Hp ff - Have you heard the rumours? [del 17] |
jag vet att det är många som inte hunnit läsa del sexton ännu, men jag kände att eftersom det nu är helg så får ni en ny del, vem vet hur mycket jag hinner skriva när skolan börjar igen. den här delen känns på något vis lite naken, men förhoppningsvis kommer det bli bättre i resterande delar. read and review.
mörkret varar inte för evigt har de sagt, men även om solen lyser finns skuggorna kvar.
"Jag sa att du inte skulle göra det, jag sa det till dig -"
Kathy kände igen den ljusa rösten men kunde inte placera den med något ansikte, mörkret som ständigt omslöt hennes sinnen hade försvagat hennes minne av hur saker och ting såg ut.
Hon kunde känna hur någon kramade hennes hand och försökte förgäves röra på fingrarna, ge den ledsna lite tröst. Det var allt hon fokuserade på, tankarna var fästa vid de främre fingerspetsarna och när hon äntligen fick fram den lilla, lilla rörelsen hade personen bredvid hennes säng redan släppt taget. Vad Kathy visste kunde det lika gärna ha gått en dag sedan personen med den ljusa rösten talade – i hennes mörker kunde man inte uppfatta tid.
Stundom tog mörkret henne, stundom lät det henne vara.
"Seså miss Garren", den här rösten lät strängare, som om personen som talade till henne var van att befalla. Hon kunde känna hur någon klappade henne lite tafatt på handryggen. "Ni får se till att vakna nu, era föräldrar är på väg hit. Ni kommer bli bra-"
Rösten bröts och Kathy ville be om ursäkt, hon ville inte att någon som lät så stark skulle bryta ihop på grund av henne. Vad hon nu hade gjort, det mindes hon inte ens.
Kathy fortsatte att passera in och ut ur medvetslöshet och var gång hon vaknade försökte hon sig på en ny rörelse. När hon kunde röra fingrarna försökte hon desperat öppna ögonlocken men aldrig hade de känts så tunga, som om någon magi höll dem nere.
"Kathleen?" Rösten fick någonting varmt att fylla hennes lungor och för första gången på flera dagar kunde hon dra ett djupare andetag, syret hon drog in cirkulerade genom hennes kropp och det kändes som om litegrann av det tryckande mörkret försvann. "Kat, det är Diane. Mamma och pappa är här."
Kathy försökte dra ihop ögonbrynen men huden kändes stel, den ville inte veckas på det där viset som den alltid brukade göra när hon var förvirrad. Diane? Hon kände igen det namnet så väl, så väl.
"Professor McGonagall berättade för mig om Marcus", flickans röst darrade lätt. "Jag kan inte förstå hur han kunde göra någonting sådant här mot dig, han har visst blivit kallad till rektorn -"
Nej, det var inte rätt.
Kathy såg framför sig en ung kille med grådaskigt ansikte, han var trött och försökte ideligen dölja sina gäspningar. Hon kunde höra sin egen röst, spöklik och avlägsen, hon hörde hur hon tjatade. Hur hon bad honom om hjälp.
"Ha, han-"
Så fort ljudet lämnat hennes torra läppar var det som om trycket inom henne släppte, musklerna slappnade av och för första gången på flera dagar kunde hon långsamt öppna ögonlocken. Ljuset som sken in genom glasfönstren fick henne att rynka på näsan och långsamt vrida huvudet åt andra hållet. Musklerna i hennes kropp var stela och hon hade glömt bort hur ont det kunde göra när man legat i samma ställning under en längre tid.
Flickan som satt bredvid hennes säng for upp med huvudet och Kathy stirrade in i ett rödgråtet ansikte inramat av brunt, lockigt hår.
"Kathy?" Rösten var trevande, som om hon inte trodde sina ögon, men så for hon plötsligt upp på fötter och snurrade runt. "Mamma? Pappa? Madam Pomfrey? Hon är vaken, Kathy är vaken!"
Dörrarna till sjukhusflygeln slogs upp och in stormade tre personer, först kom en ung kvinna med lika lockigt hår som den äldsta av henne döttrar och efter henne kom Kathys far och Madam Pomfrey som med en irriterad min bad de bägge föräldrarna att flytta på sig så att hon kunde undersöka sin patient.
"Nå, Kathleen", hon böjde sig fram och såg djupt in i hennes ögon. "Vet ni vem jag är?"
Kathy såg på henne en lång stund medan hon försökte koppla ihop det gamla ansiktet med ett av de många ansiktslösa namn som svävade omkring i hennes huvud. "Diane sade någonting om Madam Pomfrey."
Hon såg hur hennes familj utbytte oroade blickar och önskade plötsligt att hon hade formulerat det på något annat sätt. "Jag menar, jag känner igen dig, det gör jag men -"
Kathy började hosta, hon var inte van vid att prata så mycket, och Madam Pomfrey bad de andra att gå ut i korridoren medan hon såg till att hon skulle få någonting lugnande.
"Vet ni vem ni är?" Frågade sjuksköterskan försiktigt medan hon fyllde ett glas med en blåskimrande dryck. "Vet ni vart ni är?"
"Jag är Kathy", sade Kathy medan hon sträckte lätt på armarna, det stack i handflatorna. "Och, och jag är på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom."
Madam Pomfrey nickade och av minen att döma var hon lättad.
"Vad har hänt med mig?" Frågade Kathy försiktigt, det enda hon mindes klart var bilden av den mörkhåriga killen som varit så trött. "Det var Flint, var det inte?"
