hpff - Le, min kära, le! (del två) |
WOHO I finally found that bloody apostrophe that has been fucking everything around. SÅ NU KAN JAG LÄGGA UT! heads up - jag skrev "-tecken istället för en vanlig apostrof som det skulle vara. just so you know.
vill förresten tacka världens bästa bror (konfettiregn), utan henne hade jag nog inte skrivit mer än två meningar på denna novellen. så tacka henne, om ni gillar den ;) hihi
ENJOY!
Oktober började lida mot sitt slut när vi äntligen blev klara med rensningen av djurkadaver. Utsidan hade inte talat sanning om stugans storlek - efter att tittat på den hade man aldrig kunnat tro att den skulle rymma såhär mycket. Jag stod med armarna i sidan och tittade ut över kadaverna som låg utspridda på marken i två högar, de ruttna och väldigt dåliga i en hög och de bara väldigt döda i den andra. Bredvid mig suckade Melanye och jag vände blicken mot henne.
"Nu slipper vi i alla fall det här", sade jag glatt och log mot henne. Hon besvarade trött mitt leende och svepte med blicken över den stugan och sedan över sjön.
Hon fuktar läpparna med tungan innan hon öppnar munnen. "Ska jag vara ärlig, så kommer jag faktiskt sakna det lite", sade hon och slog sedan generat ner blicken, jag tittade chockat på henne och försökte få ordning på mina tankar.
"Jag menar", fortsatte hon snabbt, "det var ju inte så dumt, egentligen. Alltså. Jag lärde ju känna dig." Jag upptäckte att jag gapade och stängde kvickt munnen. Hon tittade på mig och jag förstod att hon förväntade sig ett svar, jag harklade mig lite och försökte komma på någonting att säga.
"Ja, alltså", började jag tveksamt, "det blev ju faktiskt ganska trevligt. När du slutade hata mig. Och det inte stank så mycket längre." Jag log stort och blinkade med ena ögat åt henne, hon smällde lättsamt till mig på axeln och låtsades se förolämpad ut.
"Jag har väl aldrig hatat dig!" utbrast hon och jag skrattade.
"Jo, i början. Faktiskt!" försäkrade jag när jag såg hennes tveksamma blick. "Du klarade ju inte ens av att titta på mig utan att man såg hur mycket du ogillade mig. Erkänn nu!" Hon skakade på huvudet men kunde inte låta bli att le. Jag lutade mig bakåt mot stugan precis som på våran första kvarsittning, och jag tittade ut över sjön där Jättebläckfisken tog sina sista, plaskande turer vid ytan innan sjön skulle frysa och han skulle tvingas leva under den. Efter en stund vände jag blicken mot quidditchplanen där jag kunde skymta mina lagkamrater när de susade runt flera meter upp bland de höga stolparna. Melanye måste ha sett min drömska blick för hon sade:
"Det är väl lika bra att vi går, du vill säkert till dina lagkamrater även om du inte hinner spela." Jag log tacksamt mot henne och sida vid sida började vi gå uppför den lilla backen upp till slottet. En bit upp svängde jag av åt vänster medan hon fortsatte gå rakt fram.
Jag höjde handen i en hälsning. "Ja men, vi ses väl någon gång!" hojtade jag och hon nickade med ett stort leende på sina läppar. Jag gick baklängelse och tittade på henne en stund innan jag vände mig om igen och började småjogga mot quidditchplanen. Jag nådde den precis som Alicia sköt ett snyggt skott rakt under kvasten på Wood och in genom den mittersta målstolpen.
"WOHO! Snyggt skott, Alicia!" jublade jag glatt och klappade händerna. Jag kunde se hur hon rodnade lite men låtsades inte om det utan vände mig istället mot Wood. "Nu kommer din bästa slagman äntligen tillbaka, Oliver!"
"Vem har sagt att jag tycker du är bäst?" frågade han med ett snett leende och skakade lite på huvudet. "Fred ligger ju på plussidan nu - det var inte han som hade kvarsittning i tre veckor!" Jag grinar mot honom och utropade;
"Men jag vet redan att du älskar mig mer hur som helst!"
Wood skakade bara på huvudet. "Okej killar,"
"Och tjejer", inflikade Angelina snabbt.
"Och tjejer", lade Wood till, "bra tränat idag. Kom ihåg att det är match mot Rawenclaw snart, de har en ny sökare som är riktigt bra. Det kan bli tufft att slå dem, men om vi ökar träningspassen ..."
"Allvarligt, Wood!" utbrast Fred, "har du tänkt mörda oss?"
"Så har vi en god chans att slå dem", avslutade Wood och klappade på sin kvastkäpp. "Kom ihåg, träning imorgon och jag förväntar mig att se dig ombytt då, George."
"Aj, aj kapten!" sade jag och gjorde honnör innan jag vände mig och marcherade iväg ett par steg. Jag hörde hur någon fnittrade bakom mig, snurrade runt och såg hur Alicia blev röd om kinderna när jag tittade på henne. Fred landade bredvid mig och böjde sig fram mot mig.
