Twilight: Jake och Nessie [Del 23] |
Tjenixen på er alla underbara små sötnosar! Saknat mig? Här har ni i alla fall en lång del som kompensation (eller vad det nu heter, LOL)! Hoppas ni gillar det! Läs, njut och glöm inte att kommentera <3
Ingen sa något på vägen hem från Seattle, alla satt tysta och lyssnade på musiken som dunkade i bilen. Med jämna mellanrum sneglade jag på Johanna men jag kunde inte riktigt läsa av hennes ansiktsuttryck. Något var däremot fel för hon såg ut att kunna bryta ihop vilken sekund som helst och det var inte bra. Kanske var allt bara för mycket för henne.
”Vad tänker du på älskling?” frågade Jake och tog min hand. Jag log lite mot honom innan jag ryckte på axlarna och tittade ut genom fönstret. Alice suckade i framsätet och allas blickar vändes mot henne men hon stirrade envist ut genom fönsterrutan på vägen.
”Kom igen Alice, vad är det?” frågade jag och spelade irriterad, det brukade få henne att berätta vad hon störde sig på. Hon suckade igen men mötte min blick i backspegeln.
”Går det inte en minut utan att ni pillar på varandra?” muttrade hon fram och tittade på våra sammanlänkade händer. Johanna fnissade lite i framsätet och Jake gjorde detsamma. Var det bara jag som faktiskt tog henne på allvar? Johanna verkade inte göra det och definitivt inte Jake.
”Alice, vad exakt är det som stör dig ifall vi håller hand eller inte?” frågade jag mjukt. Jag tänkte inte reta upp henne, det var något jag absolut inte skulle vilja, någonsin. Bilen saktade farten och sen vände sig Alice mot mig.
”Jag menade inte så, Nessie! Det jag menar är att ni har hela livet på er att gulla med varandra, en hel evighet för att vara exakt, så varför måste ni gå så fort fram?” mumlade hon med sin klingande röst. Jake satt och tittade på henne också men han hade något annat i blicken. Återigen handlade deras konversation om något som inte rörde våra sammanlänkade händer.
”Du tycker inte om det här, va?” frågade han hårt, men det syntes att han försökte låta mjuk och snäll. Jag tittade på Johanna, hon hade inte heller någon idé om vad de två pratade om.
”Allt jag säger är att ni kan vänta lite, jag är jätteglad för er skull men allt behöver inte gå så himla fort!” Alice började bli irriterad och nu hade hon stannat bilen helt. Utan ett ord till klev hon ur bilen och Jake gjorde detsamma.
”Stanna här ni två! Vi är snart tillbaka!” sa Jake torrt innan han stängde bildörren efter sig och stegade efter Alice som hade sprungit in i skogen. Johanna tittade på mig med en förvånad blick men jag ryckte bara på axlarna.
”Jag har ingen som helst aning om vad de bråkar om men vi får väl veta tids nog antar jag. Måste de springa så långt? Jag hör dem inte längre!” muttrade jag irriterat för mig själv. Johanna såg ut att inse att jag inte var på särskilt bra humör för hon sa inget mer. Hon satt bara i framsätet och väntade på att de skulle komma tillbaka.
Det hade nu gått tjugo minuter och jag började tröttna på att vänta på dem. Smidigt klättrade jag fram till förarsätet och satte mig tillrätta. När jag skulle vrida om nyckeln insåg jag att Alice tagit ut den när hon gick ur bilen. Johanna tittade på mig med stora ögon när jag ryckte loss ett par sladdar under ratten och tjuvkopplade bilen.
”Det är ganska praktiskt att ha en bilintresserad faster måste jag säga!” påpekade jag och log roat mot Johanna. Hon tittade bort mot stället där Alice och Jake hade försvunnit och vände sig mot mig för att säga något.
”Det är inte långt hem, de kan gott och väl ta sig hem själva. Jag tänker inte sitta här och vänta på dem. Ett bråk mellan de där två skulle kunna ta flera dagar. Båda är lika envisa och Alice kan inte se vad Jake tänker säga eller göra.” förklarade jag och svängde ut på vägen igen för att sedan gasa upp. Vi var närmare huset än jag först trott. Det var bara sista biten av motorvägen och sen skulle vi svänga in i skogen. När vi kom hem stod Rose och väntade på oss med en bister min.