"Herr Flint är och talar med rektorn", svarade sjuksköterskan och räckte henne glaset. "Det är mycket möjligt att han blir relegerad från skolan."
Kathy hostade och ställde ifrån sig glaset på nattduksbordet. "Det kan inte vara sant -"
"Ni ska inte prata så mycket, se så, drick nu upp"
"Allting var mitt fel, vad det än är som har hänt, jag tvingade honom", hon stammade, gnuggade sig förtvivlat i pannan medan hon försökte framkalla några fler minnesbilder men allting var svart. "Jag är säker på att det hela är mitt fel, snälla, straffa inte honom för någonting jag gjort."
"Seså, aldrig skulle ni göra någonting sånt här mot er själv", sade den äldre kvinnan och skakade på huvudet innan hon tryckte tillbaka glaset i hennes hand. "Jag ska ut och tala med er familj, drick det här så kommer ni somna. Er kropp är i ett starkt behov av riktig vila."
Kathy kunde inte protestera utan såg istället hur den vita rocken fladdrade ut genom glasdörrarna och med en gäspning svalde hon den beska drycken och sjönk tillbaka bland de mjuka kuddarna, den här gången kändes mörkret inte lika hotfullt.
det bästa med att skriva här är när man får klicka sig in och läsa era kommentarer,
you are my drug.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | devilseye - 16 mar 11 - 20:31- Betyg:  | Jag skrev en superlång kommentar, jag var så stolt, och bajsdikta ville inte publicera den :(
För att göra en otroligt lång kommentar lite kortare;
1. Du har väck magin inom mig som jag länge trott legat i dvala... "Blott en kyss skola väcka..." haha aja, du fattar xD
2. DU ÄR AWESOME!
3. Jag kommer få seriös tuppjuck om det inte kommer ut ännu ett kapitel snart!
4. Har streckläst alla 17 kapitel och inte kunnat slita mig överhuvudtaget!
5. Keep doing your thing!
Puss och Kram
Madelene | | konfettiregn - 14 mar 11 - 21:42- Betyg: | Oj, Madde sa att du börjat skriva på dikta igen men jag vågade inte hoppas att det var sant .... du ANAR INTE hur glad jag blir av att se det här!!
Åhhh Jenny din underbara varlese, du förgyllde min kväll.
Underbart, precis som alltid. TACK för att du delar med dig av din talang!
Kram Evve | | Cannedcorn - 14 mar 11 - 17:10- Betyg: | Jag är typ helt.. ställd. Det är sjukt. Du typ hypnotiserar mig med den här.
Det är som att läsa en åttonde Harry Potter bok. (Vilket btw skulle vara helt sjukt underbart.) Det är sjukt vad du är duktig.
Once again, melja när nästa kommer ut? Vill verkligen inte missa c:
Btw, förlåt för att jag inte kommenterade dom andra. Har inte haft tillgång till dator. | | LipsOfAnAngel - 13 mar 11 - 20:05- Betyg: | | Stackars Kathy! Och stackars Flint! Jag är otroligt nyfiken på hur det kommer gå för dem båda. Du är otroligt begåvad! :D | | LisaHoglund - 12 mar 11 - 22:33 | | Åh, stackars Flint! Jag undrae så vad som kommer att hända med honom och vad Kathy kommer att göra när hon blir frisk... Om hon blir frisk! Älskar dina beskrivningar av niljön, det blir så himla levande. Jättebra igen, kort sagt! | | Maadelen3 - 12 mar 11 - 16:17- Betyg: | men herregud. herregudherregudherregudherregud jag tycker såååå synd om Flint men åh dumblis är ju rektor så inget illa kommer hända (hoppas och ber jag!!)
MEN HERREGUD SÅ BRA DU ÄR ÄNDÅ JENNY, hur du kan förklara såhär bra och hur du kan skriva så himlahimla bra som du gör är fortfarande lite oförståeligt för mig. liksom, det är svårt för mig att förstå hur någon, gång på gång, kan skriva så perfekt och underbart bra som du gör! you are one of a kind, really, the truly best! jag är galet avundsjuk, det ska du veta, och som jag sa igår så är jag verkligen bara en dålig wannabe jämfört med dig! jag kommer ALDRIG kunna skriva lika bra som dig, för du har en medfödd talang som inte går att träna sig till, detså. DU ÄR SÅ OTROLIGT DUKTIG OCH JAG ÄR STOLT ÖVER ATT DU ÄR MIN UNDERBARA REMI OCH DU ÄR SÅ OTROLIGT BÄST!!
usch nej nu får jag ont i magen av alla undertryckta lovord till dig meeeen om jag ska sitta och skriva ut det kommer du säkert bara bli less , men jag älskar din historia, jag hade lätt giftit (giftat? heter det bara gift?) mig med den om det gått. ELLER MED DIN FRED (trots att han inte var med i just denna delen menmen) <3
jajaajajaja DU ÄR BÄST och nu ska jag sluta kommentera för jag tjorvar bara till det säkert DU ÄGER HEJDÅ DU UNDERBARA <3 | | Edwin82Therese98 - 12 mar 11 - 16:11- Betyg: | Yaaaay Gud va bra! Bara inte något händer mer Marcus :o
Jag är skiiiiitdålig på kommentarer, men iaf här har du mig ;D
Du fick mej på humör att skriva igen!
Yaaaaaaaaay = Haaappy
! |
|
|
|