"Har du listat ut vem din beundrarinna är ännu?" viskade han i mitt öra och jag nickade frågande mot Alicia och tittade på honom igen. Han nickade och jag suckade lätt, även om jag verkligen tyckte om henne och trots att hon såg riktigt bra ut så var hon inget för mig. Hon var bara för ... Alicia, helt enkelt. Men trots det, så log jag mot henne vilket fick henne att rodna ännu häftigare.
De andra hade gått in till omklädningsrummet för att byta om medan jag stod kvar själv och väntade på dem - jag undvek gärna att trängas med dem om jag kunde slippa det. En stor grästuva låg framför mig och jag började frånvarande peta på den med skon, i brist på någonting vettigt att göra. Mina vita skor färgades snabbt grönbruna av gräset och jorden och jag kunde höra min mors röst i huvudet när hon bannade mig förra gången jag hade förstört ett par vita skor. Ändå envisades jag med att ha just vita, hur gärna hon än ville köpa svarta åt mig - precis som Perfekte Percy alltså - och jag visste hur mycket det drev henne till vansinne när jag varje år lyckades gå och förstöra dem. Eller växa ur dem, för det hade faktiskt också hänt ett par gånger.
En efter en kom mina lagkamrater utsläntrandes från omklädningsrummet (Fred näst sist, tätt följd av Wood) och tillsammans började vi gå uppför backen mot slottet. Min mage kurrade högt och jag kände för första gången på hela dagen hur hungrig jag egentligen var. Matlusten hade försvunnit medan jag och Melanye rensade kadaver men hade tydligen kommit tillbaka nu och det började vattnas i munnen när vi kom närmare slottet och jag kände lukten av maten. Tillsammans entrade vi matsalen och satte oss ner för att ta för oss av den läckra maten.
"Mr Weasley!" fräste McGonagall irriterat åt mig. "Om du inte slutar viska med din bror och börjar koncentrera dig på lektionen blir det tio poängs avdrag för Gryffindor!" Jag nickade kort åt henne och började försöka förvandla min mus till ett armbandsur. Fem misslyckade försök och en avlång mus senare tittade jag mig uttråkat omkring i klassrummet och noterade att det nästan inte var någon som hade lyckats med dagens uppgift. Jag sneglade på Fred och noterade hur han tittade drömskt mot Jessica Owen som satt på andra sidan klassrummet och lekte med en mörk hårlock som hängde framför hennes ansikte.
"Jaså du", väste jag i hans öra. Han hoppade till högt i stolen och vände sig om med förfärad min.
"Du skrämde nästan livet ur mig!" utbrast han så tyst som möjligt och höll sig för hjärtat. Jag log retsamt och sneglade mot Jessica som nu pratade med vänninan bredvid henne. Fred, som följt min blick, skakar häftigt på huvudet.
"Nej! Alltså, nej, det är inte som du tror!" sade han och skakade på huvudet igen. "Verkligen inte." Jag höjde på ena ögonbrynet och skakade bara på huvudet innan jag vände uppmärksamheten mot musen igen. Musen, som hade blivit väldigt mycket plattare, pep skräckslaget till när jag började vifta med staven framför den igen. Mina tankar vandrade bort till Melanye, vart var hon nu, vad gjorde hon, tänkte hon på mig? Under de senaste tre veckorna hade jag fått reda på att hon hade en pojkvän, en biffig och väldigt svartsjuk sjundeårselev man inte ville bråka med. Jag viftade med staven ännu en gång och med ett högt pip föll musen åt sidan, uppenbarligen död.
"Uhm... Professorn?" frågade jag långsamt och räckte tvekande upp handen. "Jag tror jag behöver en ny mus här borta..."
Jag skrattade högt åt Fred, som med väldigt sträng röst, härmade McGonagall när vi var på väg mot trolldryckskonsten.
""Mr Weasley, ingen annan elev har någonsin lyckats ha ihjäl förvandlings-objekten under hela min tid på den här skolan! Jag varnar dig, Weasley, om du inte börjar ägna mer uppmärksamhet på mina lektioner ska jag se till att du får kvarsittning resten av din skoltid!" Äh, inte tycker jag att hon tog i någonting, eller vad tycker du, George?" frågade Fred lättsamt och jag skakade på huvudet.
"Nej då, verkligen inte", svarade jag och flinade brett, "fast jag kan inte låta bli att undra hur hon skulle förklara för Wood att en av hans dyrbara slagmän fått kvarsittning så länge utan att han skulle gå i taket." Fred nickade eftertänksamt och vi svängde av ner mot fängelsehålorna. De enda ljuskällorna i dem var som vanligt ett par facklor som hängde på väggen och kastade ett gult sken över korridoren. Att trolldryckskonst inte var mitt eller Freds starkaste ämne var ingen hemlighet, att vi aldrig hade kommit överens med Snape var ingen heller förvånad över. Han hade aldrig riktigt kommit över den där gången när vi råkade spilla ut en kittel med en giftig trolldryck över Slytherins vaktare och hon hade fått ligga på sjukhusflygeln i två veckor, vilket gjorde att Hufflepuff väldigt enkelt hade vunnit matchen mot Slytherin. Snape, som hade vägrat lyssna på våra ursäkter och försäkringar om att det faktsikt var en olyckshändelse, hade dragit av 50 poäng för Gryffindor och gett oss två veckors kvarsittning.
