Säg att du vill mig väl |
"Jag kommer aldrig vara älskad i samma dimension som dem" mumlade jag och sparkade bittert bort en kotte från cykelbanan.
"Är det det allt det här handlar om alltså? Att du inte ligger lika högt som de andra?". Frågan bet sig fast i mig som en fästing redo att släppa taget och spruta in gift i mina blodådror. "Ja" svarade jag "det är precis det det handlar om." Jag tog ett djupt andetag. Det var ingen mening att fega ur nu. "Du har kallat mig din bästa vän Andreas. Du har sagt att jag är livsviktig för dig, att utan mig vore du inte mycket alls." Jag tror jag höll andan medan jag väntade på ett svar, en reaktion på det jag sagt, för jag kände mig yr av tanken på vad som skulle kunna hända nu. Du kunde lätt bara vända dig om och gå. Gå din väg och aldrig återvända. Efter vad som känts som en evighet med gränsen till syrebrist hörde jag din välbekanta stämma säga "Ja? Det är ju sant. Jag förstår inte varför du är så svår nu, jag förstår inte." Förstod du inte? Vad fanns där att inte förstå. Jag blottade hela mitt inre för dig, och det skulle du se om du bara öppnade ögonen. Jag måste ha stannat till av ren chock över din blindhet, för plötsligt låg du flera steg framför mig. Du vände dig om och såg på mig med en frågande blick i samma stund som regnet började falla ner från de tunga mörka molnen. Men jag stod som gjuten i marken. Jag kunde inte förmå mig att röra mig, kunde inte få benen att lyda. Jag kunde inte ens, när du gått tillbaka och stod och höll om mig, lägga mina armar runt din rygg. Där stod jag, omfamnad av världens finaste ängel men oförmögen att känna kärleken som brukade pumpa från hans hjärta till mitt. Jag blev nästan rädd när jag kände dina andetag vid mitt öra. "Finaste vännen, vi klarar det här tillsammans. Delar på allt du vet. Jag älskar dig". Då brast det. Jag puttade mig ur din famn och mina ögon måste ha skjutit pilar av ilska, för så förfärad hade jag aldrig sett dig förut. "Går vi igenom allt tillsammans Andreas? Gör vi verkligen det, eller är det bara du som vill försöka vinna mitt förtroende igen?" Jag mötte din blick som uttryckte både förvåning och förtvivlan över min humörsvängning. "Jag har sett hur du pratar med alla andra. Jag har sett hur du kan skriva till dem hur mycket de betyder för dig, medan jag sitter här och antagligen är den som tvivlar mest och bäst behöver sådana ord. Tror du inte att jag märker hur du offrar din tid för alla som behöver dig, när du knappt ens kan säga hej till mig? Vem fan tror du att jag är?" Jag såg på dig, och du såg ut som ett nervvrak, på gränsen till gråt, men jag orkade inte bry mig just nu. "Bästa vänner gör inte så Andreas. Man gör inte såhär mot de som är livsviktiga. Bara erkänn att jag inte är någonting i dina ögon!". När du inte klarade av att svara mig vände jag på klacken och gick därifrån med raska steg, med en enda tanke i mitt huvud: Stannade du kvar där du stod så var allt över, för jag kunde inte vända tillbaka nu. Men om du tog ditt förnuft till fånga och sprang efter mig nu inom de närmsta 5 sekunderna så kunde vi kanske försöka laga allt som gått sönder.
Ett, två, tre, fyra...
|
|
|
|
