hpff - Le, min kära, le! (del ett) |
okidoki. jag tror jag ber om ursäkt redan i förväg, finns stor chans att jag använder fel tempus senare, är inte alls van att skriva i dåtid. hata mig inte. tack!
enjoy!
"Du har inte lust att gå någonstans mer... privat?" frågar hon med en busig glimt i ögat. Jag fylls av skratt och nickar innan hon drar iväg mig genom den stora folksamlingen och mot porträtthålet. Jag fångar Freds blick och ser hur han blinkar åt mig. Vi snubblar ut och hör hur Den Tjocka Damen muttrar efter oss när porträttet svänger igen framför öppningen. Alicia fnittrar glatt och vi småjoggar hand i hand till en övergiven korridor och smiter in i ett lika övergivet klassrum. Alicia fnissar till igen och kysser mig intensivt medan hon för in händerna innanför min tröja.
"Weasley!" Dörren har öppnats. Jag vänder mig chockat om och ser henne stå där, med ett uttryck av ilska och sorg och med en underläpp som darrar svagt.
"Melanye!" utropar jag förfärat och tar ett steg mot henne, men hon har redan försvunnit från dörröppningen. Dörren slår igen bakom henne och tystnaden i rummet är tryckande. Jag vänder mig om mot Alicia med ett urskuldande leende.
"Alicia, jag ... Jag kan förklara", säger jag svagt och sträcker fram handen mot henne men hon slår undan den.
"Ja, det hoppas jag verkligen", svarar hon med hård röst. "Du kan ju börja med att berätta vem HON är?"
Jag knackade två gånger på professor McGonagalls dörr innan jag öppnade den och klev in i det ganska rymliga rummet. Jag tittade mig omkring på de hyllklädda stenväggarna - böcker stod huller om buller bredvid varandra i en stor bokhylla, en stor Gryffindorflagga hängde bakom hennes stora skrivbord. Själv satt hon bakom det och tittade strängt upp på mig när jag klev in genom dörren.
"Ah, Mr Weasley", sade hon strängt med munnen ihopknipen till ett hårt streck. "Du kommer precis i tid." Jag log glatt mot henne men slutade snabbt efter ännu en sträng blick från professorn.
"Eh-um..." sade jag, plötsligt nervöst, och harklade mig lätt. "Vad, eh... ska jag göra idag?" Hon tittade än en gång upp från brevet som hon suttit och skrivit på och jag såg en antydan till ett leende i hennes ena mungipa. En kall kåre löpte längs min ryggrad när hon mötte min blick.
"Jag hade tänkt att du och miss Grewitt ska få rensa djurkadaver till Jättebläckfisken. Han behöver lite extra mat nu den här årstiden." Jag stirrade på henne som om hon hade blivit galen, vilket hon uppenbarligen märkte, eftersom hon log och sade:
"Det låter värre än det är, Mr Weasley."
"Har du någon gång testat?" frågade jag misstänksamt och hon gav till ett fnysande skratt och skakade på huvudet.
"Nej, det har jag inte. Men ni behövde i alla fall inte rensa bort all trollskit från fängelsehålorna", kontrande hon och log när hon såg hur jag rös. Jag slog mig ned på en av stolarna som stod placerade framför skrivbordet i väntan på dem andra eleven - vem det nu än var - som jag skulle dela kvarsittningen med. McGonagall vände blicken åter mot brevet och jag trummade fingrarna mot mina jeans-klädda ben. Tio minuter senare öppnades äntligen dörren och en lång Slytherintjej kom insläntrandes med ogillande min. Antagligen tyckte hon om detta lika lite som jag gjorde.
"Ah, Miss Grwitt", sade professor McGonagall som än en gång slitit blicken från brevet. "George, detta är Melanye. Melanye - George." Jag nickade kort åt henne, endast för att bevisa för McGonagall att jag inte hade några problem med henne bara för att hon var Slytherinare (vilket jag egentligen hade). Hon stirrade på mig i avsmak och vände blicken snabbt mot McGonagall.
"Ni ska ner till stugan utmed sjön och rensa djurkadaver till Jättebläckfisken. Det ätbara lägger ni utanför, resten kan ni lämna där inne. Jag kommer och hämtar er om tre timmar, och är ni inte klara får ni fortsätta nästa vecka." Vi nickade kort innan vi, sida vid sida, lämnade hennes kontor och gick ner till entréhallen och ut genom porten.
Jag suckade högt. Inte nog med att stugan (som var i samma proportion som ett mindre hus) var fylld till taket med döda, blodiga djur, utan där var även en stor svärm flugor och en nästan outhärdlig stank som kom mot oss så fort vi öppnade dörren. Jag knep två fingrar över näsan och stack in huvudet genom öppningen i hopp om att kunna nå till fönstret och därmed öppna det. Eftersom McGonagall varit listig (eller illasinnad nog) var det inte möjligt att använda magi i stugan, åtminstone inte för oss. Jag stack in ena handen och tog tag i benet på något som såg ut att vara en liten hjort. Jag drog ut den och slängde den på marken så att lite blod skvättade upp på Melanye.