Vi stod utanför dörren till klassrummet och jag lutade mig bakåt mot väggen och betraktade eleverna runt omkring mig. Emmie Kassian och Loreen Eakin stod och diskuterade tyst med häftiga handrörelser.
"Allvarligt, Lori, jag bryr mig inte om vad du tror att du har sett, du kan inte gå runt att sprida någonting utan att veta om det är sant!" hörde jag Emmie väsa. Jag flyttade mig omärkbart närmare för att höra vad de pratade om.
Loreen himlade med ögonen. "Det var inte jag som såg det, det var Cody. Men han är säker, tro mig, och jag litar på honom. Förresten, vad kan det göra om det visar sig vara falskt? Ingen skada skedd, precis", svarade hon irriterat och skakade på huvudet så det långa håret flög runt henne. Emmie slog sig irriterat för pannan.
"Ingen skada skedd?! Lori, vet du inte hur mycket det skulle kunna förstöra för honom?" Jag höjde nyfiket ena ögonbrynet och lutade mig lite extra åt deras håll.
"Herregud, Emmie, vad bryr du dig om det egentligen? George Weasley kan mycket väl klara sig själv", svarade Loreen med aningen höjd röst. Jag rynkade pannan - vad kunde jag klara mig själv genom? Vad var det de visste om mig? Loreen måste ha känt min blick som var fäst på henne, för hon vände sig om och såg rakt in i mina ögonen. Förskräckt slog hon handen för munnen när hon insåg att jag hade hört henne. Jag öppnade just munnen för att fråga henne exakt VAD hon menade när Snape slog upp dörren.
"Tyst i klassen!" röt han innan han försvann tillbaka in i klassrummet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | hanochhon - 15 mar 11 - 21:20 | MADDE!
ÅH, gud så bra! Blivit helt kär i den här ju!
Du skriver så himla bra, lika lättsamt och underbart som J.K
Bästbästbäst. Väntar på en ny del!
Pussss <3 | JennnyJ - 15 mar 11 - 10:25- Betyg:  | Alltså Madde, det finns verkligen inte ord för din otroliga förmåga att skriva, varför fortsätter folk att säga att jag kan skriva när det finns texter som dina? Jag är fett avundsjuk på ditt underbara språk, på din idérikedom och hur underbar, underbar, underbar den här historian är. Jag älskar George, jag älskar Fred och jag fullkomligt älskar Woodie. Du lyckas verkligen fånga det där som är dem, du vet, sådär som JK skriver om dem. Du skriver för guds skull de mest underbara texterna och tro mig när jag säger det här, du har verkligen utvecklats enormt! SÅ STÖRT UNDERBART, JAAAAH! Snälla, jag vet att du har mer på lager så låt mig få läsa, låt mig få fängslas av dina ord och låt mig få drömma mig bort bland din magi - för det är det verkligen att läsa dina texter, magiskt.
Du är bäst underbara, tro aldrig annat.
Kramar, din för eviga tider, Remii <3 | | Edwin82Therese98 - 15 mar 11 - 00:55- Betyg: | | Jag är också Avundsjuk (a) <3 | | Edwin82Therese98 - 15 mar 11 - 00:54- Betyg: | Ah så jävla rolig, så jävla bra :D Jag älskar den:D
Den är riktig kärleksfull, och den slutar alltid
hemlighetsfullt, dessutom är George med i den :D
Han överlever ju i slutet av sista boken :D <3 | | konfettiregn - 15 mar 11 - 00:10 | OCH jag såg precis vad du skrivit i blå text ... usch nu blir jag sentimental!
utan DIG hade JAG aldrig kommit någon vart, så det så!<3 | | konfettiregn - 15 mar 11 - 00:09- Betyg: | NEJ NU J****VLAR!!!!
Det där slutet känner jag minsann inte igen!? Ska GENAST bomba dig på msn och TVINGA DIG att avslöja!
Vänta ett litet tag...*Klickar ner dikta och upp med Msn rutan med vår konversation*
Sådärja, nu ska jag berömma dig.
DIN LILLA SKITUNGE! Du som sitter och säger vilket oflyt du har och att du inte kommer någon vart ... SKITSNACK! Lika bra, precis som alltid och jag kan inte låta bli att vara så otroligt avundsjuk varje gång jag läser något av dig! Så himla bra att jag blir alldeles tårögd (och du vet ju hur mycket jag redan gråtit idag? dumma rowling...)!
Jag kan i alla fall bocka och buga över ditt val att dela med dig av ett sådant här mästerverk, även om de sätter press på mååånga - bland annat mig själv.
Du är en av mina största idoler, och det vet du bror!
Pusss på dig!!!!
och btw, lägg ut tredje kapitlet ikväll med (a) |
|
|
|
