktad mot Carl flöt ut mot Anton, och jag visste att det var orättvist samtidigt som det var skönt att få det ur mig.
Han gav mig en nonchalant blick.
”Du såg ut att frysa” svarade han och höjde lite lätt på ögonbrynen.
”Det kan väl du skita i. Som alla andra djävla idioter kan du väl lämna mig ifred” fräste jag igen. Otrevligare får man leta efter.
”Vad har hänt?” frågade han och stod kvar bara någon decimeter från mig.
”Skit i det” försökte jag säga lika irriterat som innan, men min röst bröts och jag drog efter andan.
Jag hängde inte riktigt med på vad som hände härnäst, men Anton tog tag om mina underarmar, drog upp mig på fötter och lade armarna runt mig. Jag blev chockad, men värmen som kom från hans tröja som hängde över mina axlar och den behagliga värmen från hans kropp hindrade mig från att försöka slingra mig ur hans grepp. Det var inte så att han höll mig hårt för att hindra mig från att springa heller, utan det var en mjuk omfamning som fick en knut inom mig att lösas upp. Jag märkte inte att jag grät förrän hans tröja blev lite mörkare på vissa ställen, och förtvivlat knöt jag händerna om hans t-shirt. Hans hand strök mig långsamt över ryggen och jag hulkade till.
Vi stod där i kanske en halvtimme, trots att det kändes som ett helt decennium, utan att prata. Han gav mig närhet och jag släppte ut allt jag kunde. Till slut blev jag trött, riktigt utmattad, och han såg ner på mig (med viss svårighet då jag klamrade mig fast vid honom som en krabba).
”Vill du sova?” frågade han, och nonchalansen som alltid fanns i hans röst var som bortblåst.
Jag tvivlade på att jag skulle kunna prata högt, så jag nickade bara och strök bort lite av mina tårar med tröjärmen, orkade inte bry mig om att jag sölade ner Antons tröja.
Han tog en stark arm runt min överkropp och började långsamt forsla mig mot stugan.
”Jag har ingen nyckel” hulkade jag fram och hickade till.
”Det är lugnt, Johanna och Lisa är redan i stugan” sade han utan att titta på mig, och gick fram till dörren.
Jag visste inte om jag skulle bli misstänksam för att han visste det, men jag blev åtminstone inte förvånad, jag orkade inte.
”Jag vill inte att dem ska se dig med mig” sade jag och hindrade honom med de orden att öppna dörren.
Han såg lite sårad ut, men nickade förstående och såg till att jag kunde stå själv innan han försvann iväg. Jag torkade bort allt det blöta från mina kinder ifall tjejerna skulle få för sig att titta åt mitt håll, öppnade dörren och klev in.
Drop a comment :)<3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Alli_ - 23 mar 11 - 09:02 | jättebra!
vill läsa mer nuuu! :D
mejla nästa?:) | Samme15 - 20 mar 11 - 17:56- Betyg:  | Haha jag har precis som Nea96 sträckläst alla delar idag :D
Du får gärna mejla när nästa del kommer :) | | Nea96 - 20 mar 11 - 16:24- Betyg: | | Guuuuuuuud va bra den är!! har sträckläst alla delarna idag, hehe. Mejla gärna när du lägger ut nästa del! :D |
|
|
|