"Tack för den!" fräste hon åt mig och blängde på mig ännu en gång. Jag blängde tillbaka och kände hur missnöjet började växa sig större och större inom mig, och undrade om McGonagall hade förutspått detta och fann det roligt att plåga mig. Jag skickade i tysthet iväg mina nästan mordiska tankar gentemot henne.
"Kan vi inte bara börja någon gång?" frågade jag och Melanye nickade stelt. Samtidigt böjde vi oss in genom öppningen och drog ut varsitt kadaver. Stanken, som tycktes bli vidrigare och vidrigare för varje sekund vi stod där, fick mig nästan att önska att jag inte skulle tagit på mig hela skulden själv. Det hade ju faktiskt varit Freds idé att smita in på Filchs kontor ännu en gång, och det hade ju inte varit meningen att han skulle bryta benet. Efter en stunds lyftande och slitande lutade jag mig mot ytterväggen och försökte att inte andas genom näsan. Höstsolen gassade ovanför våra huvuden och tillsammans med stanken blev det tryckande kvavt. Melanye lutade sig tillbaka bredvid mig och torkade svetten ur pannan.
"Hur tusan ska vi veta vilka som är ätbara?" suckade hon och jag ryckte på axlarna.
"Det gör vi inte. Det är väl bara att chansa", svarade jag och dunkade huvudet lätt i väggen bakom mig. Jag tittade ut över sjön och kunde se hur Jättebläckfisken rörde sig strax under vattenytan. På andra sidan sjön var Den Förbjudna Skogen, och en bit bort, mer mot skolan, såg jag de höga Quidditch-stolparna. Jag kunde också se hur någon flög bland dem och jag kände ett slag av dåligt samvete. Vi hade träning och jag visste hur mycket Wood hatade när man inte var där. Speciellt om man hade kvarsittning. Jag suckade högt en gång till och kände Melanyes blick på mig. Trött vände jag huvudet mot henne.
"Du är slagman, va?" frågade hon och jag nickade slött.
"Jepp. Jag och min tvillingbror, Fred. Det var förresten han som fick mig få kvarsittning", säger jag men trött röst. "Vad gjorde du för att få denna hedersfyllda kvarsittning, då?" Jag visste att jag inte borde fråga, men nyfikenheten tog över. Faktiskt blev jag chockad när jag hörde orden lämna min mun, och ännu mer chockad blev jag när Melanyes kinder blev ljust rosa.
"Jag... Eh... Alltså, han kom egentligen bara i vägen, men uhm..." säger hon tvekande och slår sedan ut med händerna. "Jag råkade förhäxa Cormac McLaggen och McGonagall kom just runt hörnet då hans öron började växa. Hon uppskattade det inte." Jag stirrade på henne och gav sedan ifrån mig ett litet skratt.
"Nej", hörde jag mig själv säga, "hon är inte så förtjust när man förhäxar hennes elever. Speciellt inte när hon ser det." Till min förvåning skrattade Melanye hjärtligt och vi satt kvar där ett tag, trots stanken, utan att säga någonting. Tillslut tittade hon på sin klocka.
"Hon kommer på ungefär en timma. Vi kanske borde fortsätta."
Jag nickade och reste mig motvilligt upp. Jag tog ett djupt andetag innan jag stack in huvudet i stugan igen endast för att få tag i fötterna på det som varit en stor, fet gris. Jag slängde ut den på marken bland de andra kadavren och stack in armarna i högen en gång till.
"Jag hade förväntat mig mer av er två", sade professor McGonagall när hon kom gående nedför sluttningen till sjön. "Men trots det, har ni gjort ett bra jobb. Ni får gå nu, men kom tillbaka till mitt kontor samma tid nästa vecka, okej?" Vi nickade trött och började sedan gå upp mot slottet i sällskap med professorn. Jag slängde en förstulen blick på Melanye som gick med högburet huvud på min högra sida. Hennes långa, blonda hår var uppsatt i en hög hästsvans och studsade mot hennes rygg när hon gick.
Gräset förvandlades till sten när vi närmade oss porten och jag kände hur tacksamheten flödade genom mig - jag hade inte varit såhär hungrig sedan den gången Percy hade bestämt sig för att överraska hela familjen med en middag a lá honom. Själv hade han ätit med god aptit (hur han nu klarade det) medan vi andra bara satt och petade med gaffeln i maten. När han hade frågat om vi tyckte om det hade vi alla svarat "javisst, det är jättegott" och stoppat i oss varsin bit i munnen och motvilligt svalt den. Jag suckade när vi öppnade porten och jag kände lukten av Hogwarts välgjorda, nylagade och väldigt goda middag.
Väl inne i stora salen styrde jag stegen mot Gryffindor-bordet och slängde mig ner bredvid Fred. Han flinade hånande mot mig medan jag började lassa upp maten på min tallrik.
