Dissektion av en människa |
Det var ruggigt och kallt ute. Ryan drog sin huva högre upp.
Han hade en obehaglig känsla i magen som vägrade försvinna, fick honom att rysa och fick hans nackhår att resa sig. Han var bara nojig, som alltid.
Stegen ekade högt mot den hårda asfalten.
Han svängde in på en sidogata och passade på att se sig bakom ryggen. Ingen där.
Varför skulle det vara det? Ryan kände ingen i den här sunkhålan, även fast han bott här i snart tre år.
Visserligen behöver en förföljare inte känna sitt offer.
I de flesta fallen gör de det inte, folk blir skjutna, våldtagna och knivhuggna hit och dit, överallt. Skulle kunna bli du nästa gång.
Han försökte skaka av sig känslan och gå vidare.
Det var samma grå väg han gick varje dag, vad var det som var så annorlunda idag?
Inget. Absolut inget, intalade han sig själv när han nästan var framme vid sin port.
Han fiskade upp nycklarna ur sin fickan, låste upp porten och fortsatte mot hissen som för en gångs skull verkade funka eftersom ”Ur funktjon”-skylten var bortplockad.
Knappen med den bleknade uppåtpilen tryckte han in och väntade otåligt.
Dörrarna öppnades till en tom hiss. Skönt. Han orkade inte med snorungarna och kattkärringens sega kallprat idag, eller någonsin för den delen.
Hissen var på väg mot Ryans lägenhet på sjunde våningen efter att han tryckt på knappen, men stannade på tredje våningen.
Vem åker med upp från tredje våningen?!
Snälla, låt det vara den där otrevliga emoungen som aldrig pratar!
Självklart inte.
”Hej!” log en kille i Ryans ålder mot honom, utan att trycka på någon hissknapp.
Ryan nickade kort med en likgiltig blick mot killen, som för att säga att han sket i honom och bara ville hem till sig.
”Kallt ute?”
Kallprat. Uh. Kan inte folk bara hålla käften? Det fanns få saker han ogillade så mycket som han ogillade kallprat (- Egentligen inte, Adam var lite utav en pessimist). Har man inget att säga kan man hålla truten stängd och sköta sig själv, tyckte han.
Och det där leendet killen hade, det var som att han bara ville gnugga sin lycka i Ryans ansikte tills han kvävdes, för att visa hur mycket mer lyckad han var.
”Jag älskar att åka hiss, gör inte du också det? Den där bergodalbanerkänslan, liksom? Som fjärilar i magen när man är förälskad…” Ryan låtsades inte om den menande blicken killen gav honom när han pratat klart.
- Och, nej. Ryan gillade inte att åka hiss. Synnerligen inte när hissen verkade ha stannat.
”Åh! Oj, hissen stannade.”
Nähe? Verkligen?
”Du säger inte så mycket, va?” Ryan kände inget behov av att svara för att bekräfta påståendet.
”Jaja, då blir ju bara det jag ska göra lite lättare.”
Ryan tittar frågande på den andra mannen i hissen, som nu stod böjd över sin ryggsäck, febrilt rotandes efter något. Ryan vände sig om och sträckte sig efter nödtelefonen, palla vara fast i en hiss med Happy McInYourFace hela dagen.
Ett klickande ljud från hörnet där killen satt hördes. ’Men smartass, det finns ingen täckning i ett jäkla hisschakt!’
Ryan tog upp nödtelefonen till örat. Trasig. Som allt annat.
Plötsligt kände han ett stick på baksidan av låret, han sträckte handen för att se vad det var men föll ihop. Allt blev svart.
|
| Kommentarer | | MrsUrie - 14 mar 11 - 01:49 | DEL 2
Långsamt, långsamt kom Ryan till medvetandes. Riktigt hur var eller varför han hade somnat kunde han inte minnas.
Han öppnade ögonen, men kunde ändå inte se, han måste ha något för ögonen… Men vad?
Det här måste vara historiens värsta bakfylla. Men han kunde inte ens minnas att han druckit.
Minnesluckor, visst, men det här var ju bara löjligt.
Han försökte sträcka upp armen för att ta bort vaddetnuvar han hade framför ögonen, problemet var bara att armarna vägrade lyda. Han försökte igen, utan resultat.
