På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Tjejen nummer nio, del 11.

Ni anar inte hur besviken jag är på mig själv nu.
Får extremt fina kommentarer av er (blir helt rörd av dom)
och jag lägger inte upp en ny del.
Fyfy, men det beror på att jag verkligen inte kommer någonstans.
Men här har ni iaf en ny del,
Enjoy

Jag satte mig på en av klipporna och tittade ut mot havshorisonten. Allt var förstört.
”Hej”, sa han, knappt hörbart. Jag kände hur han satte sig ner bredvid mig. Nära. Tätt. Jag visste inte om jag skulle flytta på mig. Jag ville, men kunde inte. Han höll om mig, jag lät honom dra mig närmare honom. Lät honom föra mitt huvud mot hans axel. Lät mig luta mot honom.
”Förlåt”, fortfarande knappt hörbart. Jag mötte hans blick, såg hur plågad och att han menade det. Men jag kunde inte släppa det. Jag ville inte bara vara en tjej. En tjej som alla andra, jag ville vara den tjejen. Hon som var speciell.
”Vill du följa med mig ut och springa?” Mitt hjärta hoppade över ett slag. Nu kunde han fråga det jag väntat på hela veckan. Nu när allt redan är förstört. Men jag kunde bara inte säga nej. Jag hade väntat på det, väntat på det i snart två veckor att jag skulle få vara med honom. Skulle jag bara skita i det då? Även om det kändes som om allt var förlorat. Nej. Jag skulle försöka. Jag reste mig upp och gick mot huset, vände mig och tittade på honom. Tittade på hans vackra ansikte, hans vackra, plågade - äkta - ansikte. Jag började le. Jag älskade att se honom sårad. Älskade att han brydde sig att han hade sårat mig. Gjorde det mig elak?
”Kommer du?” Han sprack upp i ett leende och följde efter mig in i huset.

Farten. Det fanns inget bättre. Ingen bättre känsla av frihet än att känna fötternas rytm mot asfalten, vinden mot en och hjärtat jämna men snabba slag. Underbart. Jag visste att han log när han granskade mig medan vi sprang. Sådär som han alltid gjorde. Glatt, men förvånat, som om allt jag gjorde förvånade honom. Men det spelade ingen roll, jag älskade det i vilket fall som helst. Jag kände hur han tog tag i min arm och stannade. Drog mig närmare.
”Vad säger du om att vi går in där och tar en fika?” han tittade utforskade på mig. Jag vände blicken mot det lilla fiket han pekade på.
”Nu? Vi är ju alldeles svettig”, sa jag. Beskyddande.
”Äh, skit i det. Vi kan bara köpa en glass och sen springer vi någon annanstans och äter den.” Jag tittade på honom, såg hur han ville. Äsch, vad hade jag att förlora på det. Jag ryckte på axlarna och han drog mig bort mot cafét. Jag tittade igenom alla glass smaker igenom glasrutan. Men jag visste redan vad jag ville ha, det fanns inget annat alternativ, jordgubb.
”Nå, vad vill ni ha?” frågade tjejen bakom glassfrysen leende. Robin drog mig närmare hans bröst, höll om mig. Jag visste inte om jag skulle börja gråta eller skratta, om jag skulle vara nöjd eller om jag skulle vara förbannad. Jag älskade uppmärksamheten, närheten. Men jag kunde inte få nattens händelse ur mina tankar. Fan.
”En voffla med daim. Vad vill du ha?” Jag kände hans läppar mot min kind efter han frågade mig. Det kom som ett stick, ett jävla bistick. Jag kunde inte få ett endast ord ur mig, stod bara där som ett fån och tittade rakt fram. Varför var han tvungen?
”Jag tror hon vill ha en voffla med…”, han gjorde ett stopp tittade ner på alla glass sorter och fortsatte sedan. ”Choklad.” Fan. Jag avskydde Choklad.

Vi satt i gräset, tittade på varandra, log. Han hade redan ätit upp sin glass medan jag knappt hade rört min. Men jag kunde inte, chokladglass var verkligen det värsta som fanns. Jag slickade på den igen, motvilligt, jag var tvungen. Glassen smälte snabbare av solen än vad den försvann i min mage, vilket resulterade att mina fingrar redan var alldeles kladdiga av smält chokladglass. Jag log mot honom, stort, innan jag tryckte den äckliga glassen på hans näsa. Jag släppte glassen av förvåning och tittade roat på även hans förvånade ansikte. Då såg jag, glimten i hans ögon, busigheten. Han drog fingrarna på chokladkulan och hoppade över mig. Mötte min blick innan han kladdade chokladglassen på min högrakind. Sedan kom det, lika överraskande och skrämmande som alla andra gånger. Hans läppar mot mina. Av ren överraskning drog jag mina kladdiga fingrar på hans kind, men han brydde sig inte. Han fortsatte att pussa mig, gång på gång och för varje gång slappnade jag av mer. Kände hur all oro och besvikelse var som bortblåst. Det enda som betydde och fanns var vi två, liggandes och pussandes i gräset. Jag älskade hans tyngd över mig, älskade hans läppar mot mina. Han slutade, mötte min blick, log, innan han återigen mötte mina läppar. Jag älskade det.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

briscoforevigt - 20 mar 11 - 01:10- Betyg: