Jag vet inte längre. |
I hörlurarna spelades hög musik, Silverstein, Bring me the horizon, Asking alexandria.
Det var dem banden hon lyssnade på mest. På högsta volym.
Allt för att stänga hennes föräldrars gräl om henne ute.
Hon hade tappat livslusten, hon hade förstört allt, allt genom att ta dem där blossen på cigaretten.
Hennes föräldrar grälade om allt från cigaretter till skolan, om sommaren.
mamman skrek att det inte skulle bli någon sommar, hon kunde inte se sin dotter röka.
Hon kunde inte åka med någonstans, hon skulle strunta i jobbet.
Men ändå visste hon att mamma skulle till jobbet nästa dag.
Hon knöt nävarna och slog i bordet, Hon ställde sig upp och gick fram till fönstret.
Livslusten var slut, dem bodde uppe på åttonde våningen, lång bit ner.
Pappa och Mamma hade sagt många nedlåtande saker,
Hon skulle inte klara skolan sa de.
Hon skulle inte bli något när hon blev äldre.
Hon var ful.
Hon var dum i hela huvudet.
Okej det där med ful, det hade dem inte sagt, men Hon visste att de tyckte det.
För det tyckte hon, Hon var skit ful, äckligaste personen som någonsin skådats.
Hon vägde 63 kilo, var 1.70 lång, kort blont hår, svarta kläder och nästan inget smink.
Hon var tjock och ful, det var i alla fall vad hon tyckte. Sen om andra tyckte något annat, det sket hon fullständigt i.
Hon höjde volymen och drog ur hörlurarna, satte på högsta volym på datorn och musiken strömmade ut i rummet, efter bara några sekunder slits dörren upp, och hennes mamma skriker något i stil med: sänk den jävla äckliga musiken, ungjävel!
Mamman går fram, drar ut sladdarna till datorn, tar hennes mobil, dator och hennes finaste tröjor och går därifrån, innan hon gått ut genom dörren säger hon: Du får tillbaka dina saker när du börjar sköta dig, sedan går hon ut.
Hon sätter sig i sängen och börjar gråta, hon orkar inte längre.
Gick fram till fönstret igen och öppnar det. Åtta våningar, plus lite mer.
De skulle nog gå.
|
|
|
|