Ju längre han försökte hålla ögonen öppna, desto svårare blev det, att röra en arm var omöjligt
Ett metalliskt skrammel hördes någon meter från honom, det var då Ryan började misstänka att det här var en mardröm.
Ni vet, en av de där där det händer en massa äckliga saker, och så kan man inte göra något, för man kan inte röra sig? Exakt så kändes det.
Någonting stack honom i magen. Vart var han egentligen? Hade han vägglöss? Vänta, det där kan inte vara en loppa!
Någonting drogs sakta över huden på Ryans mage och lämnade ett spår av olidlig smärta efter sig. Det tog ett tag för honom att inse det, men insikten kom krypandes. ’Någon skär i mig. Ett jäkla snitt, rakt över magen. Jag kommer dö.’
Kunde han, skulle han skrika, som en liten flicka. Men allt han fick ur sig var ett svagt ”Huh”.
”Åh! Är du vaken?” det lät som en fråga, förväntade den sig att han skulle svara?
Rösten var bekant, men han kunde inte sätta ett namn på den.
”Jag är Brendon, förresten, Brendon Urie. Vi presenterade oss aldrig riktigt i hissen, allt gick ju så fort.”
Nu kom det tillbaka, det sista han kunde minnas var hissfärden med den överglada snubben som vägrade hålla tyst. Vad gjorde han här? Det var väl inte han som stod och skar i honom? Det kunde det ju inte vara, killen såg ju ut som en hundvalp.
Men varför hjälpte han inte honom i såna fall?
Någonting drog i skinnet på Ryans mage, det kändes både obehagligt och smärtsamt, men mest av allt oroande.
”Huh”
”Åh, oroa dig inte över att vara oartig, Ryan. Jag vet redan allt om dig, din jobbiga uppväxt, ditt arbetsschema, vad du använder för schampo, ja, du vet, all väsentligt. Luta dig bara tillbaka och slappna av.”
Han hade inget val, någonting hade redan fått honom att göra just det, men hans hjärna gick på högvarv och paniken kryddade hans tankar.
Det var definitivt hundvalpen i hissen som stod och skar i hans kropp. Vart är världen på väg egentligen?! Kan man inte ens åka hiss utan att bli bortrövad och styckad?!
Rummet fylldes i samma ögonblick av ett mjukt nynnande. Ryan hade aldrig hört melodin som spelades upp för honom, men den fick honom att släppa paniken för en liten stund. Det var otroligt lugnande och fick honom att glömma att strupen, som musiken kom ifrån, tillhörde ett psycho som rotade runt bland hans inälvor och antagligen förföljt honom under en längre tid.
Det kändes, på något sätt, som om tjock vaniljkräm flöt in genom hans öron, vidare ner i magen och dansande runt därinne. Så otroligt vackert.
Men den bedövande effekten släppte när nynnandet avbröts och skramlet återigen hördes.
Smärtan tilltog när något sattes på plats för att vidga snittets kanter.
”Det kommer inte att göra ont och snart är det över. Sen ska jag ta hand om dig och så får du göra vad du vill när jag är klar med dig.” Brendon hade sagt det som om det var kallprat på keramikkursen, som om han inte alls pratade om att stalka och skära upp Ryan.
Men det som förvånade honom allra mest var det faktum att Brendon inte verkade planera att döda honom.
Vad var det här? Och ’ta hand om’, vad menade han med det? Var det här organstöld? Hur i hela friden skulle Ryan bara kunna gå och göra som han ville efteråt?!
Han kände någonting vasst som verkade hålla huden på plats.
”Eh… Okej, det här kan sticka lite.” det stack. Det stack mycket, och det var en underdrift. ”Förlåt, jag måste bara försäkra mig om att området är helt rent, jag vill ju inte att det ska hända som det gjorde med dom två förra. Men bara lugn! Jag kan det här nu! Det måste jag göra.” den sista delen verkade mera vara riktad till Brendon själv.
Ryan var skräckslagen, den här mannen var ju sjuk i huvudet. Vad hade hänt med dom sista två? Och varför brydde han sig så mycket om Ryan levde, ifall han bara skulle ta en njure? Han försökte skrika igen.
”Huh” Brendon tog det som en fråga.
