Hp ff - Have you heard the rumours? [del 16] |
Så kommer nu en ny del av have you heard the rumours och jag måste erkänna att det börjar röra sig mot sitt slut. jag älskar era kommentarer och jag älskar er. ni är underbara som står ut med min segehet och fortsätter att följa den här. tack, tack, tack för det.
lilla vän, äntligen har du stannat - bli nu bara inte rädd för känslorna som sprungit ikapp.
Det kändes som om hon var fast i sin egen kropp, hon kunde känna den mjuka madrassen under sig och det varma täcket som någon dragit ända upp till hakan på henne - men hon kunde inte öppna ögonen, inte röra fingrarna eller forma ord av den lilla luft hennes lungor tog upp.
Kathy försökte att inte drabbas av panik men det var svårt när det enda hon hörde var hur hennes hjärta slog hårt, hårt, hårt bakom revbenen.
I vad som kändes som flera timmar passerade hon in och ut ur vaket tillstånd och när hon började tro att allting var ute för henne, att hon aldrig skulle få någon förklaring till vad som gått fel, hörde hon en mjuk röst alldeles nära hennes öra.
”Vad har du gjort?”
Oliver Wood satt på en stol bredvid Kathys säng, han drog en hand genom sitt mörkbruna hår medan han betraktade flickan som såg ut att sova där hon låg i den vita sjukhussängen. Han hade hört ryktena redan vid frukosten dagen innan men det var inte förrän nu han fått lov att besöka henne.
Lea och Hallie hade varit där så fort de fått reda på vad som hänt och de skulle säkert ha varit här nu med om det inte varit för att McGonagall ville prata med dem.
Oliver suckade djupt och gnuggade sig i ögonen, han hade inte sovit så mycket natten innan och morgonens quidditchpass hade tröttat ut honom.
Dörren till Madam Pomfreys kontor öppnades och den äldre sjuksköterskan klev in för att titta till sina patienter.
”Ni har fem minuter kvar, Mr Wood”, sade hon när hon gick förbi honom och den långe väktaren nickade långsamt medan han reste sig från stolen.
”Vet ni vad som är fel med henne?” Frågade han med rösten fylld av illa dold oro. ”Kommer hon bli okej?”
Madam Pomfrey stannade upp där hon stod böjd över en blek förstaklassare, hon vred på huvudet och såg på honom med sina gamla ögon som sett så många hemskheter. ”Jag vet inte lille vän, först måste vi ta reda på vad som hänt henne. Om tillståndet inte blir bättre inom ett par dagar är jag rädd för att hon måste förflyttas till St: Mungos.”
Oliver bet sig i läppen och backade mot utgången. ”Var det Flint som lämnade henne, sa ni?”
”Ja, det var han som hittade henne”, sade Madam Pomfrey med ryggen vänd mot honom. ”Men jag vill inte höra om något bråk nu, Mr Flint är en trevlig ung man.”
”Låt mig veta om tillståndet förändras”, sade Oliver med hopbitna käkar och lämnade sjukhusflygeln för att ta den snabbaste vägen ut mot quidditchplanen.
Snön yrde över slottsområdet men Oliver Wood brydde sig inte, han fällde upp kragen till skjortan, höjde axlarna för att på något vis skydda sin bara hals och småjoggade sedan genom den decimeterdjupa snön mot den lilla grupp av grönklädda quidditchspelare som han såg röra sig ut från omklädningsrummet.
”Flint?” Hans röst lät kallare än väntat och den finnige slytherineleven stannade till, höjde på ögonbrynen när han såg hur gryffindors väktare gick mot dem med en ilsken blick och nickade sedan åt sina lagkamrater att fortsätta utan honom.
”Wood?” Han lade armarna i kors över bröstet medan han vände sig med ryggen mot vinden för att inte frysa lika mycket. ”Vad vill du?”
”Vad gjorde du med henne?” Oliver sträckte på sig så att han nästan var lika lång som den andre quidditchkaptenen, hans ögon var svarta av ilska och Flint kunde inte undgå att märka hur hans högra hand knöt kring trollstaven. ”Vad i helvete har hon råkat ut för? Om du har förhäxat henne -”
”Jag vet inte vad du pratar om -”
Oliver tog ett steg närmre honom så att det endas skiljde ett par decimeter från deras ansikten.
”Du kan bli relegerad, vet du det?” Han bet ihop käkarna, kinderna flammade röda av kyla och han darrade. ”Och Kathy. Hon, hon kan-”
”Skyll inte hennes dumheter på mig”, sade Flint med kall röst och började gå därifrån. ”Om det är någon du ska vara arg på så är det Weasley.”
”Vad menar du?” Oliver vart tvungen att ropa för att hans röst skulle höras genom den allt mer tilltagande vinden. ”Vad har Weasley med det här att göra?”
Flint vred på huvudet och såg på honom en stund innan han ryckte på axlarna.
”Det var honom hon ville glömma från början antar jag”, han höjde på ögonbrynen. ”Honom och dig.”
Oliver lade huvudet på sned och såg på den långe slytherineleven som om han inte ville tro på vad han sagt. ”Mig? Varför ville hon glömma mig?”