”Nessie, har du någon aning om hur irriterande din pappa har varit den senaste halvtimmen? Han har gått och oroat sig som en hönsmamma för er två.” kläckte hon ur sig och himlade med sina vackra ögon. Jag kunde inte låta bli att göra detsamma, det var så typiskt honom.
”Vi mår i alla fall bra och vi är vrålhungriga! Har Esme gjort någon mat?” frågade jag medan jag lassade ur alla klädkassar ur bakluckan. I ögonvrån såg jag hur Rose nickade lite lätt innan hon vände för att gå tillbaka in.
”Ehm, Rosie, vad är det som alla vet om utom jag och Johanna?” frågade jag försiktigt men fick bara ett skratt till svar innan hon stängde dörren efter sig. Irriterat muttrade jag för mig själv innan jag tog med mig Johanna in i huset för att direkt sätta oss i köket så att vi kunde få lite mat i oss.
”Men att ni är så hungriga? Jag trodde Alice gick och käkade med er på staden när ni var och shoppade.” påpekade Esme när hon slevade upp pyttipanna i två tallrikar. Jag suckade irriterat och högg in på min portion.
”Ehm, nej, det verkar som om Alice har mycket annat att tänka på just nu. Hon och Jacob verkar vara oense om någonting allvarligt.” svarade Johanna istället för mig och Esme tittade förvånat från henne till mig. Jag nickade lite instämmande och hon såg ut att tänka efter vad exakt det kunde vara för någonting. Jag har ingen aning om ifall hon kom på det eller inte, gjorde hon det så visade hon det inte. När Johanna försökte kväva en gäspning, utan framgång, slängde jag en blick på klockan och insåg att den var alldeles för mycket. Det skulle ju hända en hel del dagen därpå så det var dags för Johanna att gå och lägga sig.
”Tack för maten farmor! Det var jättegott!” sa jag och kramade om henne. Johanna följde mitt exempel och snart var vi på väg upp för trappan mot mitt rum.
”Men Nessie! Jag kan inte ta din säng! Var ska du sova då hade du tänkt?” protesterade Johanna när jag gav henne en stor tröja att sova i. Jag skrattade lite mjukt innan jag satte mig bredvid henne i sängen.
”Vet du hur många sängar vi har i det här huset? Förutom den här har vi tre till och dessutom den i mammas och pappas stuga. Ingen av de andra i det här huset sover förutom jag och Jake så vi klarar oss! Sov nu! Det är en stor dag imorgon och du kommer behöva dina krafter. Vi ses imorgon! God natt och sov gott!” jag kramade om henne och bäddade ner henne när hon lagt sig ner.
”Du har mitt nummer, det är bara att ringa om det är något! Annars har du de andra i familjen här. Vi tar hand om dig Johanna!” sa jag innan jag släckte lampan och stängde dörren efter mig. Utanför huset hörde jag två röster jag kände igen och jag kände hur ilskan välde upp inom mig. Jag flög nerför trappan och mer eller mindre sprang mot dörren.
”Håll ett öga på Johanna åt mig!” muttrade jag till pappa och kastade mig ut genom dörren där jag möttes av Alice och Jake. Alice flinade lite innan hon gick förbi mig och gick in i huset.
”Det här får du sköta vovven!” sa hon roat när hon stängde dörren. Jake gav mig en ursäktande blick innan han gick in i huset igen. Irriterat följde jag efter för att se vad det var med honom. Han satt bredvid pappa, de pratade, fast i huvudet så klart. Vad var det med alla? Varför fick inte jag veta någonting? Rose kom och ställde sig bredvid mig och tittade åt samma håll som jag.
”Rose? Vad är det som alla vet förutom jag? Jag hatar att vara ovetande! Det skulle vara så mycket lättare om ni varit lite mer diskreta men det här börjar faktiskt bli jobbigt!” utbrast jag till henne utan att släppa Jake och pappa med blicken. Hon la en arm över min axel och kramade om mig lite.