”Jaa… Anatomi har alltid intresserat mig. Jag gick ju läkarutbildningen men blev underkänd i anatomikursen och hoppade av. Ville göra något jag gillade, men det kändes så dumt att sitta och gräva runt i en groda, det har man ju gjort sen dagis.” Ryan hade sett tillräckligt mycket CSI för att veta att det här var ett tecken på att killen var någon slags psykopat.
”Jag vill göra det här rätt, så jag kan gå klart läkarutbildningen med höga betyg, bli läkare, skaffa familj, göra mina föräldrar stolta. Och du kan nog hjälpa mig med mer än en punkt på den listan, Ryan.”
Ryan trodde att han skulle få ett snitt i kinden när han kände något dra längs kindbenet, men förvånades när han inte kunde känna någon smärta spridas eller något blod rinna. Brendon måste ha smekt hans kind. Försökte han säga att han ville skapa familj med Ryan?
Det var ju befängt!
- För det första var Ryan straight, för det andra skulle han aldrig bli ihop med en mördare även om han skulle varit gay och för det tredje hade den här mannen just skurit upp honom! När andra skulle ge blommor eller gå på romantisk restaurang skulle väl den här mannen ge en blindtarmstransplantation!
”Det har inte gått så bra för dom jag övat på tidigare, men nu känns det faktiskt riktigt bra! Jag vill ju bara titta runt lite, lyfta på saker, se vart dom ska ligga, se hur dom fungerar, lägga tillbaka allt och sy ihop igen – så gott som ny, fattar du vad jag menar?” Ryan fattade inte vad han menade, fattade ingenting just nu, faktiskt.
Han hade aldrig haft någon större lust att skära upp någon och leka med en ändtarm.
Brendon fortsatte sin monolog; ”Men det har inte blivit så än, de… ja, det är väl inte riktigt att vakna upp, antar jag. Men dom börjar skrika och sprattla, och då finns det inte en chans för mig att kunna fixa ihop allt innan det är för sent. Första gången kom jag nog åt någon punkt och… ja, det var slut innan jag hann blinka. Men du kan nästan vara helt säker på att det går bra nu, jag har lärt mig av mina misstag, och dig ska jag vara extra rädd om.”
Det kittlades i Ryan, Brendon måste hålla i något från hans mage, det kändes så. Han ville skrika efter hjälp, men det kunde han ju förståss inte.
”Huuh.” fick han ut, i alla fall.
”Oj wow! Du har nog den mest missfärgade lever jag någonsin sett! Men jag har ju sett hur du dricker också, jag kanske kan hjälpa dig trappa ner sen…” tystnad.
”Jäkla… hmm….” svor han. Sen vart det tyst igen.
Kittlandet i Ryans mage blev starkare, nu var det nästan smärtsamt. Bedövningen måste hålla på att släppa, men han kunde fortfarande inte röra sig.
”Oj! Jag visste inte att den kunde göra så!” göra vad?! Ryan ville veta och ville få honom att sluta.
”Öh… Oj då!”
Plötsligt kände han den starkaste smärta spridas längs hela ryggraden.
Ögonen tårades.
Hade han kunnat röra sig, hade han kastat sig på golvet och vridit sig i plågor.
”Allt är bra, det går bra… shit… eh!… jag behöver bara… jag ska bara ta en sån här och sen-” Brendons röst var stressad och han pratade i falsett.
En ny våg av smärta sköljde över Ryan och fick hela hans kropp att motvilligt spänna sig.
”Åh herregud nej...” åh herregud snälla nej, upprepade Ryan i sitt huvud. ”Nej, det går inte, du... du var så fin, det här borde inte... varför händer alltid det här?” sa Brendon desperat, fortfarande i falsett.
Ryan grät, tårarna strömmade nerför kinderna i hans uttryckslösa ansikte.
”Jag är så ledsen, Ryan, det var inte så här det skulle bli!” den stressade tonen var borta nu, ersatt av en högtidlig och extremt sorgsen ton. Ryan försökte röra sig igen, försökte springa, inget resultat. Han låg stel som en pinne, helt uppskuren och på väg att försvinna. ”Det här, eh...jaa, det här kan nog också sticka lite... Men jag lovar att du inte kommer känna något efteråt. Hej då, Ryan.”
Ryan fick ut ett kvävt ”Urrgh!”. Han kände det som antagligen var Brendons tårar falla ner och rinna längs sitt bröst och sedan ett stick i halsen.