Marcus Flint skakade bara på huvudet, höjde handen och försvann sedan upp mot slottet.
Kvar stod den gänglige gryffindoreleven och stirrade frånvarande ner i snön medan han började skaka allt kraftigare och kraftigare.
Fred Weasley satt i biblioteket böjd över en tjock trolldrycksbok.
”Hejsan”, den mörkhåriga slytherinflickan smekte honom lätt på kinden innan hon satte sig ner mittemot honom. Fred höjde blicken och ett leende fladdrade över hans läppar när han mötte hennes blick. ”Hur mår du?”
Han ryckte på axlarna och sköt undan boken.
”Vill du höra om min och Georges nya uppfinning? Det är riktigt häftigt och jag tror verkligen-”
”Borde du inte gå och se henne?” Madelene vilade hakan i handflatan medan hon såg hur Freds leende dog bort. ”Hon har varit där uppe i två dagar nu.”
Han ryckte på axlarna och lutade sig tillbaka mot stolens ryggstöd. ”Jag bryr mig inte längre, jag har ju dig nu.” Mungiporna ryckte till som om han försökte le.
”Du kan ju i alla fall säga hej”, sade hon och ryckte på axlarna. ”Jag vet hur mycket hon betyder för dig.”
Han skakade på huvudet och reste sig upp från stolen som han suttit på i nästan två timmars tid.
”Jag kan inte se henne, det förstår du väl?” Frågade han med en bister min. ”Har du inte hört ryktena? Vet du inte vem det var hon skulle radera ut ur skallen?”
Fred suckade och drog en hand genom sitt röda hår. ”Det är som om hon tror att det inte är - var - jobbigt för mig med. Det hon gjorde -”
Han avslutade inte meningen, istället sjönk han tillbaka ner på stolen och vände blicken mot det stora glasfönstret. Vinden fick snöflingorna att piska mot fönstret och han följde deras vilda dans med trötta ögon.
Madelene log svagt och lade en hand över hans.
”Jag kan gå med dig dit, om du vill?” Frågade hon och belönades med ett blekt leende.
Fred nickade, det skulle kännas bättre om han inte behövde vara själv.
snälla ni, låt era ord aldrig någonsin ta slut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | LisaHoglund - 12 mar 11 - 15:00- Betyg:  | Alltså... du gör mig helt förtrollad med dina ord, det är som att läsa en ny Harry Potter-bok och du avslutar varje kapitel så spännande att jag tror att jag ska avlida mellan varje! Skriv nästa nu nu nu! Plus att du är så himla grym på tt få in känslor. Man känner verkligen förtvivlan när man läser den här delen.
FORTSÄTT :D | | mii - 11 mar 11 - 23:37 | Åh, vad händer nu? Fast Flint måst ju ha sjuka skuldkänslor efter
att ha gått med på den galna idéen? Nä men bra skrivet, är urkass
på o kommentera x) | | Maadelen3 - 11 mar 11 - 19:36- Betyg: | JAG ÄLSKAR DIG OCH JAG ÄLSKAR DENNA DU ÄR SÅ GUDOMLIGT BRA OCH SOM JAG SA NYSS: JAG VET INGEN SOM SKRIVER BÄTTRE HPFF ÄN DU. du är perfektism (ja, det ordet finns, för jag, regulus arcturus black, bestämmer det (om det nu faktiskt inte redan var ett ord hehe)) personifierat!! jag är kär i hela novellen och det breakar mitt hjärta att den snart är slut. men då börjar du kanske på en ny (hoppas jag iaf hihi)!
både du och jag vet att jag skulle kunna sitta och lovorda dig i flera timmar (trots att jag inte har särskilt stort ordförråd så jag skulle bara säga samma saker gång på gång) och vet du jenny? varje gång jag läser något av dig, även om jag vet att du är så otroligt himla bra, så blir jag lite förvånad över att någon kan skriva såhär bra! du är lätt sveriges jk-version!!
Och sen fattar jag inte riktigt hur du kan komma på nått sånthär underbart för det är en sak jag aldrig skulle klara! du gör det så bra, så flytande att läsa, och jag skulle helt ärligt ge min högra (och vänstra) hand för att få skriva för dig. (fast teoretiskt sett skulle det bli lite svårt, eftersom då måste jag lära mig skriva med fötterna.... men det går nog också!)
DU ÄR BÄST OCH JAG KAN INTE SLUTA SÄGA DET JAJA TACK FÖR MIG! <3<3<3 | | Edwin82Therese98 - 11 mar 11 - 19:35- Betyg: | Sjukt sjukt bra, och stakkars Fredsan<3 Iaf, FÖRSTA och ANDRA kommenteraren.
Händelserik, men sorglig, började nästan gråta i slutet :o
Ah, vad ska jag mer skriva? Jag suger på att kommentera. | | Edwin82Therese98 - 11 mar 11 - 19:30 | | Yaaaaaaaay! :D <3 Första kommentaren, nu ska jag läsa igenom sen kommenterar jag igen ;D <3 |
|
|
|
