alla dom som tänker fel- Del1 (L) |
Kapitel 1
Han drog sina händer genom mitt tjocka hår. Knöt och trasslade in sina fingrar i de blonda lockarna. Jag kände hans fuktiga och varma andetag mot min nacke. Han pressade mig mot sig och kysste mig på halsen. Han kallade mig gumman. Det gjorde mig spyfärdig. Jag ville kräkas. Gärna rakt i ansiktet på honom, men det vore ju oförskämt.
Jag ryste till. Måste behärska mig. Fick inte tänka så lockande tankar. "Gillar du det här?" frågade han och daskade till mig lite lätt på rumpan. Där gick gränsen. Det andra kunde jag kanske stå ut med men här tog det stopp.
"Nej, jag hatar det, och allt annat du gjort de senaste två timmarna. Det gör mig spyfärdig. DU gör mig spyfärdig." vrålade jag och la en stor loska på hans skor. Sedan vände jag mig om för att gå därifrån. Såg bara hur han slog ut med armarna i en uppgiven gest.
Snön föll tungt mot marken. Gräsmattan utanför huset låg under ett vitt täcke och bara topparna på grässtråna stack upp ur snön.
Jag gick ut på vägen. Mina spår syntes tydligt i den vita snön. Jag vinglade fram, alkoholen påverkade balans sinnet och mina spår blev till en slingrande orm, fram och tillbaka över vägen.
Sedan någonstans blev det svart och kallt. Jag föll.
"Upp med dig nu, för fan!"
Jag öppnade ögonen, solljuset gjorde så att det värkte i dem och det blev svårt att se. Någon räckte mig en hand och jag tog villigt tag i den. Handen drog mig uppåt. "Du borde vara ihjäl frusen vid det här laget." sa killen som just dragit upp mig ur snödrivan. "Jag önskar jag var" sa jag dystert och suckade. "Jaha, ligg kvar och frys ihjäl då" sa han och fnös. Han gav mig en lätt puff i bröstet och jag föll baklänges ner i snödrivan igen. Sen började han gå bort på vägen. Jag satte mina frusna händer i den isiga snön och hävde mig upp. Jag små sprang ikapp honom, samtidigt som jag vinglade fram och tillbaka. Byxorna åkte ner till knäna och jag var tvungen stanna för att dra upp dem. "Vänta!" ropade jag, men rösten svek mig. Ännu en gång ropade jag " vänta!" och denna gång vände han sig om. Han log.
"Vart bor du?" frågade han när jag hunnit ikapp honom. "Långt här ifrån" sa jag och kollade ner i marken. Jag sneglade upp på honom, granskade honom från sidan. "och du?" frågade jag efter en stunds tystnad. "Vad?" frågade han och kollade frågande på mig. "vart bor du?" frågade jag och insåg att hela vår konversation kändes väldigt stel. "Det har inte du med och göra!" snäste han plötsligt åt mig. Det var något jag inte var beredd på. Jag hade inget svar. Mitt huvud kändes som en tickande bomb som snart skulle sprängas. Så istället gick jag bara tyst och kollade på den glittrande snön.
|
|
|
|