Sinnena verkade sakta domna av; känseln först. Den försvann i hans fingrar och tår först, men snart var det enda han kunde känna den avlägsna smärtan runt hans mage och deras tårar som rann. Sedan kunde han inte längre känna lukterna av sjukhus, någon annans hem och blod.
Öronen täpptes till av vaniljkrämen som fastnat och förvandlats till tjock, svart tjära när Ryan inte längre kunde höra Brendons nynnande.
Han svävade vidare mot ingentingheten. Visste inte när han skulle stanna. Kanske aldrig. | | MrsUrie - 14 mar 11 - 01:48 | DEL 3
Brendon öppnade sin baklucka.
Där låg Ryans kropp med en filt över.
Han satte sig bredvid Ryan i bakluckan, ingen var här och Brendon hade inte bråttom, dessutom måste han få säga farväl till den här mannen.
Han höll upp filten, la sig bakom Ryan i bakluckan och bäddade om de båda.
Ryan hade kunnat sova. Han var så kall, Brendon var tvungen att värma honom.
Den bruna kalufsen luktade fortfarande av det där schampot han brukade köpa, luktade Ryan. Han tryckte näsan i Ryans mjuka hår och inandades den söta doften.
”Hoppas du blir varm snart” sa han mjukt strax ovanför Ryans öra och kramade handen som han hittat under filten.
Brendon visste att Ryan behövde bli älskad, han hade inte haft någon bättre uppväxt, hans mamma lämnade honom och hans pappa när Ryan var fem och pappan hade alltid skyllt det på Ryan.
Sedan hade pappans drickande och misshandel tagit sin början.
Ryan flyttade hemifrån redan när han var sexton, inte så konstigt, med tanke på omständigheterna. Han ville väl bara komma därifrån. Pappan drack ihjäl sig strax efter att Ryan fyllt 20.
Nu var Ryan 24 och hade bott i en sunkig lägenhet i ett dåligt område.
När Ryan kom hem från sitt lågavlönade jobb på en lokal pizzeria brukade han gå och handla.
En flaska sprit, en påse chips, ett paket cigg, någon mikromiddag (hans favorit hade varit friterad kyckling, majs och kokade grönsaker) och ibland en flaska shampoo. Sedan gick han till lägenheten. Där plockade han nästan alltid fram sin gitarr. Brendon älskade att höra Ryan spela gitarr, men det var inte så ofta han kunde lyssna, det är ganska svårt att se oskyldig ut när man står med örat tryckt mot någons dörr.
Ryan hade definitivt haft talang, hans långa fingrar var som skapta för en gitarrhals, och han sjöng inte alltför dåligt heller.
Ibland spelade han hela kvällen, men oftast höll han bara på i någon timme. Sedan gick han ner till en pub i närheten av lägenheten. Ibland kom han hem med en tjej, ibland söp han bara ner sig ända till klockan ett då han vacklade tillbaka till sin lägenhet och gick och la sig.
Men han hade bara haft en flickvän, och det tog slut precis efter att han Brendon för två år sedan. Man kanske skulle kunna säga att det var på grund av Brendon som det tog slut, men Brendon visste att dom ändå skulle göra slut så småningom. Dom var inte menade för varann. Hon var alldeles för ytlig.
Ryan hade behövt någon som älskade honom, någon som lagade honom. Brendon ville göra det, men allt gick så väldigt fel.
Ryans läppar var blå. Dom ska vara rosa, lite hallonfärgade, som dom alltid varit.
”Allt blev inte som det skulle. Jag vet det. Och vi kan inte göra något åt det nu. Det är för sent. Men jag vill att du ska ha det bra nu. Det är bara en tidsfråga innan jag också kommer. Sköt om dig.”
Brendon pressade sina läppar mot Ryans. Han försökte massera in lite värme i Ryans livlösa läppar men gav upp, kastade Ryans livlösa kropp över axeln och gick mot kanten av vattenfallet.
En tår rann längs hans ansikte.
”Hej då.”
Ryan såg ut som en ängel när han föll handlöst mot vattnet. Han såg Ryan sjunka, vinkade.
Sedan satte han sig i bilen och körde ut mot landsvägen. Allt var packat, nu skulle han försvinna. Igen. |
|
|
|