”Jag är ledsen gumman, men jag kan inte berätta det för dig! Det skulle förstöra allting och du kommer bli glad när du får reda på det. Försök lägga tankarna på någonting annat istället för på just det. Som att Madeleine och Joe kommer över imorgon och Johanna kommer få återförenas med sin syster hon trodde var för evigt borta. Allting har sin tid gumman men jag kan lova att du inte behöver vänta jätte länge till på att få veta allting!” svarade hon och när jag tittade upp i hennes ögon log hon mot mig och gav mig en hård kram. Jag älskade Rose otroligt mycket, hon var den som alltid fanns där för mig. Givetvis fanns resten ur min familj också det, men inte på samma sätt. Rose och jag var ganska lika till sättet och kom därför väldigt bra överens.
”Säg god natt till familjen nu, det är dags för oss att dra oss tillbaka till dina föräldrars stuga. Vi behöver lite sömn om vi ska orka med morgondagen.” sa Jake och log lite prövande mot mig. Jag besvarade inte leendet, jag tittade knappt på honom utan sa god natt till min underbara familj.
”Ring så fort Johanna börjar vakna!” sa jag hårt till pappa innan jag gick ut genom dörren. Jake kom efter men jag tittade inte efter honom. Istället gick jag i snabb takt mot skogspartiet och stugan.
”Nessie! Kan du lugna ner dig? Jag kommer förklara allting när tiden är inne för just det!” försökte Jake bakom mig men jag ignorerade honom. Han sprang i kapp mig och gick bredvid mig tills vi kom till gränsen då min familj inte hörde oss längre.
”Renesmee! Vi ska inte åt det hållet!” hörde jag bakom mig. Jake hade stannat och jag gjorde detsamma.
”Jag trodde vi skulle sova!” påpekade jag torrt. Jag hade ingen som helst lust att busa som vi gjort förut i vattendraget. Jag var alldeles för irriterad för det. Han flinade lite mot mig och började gå mot en tredje direktion.
”Jacob! Var ska du?” frågade jag oförstående. Vid den tidpunkten var mitt humör ett minne blott och jag följde efter honom, både oroligt och nyfiket. Han sa ingenting utan fortsatte bara att gå. När vi hade gått oavbrutet ett bra tag, utan att han svarat på någon av mina frågor, stannade han och började ta av sig kläderna. Medan han la dem i en fin hög framför sig granskade jag honom med ett höjt ögonbryn.
”Det känns som om det var alltför länge sedan du hade någon kontakt med omvärlden. Därför så ska vi till Seth och Leah, de har nämligen grillfest i deras trädgård.” förklarade Jake och utan att vänta på svar skiftade han form och blev till den enorma, rödbruna vargen. Han gick fram till mig och puffade lite på mig innan han vände om och började trava åt den riktning vi gått mot från början. I mina tankar kom Seths och Leahs ansikten upp, det var verkligen länge sedan jag träffat alla. Jake stannade en bit bort och tittade på mig, precis som om han trodde att jag inte ville träffa alla. Medan jag himlade med ögonen började jag följa efter och snart gick jag jämsides med honom. Det tog inte lång tid innan vi började röra oss snabbare och snart galopperade han vid min sida medan jag sprang. För första gången på väldigt länge skulle jag få tänka på enbart mig själv, jag skulle få vara som vanligt, såsom jag varit innan jag träffat Johanna. Jag hade blivit så mycket äldre psykiskt sätt sedan jag hittat Johanna. Nu var det min tur att vara tonåring och bara ha roligt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Selinka - 2 maj 11 - 21:47- Betyg:  | | Meeeer!! :D | | Sannathefail - 18 mar 11 - 20:55 | | grymt! | | Idizzen - 18 mar 11 - 18:51- Betyg: | | mejla nästa :D <3 | | XxEmblaxX - 18 mar 11 - 17:34- Betyg: | | bra! mejla! =) | | sztiz - 12 mar 11 - 15:51- Betyg: | | Det var länge sen jag hoppas att du skickar in en till del :D <333 mejla?! |
|
|
|
