alla dom som tänker fel- Del 2 (L) |
Jag lutade mig bakåt mot den gula träväggen. Svalde det sista och ställde ner den tomma burken på betong golvet mellan oss. Sen satt vi tysta och kollade på hur snön föll. Som tur var, var vi skyddade av tak. Vi satt på den gamla, stängda stationen. Rälsen ringlade några meter framför oss.
"Jennifer" utbrast han plötsligt. "Vad då?" sa jag och fatta ingenting. "Du heter Jennifer" sa han och log överdrivet stort. Jag skakade på huvudet. "Men vad fan heter du då?!" sa han och just som jag tänkt svara la han pekfingret över sin mun. "Säg inget" sa han, " men det var ju evigheter sen vi pratade om det" sa jag och suckade. "Äh det här är kul." sa han och började fundera ut ett nytt namn. Så höll vi på ett tag. Han gissade och jag skakade på huvudet. Jag brydde mig inte om att fråga vad han hette för han skulle ändå inte svarat.
Jag kastade den tomma Cola burken på järnvägspåret och såg hur den krossades av tåget som susade förbi en stund senare.
Jag stoppade händerna i fickorna och kände efter. Jag drog upp ett nästan tomt cigarett paket.
Jag kände hur han kollade på mig och jag kollade upp. "Du borde inte" sa han och blickade mellan mig och cigaretterna. "Nej" sa jag skamset för det visste jag ju egentligen också.
Jag kollade en stund på cigarett paketet och slängde sedan även det på tågrälsen.
"Varför?" frågade jag men lät bli att kolla på honom. Det räckte att jag kände hans frågande blick. "Varför hjälpte du mig upp ur snödrivan?" fortsatte jag och förväntade mig faktiskt ett svar. "Det såg jävligt kallt ut!" sa han och huttrade till. Jag skrattade högt. "Vad är det?" frågade han och såg riktigt orolig ut. "Fy fan, vilken dålig anledning" fick jag fram mellan skrattet.
Plötsligt satte jag mitt eget spott i halsen och började istället hosta hysteriskt. Jag lutade mig framåt för att hosta och han dunkade mig lite lätt i ryggen. Jag slutade hosta och fick fram ett litet hest "tack". Han log åt mig och hans vita tänder glänste.
Jag lutade mig tillbaka. Tänkte på att vi knappt kände varandra och att han räddade mitt liv då han drog upp mig ur snödrivan. Jag visste inte ens vad han hette och han visste inte vad jag hette heller men ändå hade vi suttit här i flera timmar och pratat om ingenting.
Han stönade plötsligt till. Jag kollade på honom. Han snörpte ihop munnen. "Vad är det?" frågade jag och undrade vad han höll på med. Han såg ut som någon som har väldigt ont någonstans. "Du klämmer min arm" sa han och rynkade pannan. Först fattade jag ingenting. Men plötsligt kände jag hur något rörde sig bakom mig. Jag lutade mig hastigt framåt och han drar bort sin arm. Jag hade inte känt att han inte dragit bort den sedan han dunkat mig i ryggen. "Förlåt" sa jag svagt och mina kinder hettade. Jag var röd som en tomat i ansiktet och jag skämdes verkligen. "Det är lugnt" han skakade på handen och blåste lite på den innan han stoppade den i fickan och sedan log han ett barnsligt och överdrivet leende. Jag kunde ändå inte motstå att tycka det var sött. Jag log tillbaks.
Han drog handen genom håret för att rufsa till det. Hans öron var rosa av kylan och hela tiden försökte han få håret att täcka dem. Hans ljusa slitna jeans såg kalla ut då vinden kom och blåste in genom hålen som slitits. Hans skjorta stack bara ut någon decimeter nedanför den svarta tunna jackan, som knäppts ända upp till halsen. Han huttrade till och putta upp de nästan överdrivet stora glas ögonen. Jag funderade på om han behövde dem eller om de bara var som accesoar.
"Fan vad kallt det är!" nästan ropade han ut i luften och drog upp knäna mot bröstet och tog tag i tårna på de mörkblå slitna Conversen. Jag kollade på mina egna Converse. Röda, smutsiga och trasiga. Jag drog också upp mina knän och virade armarna runt benen, samtidigt som jag lutade hakan mot knäskålarna. Mina jeans var som tur var hela. Mer för att täcka alla blåmärken än för att skydda mig från kylan. Men det behövde ju ingen få veta.
På något underligt sätt kände jag mig trygg med denna kille som jag inte ens visste namnet på. Jag funderade flera gånger på att fråga men bestämde mig för att låta bli. Det kändes bättre att inte veta.
Hela tiden blev jag frestad av att kolla på honom, men jag försökte att låta bli. Jag letade efter något annat att fästa blicken på. Något som var tillräckligt intressant för att jag skulle vilja titta på det. Men det ända jag kom på var han. "Vad tänker du på?" frågade han och la huvudet på sned. Jag funderade på vad jag skulle svara. "På vad du möjligen kan heta" sa jag plötsligt. Det ville jag ju inte alls veta egentligen. Ändå slank det ur mig. Han skrattade bara och sen reste han sig upp. Jag satt kvar och kollade på honom. "Kom" sa han och räckte mig handen. Jag tog än en gång villigt emot den och han drog upp mig. Han hoppade ner från perrongen, och räckte mig sedan handen igen, men den härgången struntade jag i den och hoppade ner själv. "Jaha" sa han och stoppade istället ner den i fickan.
Tysta och länge gick vi på trottoaren bredvid vägen. Han gick bara där vid min sida utan att säga något. I och för sig har jag också mun att prata med men det kändes på något sätt som om det var hans plikt. Han ökade takten en aning, och sneglade åt mitt håll för att se att jag hängde med. Av någon anledning kände jag mig inte lika trygg längre. Ett visst obehag började krypa i magen. Jag ville inte gå med mer och stannade därför tvärt. Han fortsatte gå en bit innan han vände sig om och kollade underligt på mig. "Jag vill inte gå längre" sa jag och kollade lite försiktigt på honom. "Jag känner inte dig" fortsatte jag. Han log. "Okej, då stannar vi här" sa han och pekade på marken precis nedanför honom. Han sopade bort snön med handen och satte sig ner på den kalla asfalten. Han sopade rent en liten fläck jämte sig och slog lite lätt med handen. Jag gick långsamt fram till honom. "Ursäkta mig men du är inte klok!" utbrast jag men satte mig ändå ner på marken bredvid honom. Han svarade artigt, "inget illa menat, men det är inte jag som super mig full och somnar i en snödriva". Han hötte lite med fingret åt mig och skrattade lite lätt åt vad han just sagt och gjort. Jag skrattade med honom men hejdade mig plötsligt.
Det slog mig att jag satt där och skrattade åt någon som just förnedrat mig. I vanliga fall skulle jag slått till honom. Men på något sätt fick han mig att känna mig lugn.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eme_96 - 21 mar 11 - 19:02- Betyg:  | jättebra! :) skulle vara kul att få veta när nästa del kommer ut! :)
Nästa del kommer väl av din kompis, antar jag men jag vet inte på vems jag ska kommentera på så det fick bli här! :p Skulle vara kul om moii-thilda kunde mejla nästa! (a) | | hejsansvjesan - 19 mar 11 - 18:14- Betyg: | | Snälla fortsätt! I like! |
|
|
|