"Hur var kvarsittningen?" frågade han glatt och stoppade en tugga kyckling i munnen. Jag skakade häftigt på huvudet med avsmak och mitt röda hår virvlade runt mitt huvud som en kaskad av eld.
"Vi fick rensa djurkadaver", svarade jag med rösten fylld med avsmak.
Fred skrattade så mycket att potatisen han just stoppat i munnen sprutade över Jessica Owen som satt mittemot honom. "Förlåt", pressade han fram åt henne när hon flyttade på sig med äcklad blick och vände sig sedan mot mig igen. "McGonagall överträffade verkligen sig själv den här gången!" Jag nickade irriterat.
"Ja, jag överväger nästan att upplysa henne om din delaktighet med Filchs brutna ben", sade jag med munnen full av mat. Fred stirrade på mig med livrädd blick. "Men jag vet att Wood skulle mörda oss båda två om ingen av hans underbara slagmän kom på träninen", tillade jag med ett flin. Wood, som uppenbarligen hade hört hans namn, tittade mot oss med förvirrad blick med vände sig sedan om mot sina vänner igen.
"Hur mycket pinade han er på en skala?" frågade jag min tvillingbror som log.
"Ungefär tusen", svarade han lättsamt, "han frågade efter dig säkert tio gånger innan jag berättade vart du var. Men han var inte den enda som frågade efter dig", lade han till med ett okynnigt leende. Jag stirrar oförstående på honom några sekunder.
"Vad menar du?"
"Jag tror att du har fått en liten beundrarinna, det är det jag menar", svarade han och skrattade glatt åt sin egen fyndighet (som enligt mig inte alls var särskilt fyndig alls).
Jag suckade djupt och stirrade misstänksamt på min bror några sekunder, "kan du inte bara säga vem?" Han skakade på huvudet och knackade sig vid tinningen med knivskaftet.
"Du får använda din egen hjärna för att lista ut det", sade han tillslut och blinkade åt mig med ena ögat, "för det är faktiskt rätt så uppenbart."
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Cannedcorn - 14 mar 11 - 17:17- Betyg:  | Weasley.Weasley.Weasley.Weasley.Weasley. (Drogad)
Jag älskar Weasley tvillingarna. Du kan räkna med att jag kommer följa den här. Dom är ju bara för underbara.
Det är du med förresten c: Älskar sättet du skriver och den där grejen i början. Den fick mig att bli intresserad, hihih.
Mejla när nästa del kommer? Med min klumpighet kommer jag säkert missa annars ._. | | konfettiregn - 13 mar 11 - 19:40- Betyg: | hähä, jag läste den här först av ALLA! MOHAHA ehm .. *tittar generat ner i marken* förlåt, är lite stolt.
maddii, du är bäst bror! lägg nu ut de andra delarna också för jag vet att du har min två-tre till som är klara ;)
PUSS! | | mii - 11 mar 11 - 23:31 | Ohlala, djurkadaver och tvillingarna Weasley, undrar hur det
här ska sluta x)Alltså fortsätt skriva nu medan jag filar på min
nästa del! Sånt här ger mig inspiration :D | | hanochhon - 11 mar 11 - 20:20 | men alltså madde. Du ÄR bäst. Förstår du nu?
HUR BRA SOM HELST!
Åh jag blev så fruktansvärt glad av att läsa en hpff igen.
Tack, du gjorde min kväll bästaste madde.
Nu tycker jag du skriver en till del riktigt snart så jag
kan få läsa det bästa på länge igen!
Well, you get it. Du är bäst madde <3 | | EnJulia - 11 mar 11 - 20:02- Betyg: | ASSÅ ÅH. ÅH. ÅH. ÅH. ÅH.
DU ÄR SÅ HIIIIIIIIIIIMLA AAAAAASBRA. | | Edwin82Therese98 - 11 mar 11 - 20:01- Betyg: | | Haha, erkänn det är Melanye? ^^ Fast ne.. Vi får se. Riktigt bra story annars, gillar den, Meijla nästa ;D <3 och du skrev väldigt bra i dåtid, så kom inte å säg något annat! Sorry att jag inte skrev första kommentaren (?) Men var tvungen å springa och äta! :D <3 | | JennnyJ - 11 mar 11 - 19:39- Betyg: | Åh. Madde, det finns inte ord för hur underbar den här är. Hur kan du säga att jag skriver bra när du skriver någonting sånthär? Det är så sjukt underbart, sådant språk, sådan idé! Jag skulle aldrig, aldrig någonsin kunna mäta mig med det här! Den är originell och jag älskar hur underbart du skriver. Usch, jag kan ju inte kommentera klokt men jag vill bara att du ska vet att jag älskar varje ord av den här och att det från och med nu är min absoluta favorit bland alla harry potter historier jag läst, every category. du är amazing, jk - släng dig i väggen för här kommer min allra käraste Maudi med sin störda talang!
Din för eviga tider, Jenny |
|
|
|
